Rekord på landsväg
Den magiska Jones-countern,
alla banmätares viktigaste arbetsredskap!
(foto: alj)
Traditionellt var landsvägslöpning aldrig någon rekordsport, både osäkerheten i banlängden och den stora variationen i banornas karaktär (backar och kurvor) gjorde det omöjligt att göra meningsfulla jämförelser mellan tider från olika lopp. Dessutom var både marathonlopp och marathonlöparna ganska få.
Men i slutet på 1970-talet började en revolution som bäst kan betecknas som "marathonvågen" och med explosionen i antal lopp och antal löpare blev det allt angelägnare att kunna jämföra tider.
Det första - och viktigaste - steget var att få tillförlitliga banlängder. Det krävde nya och mer detaljerade regler för hur mätningen skulle göras (infördes 1981) och det krävde också tillkomsten av en kader av "legitimerade" banmätare (startades av arrangörsorganisationen AIMS i mitten på 1980-talet).
Bankaraktären gick dock aldrig att standardisera så länge som loppen skulle gå "ute i verkligheten", så det kom att dröja ytterligare nästan tjugo år (till 2004) innan Internationella Friidrottsförbundet IAAF införde officiella världsrekord också i landsvägslöpning.
För att minimera effekten av alltför "hjälpsamma" banor infördes dock två begränsningar:
1) Banan får inte falla mer än 1 promille från start till mål, dvs i exempelvis ett marathonlopp får starten inte ligga mer än 42 m högre än målet.
2) Avståndet "fågelvägen" mellan start och mål får inte överskrida 50% av löpsträckan, dvs i ett halvmarathonlopp får målet inte ligga mer 10.5 km från starten.
Den senare paragrafen kan diskuteras, den gör ju faktiska själva marathonoriginalet - loppet från Marathon till Athen - ogiltigt för rekordändamål. Och lopp som New York är bara en hårsmån från att falla utanför ramen.
Men paragrafen finns nu där (sedan 2003) och det bakomliggande syftet är att begränsa möjligheterna att genom att springa hela vägen i samma riktning kunna utnyttja medvind på ett för rekord osportsligt sätt.