Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Kontaktuppgifter hittas på www.friidrott.se


Till minnet av Ron Clarke

 

av A. Lennart Julin

1965 var Ron Clarke en odiskutabel "Athlete of the Year" för
Track & Field News och självklart på omslaget till den
internationella statistikårsboken "Athletics".


Den 14 juli för precis 50 år sedan satte australiensaren Ron Clarke på Bislett i Oslo ett då svindlande ofattbart världsrekord på 10000m - 27:39.4. Tyvärr fick han själv aldrig uppleva detta jubileum då han 78 år gammal gick ur tiden några veckor tidigare.

Sorgligt var också att hans bortgång passerade relativt obemärkt förbi utanför de allra innersta friidrottskretsarna trots att Clarke var en av friidrottshistorens allra främsta banbrytare och föregångsmän.

Men man kanske behövde ha varit med och upplevt honom när det begav sig för att fullt ut förstå hans storhet. För hans karriär hade två "fel":

Dels var han inte först under någon medialt upphaussad drömgräns (så som det var med drömmilen och Bannister), dels saknade han de där guldmedaljerna från de stora mästerskapen som gjorde företrädare som Nurmi och Zatopek till ”levande legender” medan Clarke redan av sin samtid kom att stämplas som ”bara en rekordlöpare”.

Tidernas "upptäcktsresande"

Men Ron Clarke var sannerligen allt annat än ”bara en rekordlöpare”, han var en av friidrottshistoriens allra främsta ”upptäcktsresande”. Alltså en person som kastade sig in i det okända och oprövade - och som sådan oerhört mycket mer betydelsefull för utvecklingen än t ex just Bannister.

Just 10000m-rekordet på Bislett sommaren 1965 ger en perfekt illustration till vad som gjorde Ron Clarke så speciell:

Clarke hade själv det godkända världsrekordet 28:15.6 och hade dessutom några veckor tidigare i Åbo sprungit på 28:14.0 i ett lopp utan hare och med tvåan distanserad med över två minuter. Nu i Oslo var det heller ingen hare och bara två ytterligare löpare till start: 29-minuters-britten Jim Hogan och 31-minuters-dansken Claus Börsen.

Även om han således inte kunde räkna med någon som helst hjälp eller ens sällskap ville Clarke springa fort. Ett naturligt mål var förstås det egna rekordet och för att göra t ex 28:10 (rekord med fyra sekunder) skulle han behöva snitta 2:49 per km. Om han var riktigt djärv skulle han kanske t o m satsa mot under 28:00 som motsvarade 2:48 per km.

1.4 s snabbare varje varv - 25 varv i sträck!

Men Ron Clarke sprang alltså den här dagen på Bislett på 27:39.4, dvs helt på egen hand snittade han under 2:46 hela vägen! Fast kanske mer svindlande blir det om man översätter till varvtider: I 25 varv i sträck sprang han i snitt 1.4 sekunder snabbare än den fart som  motsvarade det gällande världsrekordet (som t o m var hans eget)!

Ingen annan i den moderna friidrottshistorien har någonsin på detta sätt ensam kastat sig huvudstupa in i det okända och oprövade, ja, nästan onödiga. Bannister t ex sänkte varvsnittet en halv sekund under bara fyra varv, här var det nästan tre gånger så mycket under 25 varv! Att överhuvudtaget kunna tänka tanken att det skulle vara möjligt är exceptionellt – att sedan framgängsrikt förverkliga tanken är egentligen ofattbart.

Och till skillnad från den famösa – men i verkligheten obefintliga – ”Bannistereffekten” skapade Ron Clarke genom sin oförvägenhet en verklig revolution och ”ketchupeffekt” i löparvärlden. 1965 kom tack vare honom att bli ett av de allra märkligaste åren i hela friidrottshistorien genom att samtliga manliga banvärldsrekord från 1000m till 30000m utom 1500m förbättrades:

Clarke satte personligen rekord på 3 miles, 5000m, 6 miles, 10000m, 10 miles, 20000m och 1 timme och den "allt-är-möjligt"-anda han skapade drog med sig Jürgen May (1000m), Michel Jazy (1 mile, 3000m, 2 miles), Josef Odlozil (2000m), Siegfried Herrmann (3000m), Kipchoge Keino (3000m, 5000m), Billy Mills (6 miles), Gerry Lindgren (6 miles), Ron Hill (15 miles, 25000m) och Tim Johnstone (30000m) till framgångsrik rekordjakter.

