Rekordbestämmelser
Huvuddelen av regelboken handlar om hur själva tävlingen skall genomföras på ett enhetligt och sportsligt rättvist sätt. Men det finns också ett antal paragrafer som inte berör tävlingen i sig utan som i stället är kriterier för att resultat skall kunna vara giltiga som rekord.
Det mest kända exemplet är medvindsregeln: I själva tävlingen tas ingen som helst hänsyn till vilken fördel eller nackdel en aktiv haft av vinden, men för rekordgiltighet får det inte ha varit för stark medvind.
Rekordbestämmelserna modifieras betydligt mer sällan än genomförandereglerna men den här gången har det skett två förändringar av signifikans.
Anm: IAAF:s beslut nu gäller formellt bara världsrekord men självklart kommer samma principer med automatik att tillämpas av Europaförbundet för Europarekord och av SFIF för svenska rekord.
1. Krav på eltidtagning
Det var 1976 som krav på eltidtagning för rekord i vissa löpgrenar infördes, närmare bestämt för sprintgrenarna upp t o m 400m (såväl utan som med häckar). För övriga grenar var manuell tidtagning fortsatt giltig även för rekordändamål.
Bedömningen var nämligen att på sträckor från 800m och uppåt var den totala löptiden så pass lång att skillnaden mellan eltid och manuell var en "försumbar" faktor.
Men nu har IAAF efter drygt trettio år beslutat att utvidga eltidskravet för rekord till att gälla individuellt även 800m och till att i stafett sträcka sig upp t o m 4x400m.
I praktiken blir förändringen nästan omärklig eftersom i princip alla tävlingar där det sätts rekord redan har eltidtagning (i alla löpgrenar). Det är bara plötsliga tekniska missöden som kan ställa till det (och då är det dessutom tveksamt om det finns en fullgod manuell backup).
Observera att den nya regeln inte är retroaktiv utan att ev gällande manuella rekord på 800m och 4x400m kommer att stå sig till dess någon springer fortare med eltid.
2. Vindmätning för mångkamp
I individuella grenar har rekordkriteriet alltid (sedan regeln infördes 1936) varit att det inte får ha rått medvind på mer än 2.0 m/s. För mångkamper har situationen varit mer komplex eftersom de sammansätts av ett flertal grenar där merparten inte tillhör de vindmätta.
Att ogiltigförklara en hel tiokamp för en litet för stark vindpust i en tiondel av de ingående grenarna kändes sportsligt orimligt. I synnerhet som mångkampare i allmänt gör bara 2-3 serier per år. Därför valde IAAF att 1972 höja vindtaket i mångkamp till det dubbla jämfört med individuellt, dvs till +4.0 m/s.
För några år sedan kompletterades denna paragraf med ett alternativ: Att medelvärdet av vinden i de aktuella grenarna (tiokamp: 100m, längd, 110m häck; sjukamp: 100m häck, 200m, längd) skulle vara högst +2.0 m/s.
Att ha två olika vindregler var naturligtvis inte speciellt lyckat eftersom de oundvikligen riskerade ge diametrala svar på frågan om ett resultat skulle anses gynnat av otillåten medvind. Förnuftet säger att en sådan fråga av regelboken rimligen måste få ett enda och entydigt svar .
Så har det blivit nu eftersom den tidigare "max +4.0"-regeln strukits, så att i fortsättningen gäller bara "snitt högst +2.0-regeln".
Frågan är dock om de ansvariga fullt ut analyserat konsekvenserna av detta beslut, som ju innebär en återgång till den situation som rådde före 1972 och som man då konstaterade var alltför tuff mot mångkamparna.
Det är ingen tvekan om att många fler mångkampsserier kommer att klassas som att ha gynnats av otillåten medvind med den nya regeln, som helt enkelt är betydligare mer krävande. En illustration ges av Höstmångkampen i Gävle 2009:
Högsta uppmätta vind i hela tiokampen där var +2.8 så alla arton (18) fullföljandes resultat var "godkända" enl den tidigare regeln. Men med den nya regeln skulle sju (7) ha varit med för mycket medvind och ytterligare sex (6) ha klarat sig med bara en hårsmån (vindsnitt på 1.9-2.0).