.jpg.aspx "akervallbild-(1).jpg")
Månadens Master:
Karin Schön, medel- och långdistanslöpare
”Att vinna New York Maraton är det jag värderar högst”
Ålder: 54
Bor: I Linnéstaden, Göteborg
Familj: Två döttrar, 26 och 22 år
Klubb: IF Kville
Idrottsmeriter: Vunnit K50-klassen i New York Marathon och satte då även svenskt rekord med tiden 2.56.55. ”Det är nog det jag värderar högst, det var en riktig kick.” Blev som 40-åring uttagen till landslaget i maraton i EM i München 2002. ”Det året sprang jag på 2.38.21 som fortfarande är mitt personliga rekord och den 15:e bästa tiden i Sverige någonsin”. Har sprungit 10 000m på 35.12.07 (2001) och halvmaran på 1.18.29 (2002). Tog silver på halvmaraton och 10 000m på senaste Veteran-VM i Perth, Australien
Yrke: Forskningslaborant på Göteborgs universitet, arbetar med immunologi och vaccinforskning. ”Jag har jobbat där i 24 år och trivs, det är fritt och bra jobb och jag kan sticka ut och springa på lunchen om jag vill”
Hur kom det sig att det blev löpning:
– Det var när jag började Laboranthögskolan som det hette på den tiden. Alla hade intresset jogging när de presenterade sig. Det var när Evy Palm och Midde Hamrin var som bäst och löpningen höll på att slå igenom på bred front. Som tradition deltog ett lag från skolan i Sola-stafetten varje år, en studentstafett mellan Göteborg och Karlstad. När jag skulle välja sträcka var det bara en kvar: en mil klockan fem på morgonen i Dalsland någonstans. Jag hade aldrig sprungit en mil och trodde inte man kunde springa så långt. Men det gick och jag märkte dessutom att det var något som passade mig. Efter det blev det Göteborgsvarvet och så småningom även Stockholm Marathon 1990.
Hur många maratonlopp har du sprungit?
– 33 stycken. Jag ser mig framförallt som en maratonlöpare men tycker om de kortare distanserna också. På veteran-SM i friidrott brukar jag springa allt från 200m och uppåt.
När kom du i kontakt med veteranfriidrotten?
– Det var efter att jag gått med i en löpargrupp i Kville. Där fanns en entusiast, Christina, som var med och sprang inomhustävlingar och hon drog med oss andra. Min första veterantävling var Veteran-SM inomhus i Göteborg 1997. Men jag var egentligen helt inriktad på maraton och halvmaraton på den tiden. Jag började träna mer och mer och blev bättre och bättre och började plötsligt närma mig Sverigeeliten.
Har du haft någon tränare?
– Ja, 2001 började jag träna för Johan Wettergren som idag tränar bland annat Lovisa Lindh och Charlotta Fougberg. Det blev ett jättelyft så klart. Det var också efter det som jag blev uttagen till landslaget och gjorde mina bästa tider på maraton. Sen drog jag på mig en del skador och hade en motivationssvacka mellan 45 och 50 års ålder. Men efter en tjejresa till Skellefteå, där vi ställde upp i veteran-SM i friidrott fick jag en nytändning.
Vad är den stora tjusningen med löpningen?
– Det passar mig helt enkelt. Jag har gjort de här tiderna utan att träna ihjäl mig. Enligt Johan (Wettergren) är jag en av de största talangerna när det gäller uthållighet som han tränat. Jag är väldigt jämn och gör andra varvet på maran nästan lika snabbt som det första, fast det egentligen inte ska gå.
Hur tränar du idag?
– Jag är fortfarande med i samma löpargrupp i Kville. Vi är två som varit med sedan början. Jag tränar i princip varje dag. Tisdagar korta intervaller, torsdag fartlek eller långa intervaller, lördag långa intervaller och söndag långpass. Måndag eller onsdag blir det gymmet eller rullskidor eller spinning. Jag har mitt inrutade schema.
Har du någon förebild?
– Midde Hamrin. Hon har varit så himla duktig och är dessutom en sådan bra människa. Hennes prestation när hon blev fyra på milen i EM 1990 var så fruktansvärt inspirerande. Hon hade ledningen med 50 meter större delen av loppet och blev upphunnen först vid sista klockringningen.
Har du några framtida målsättningar?
– Jodå. Jag fyller 55 i maj och målsättningen är att slå Evy Palms åldersrekord på hel- och halvmaraton som är 3.04.16 och 1.25.08.
– Nästa helmara blir Stockholm Marathon, det har mamma önskat sig i 85-årspresent. Hon och pappa har alltid kommit ner från Falun och hejat på mig när jag sprungit den. De har varit mina största supporters. Pappa lever inte längre men nu kommer mamma och mina systrar och är hejarklack, sen ska vi bo över i Stockholm och gå ut och äta och fira mamma.
/Jenny Åkervall