Det magiska 5000m-året 1965

Allra påtagligast var effekten på 5000m där rekordet vid årsskiftet 1964/1965 var 13:35.0, en tid som när året var slut bara räckte till sjunde plats genom tiderna. Det började med att Clarke gjorde 13:34.8 i januari och han forsatte med 13:33.6 i februari och så ett klassiskt Clarke-lyft till 13:25.8 i början på juni!

Och redan i slutet på juni vid storgalan i Helsingfors sprang de tre första (Jazy, Keino och Clarke) under 13:30 och en 23-årig Bengt Nåjde kom sexa på 13:37.8, pers med över 15 sekunder och alltså mindre än tre sekunder från det världsrekord som gällt blott ett halvår tidigare!!!

Ron Clarke var under flera år en mycket flitig gäst på svenska tävlingar och det var också på Stockholms Stadion den 5 juli 1966 som han gjorde sin sista djärva expedition ut i det okända: Vid Julispelen (som året efter skulle byta namn till DN Galan) lurades han på 5000m med i ett brutalt tufft utgångstempo när han trodde att haren var en konkurrent som ville knäcka honom.

När haren plötsligt klev av halvvägs befann sig en överrumplad Clarke alltså helt solo i täten, men i stället för att då ”säjfa” och slå av på tempot fortsatte han på egen hand och gick i mål på 13:16.6 – världsrekord med över sju och en halv sekund! Det skulle sedan ta sex år innan någon annan löpare gjorde under 13:20 – precis som det tog sex år efter rekordet på 10000m i Oslo innan någon annan kom under 28:00.

Alltid orädd, alltid offensiv

Och fortfarande nästan ett halv sekel senare är 13:16 och 27:39 ytterst respektabla tider som på t ex världsårsbästa 2014 skulle ha gett 47:e resp 29:e plats och på Europaårsbästa 4:e resp 3:e plats!

Clarke var en löpare som publiken kunde lita på aldrig fegade eller gick på halvfart. Typiskt var på en 2-dagars stadiongala där han sprang 5000m dag 1. Efteråt tyckte han att han gjort en för dålig tid och övertalade då – för att kompensera publiken – arrangören att lägga in ett nytt 5000m-lopp på förtävlingarna nästa dag. Ett lopp där han sprang i princip ensam mot klockan!

13:16 på Stadion var inte enda gången som Clarke satte världsrekord i Sverige: Den 27 juni 1967 sänkte han rekordet på 2 engelska mil med två och en halv sekund till 8:19.8 vid VIK-spelen på Arosvallen i Västerås i ett lopp han vann med över halvminuten.

Även om Ron Clarke började karriären som juniortalang på medeldistans – något som gjorde att han 19 år gammal fick hedersuppdraget att tända den olympiska elden vid OS i Melbourne 1956 – var hans styrka uthålligheten och blev det sistavarvsavgöranden var han sällan vassast. Så för Clarke gällde det att skaka av sig motståndarna i tid och det var förstås inte alltid så enkelt.

Chanslös på höghöjden

Han räddes aldrig tufft motstånd och många gånger malde han också ned alla konkurrenter med sitt hårda tempo och hade mästerskapsutbudet sett ut som idag – med globala mästerskap tre år av fyra - hade han säkerligen haft också några guld på 10000m (t ex 1965 och 1967). Men på hans tid fanns inga VM utan det enda globala mästerskapet var OS som gick vart fjärde år.

Och i det avseendet hade Clarke inget flyt alls: 1964 var han ännu inte ”färdig” och fick nöja sig med bronset bakom två spurtess och 1968 - som skulle ha varit ”hans” OS - gick på hög höjd (över 2000 m) i Mexico City, där han inte kunde göra sig gällande mot de höghöjdsvana löparna från Afrika. Ändå blev han 5:a på 5000m och 6:a på 10000m efter att ha sprungit sig till kollaps.

Han fortsatte karriären ett par år till men nådde aldrig tillbaka till sin tidigare toppform – förmodligen mycket därför att satsningen i Mexico gav honom en skada på hjärtat som senare fick opereras.

Unik som banbrytande föregångare

Även om dagens världsrekord på 5000m och 10000m ligger mer än halvminuten resp mer än helminuten under Clarkes toppnoteringar har ingen av hans efterföljare varit ens nära i rollen som oförvägen banbrytande föregångare.

I det avseendet saknar Ron Clarke jämlike i den moderna friidrottshistorien och det är även svårt att se hur någon i framtiden skall kunna göra något liknande.

Ron Clarke var helt enkelt en för världsfriidrottens utveckling av de allra största och betydelsefullaste och är innerligt värd att bli ihågkommen för detta!