Svenska mästerskap
Terräng-SM
av A. Lennart Julin (senaste uppdatering 2006)
Även om terränglöpning är den mest ursprungliga formen av friidrott var det först under sitt 12:e verksamhetsår (1907) som Svenska Idrottsförbundet (numera Svenska Friidrottsförbundet) genomförde det första svenska mästerskapet i grenen. Sträckan var 6 km och vid premiären i Eskilstuna den 22 september för snart ett sekel sedan hette segraren Josef Jansson - bara 18 år gammal och tävlande för Fredrikshofs IF.
Premiärmästerskapet genomfördes alltså på hösten, men redan året därpå var tävlingen flyttad till våren. Men terränglöpningens roll och plats i den svenska friidrottens tävlingsprogram var tidigt livligt diskuterad. 1915 fick vårmotståndarna övertaget på förbundets årsmöte och genomdrev inte bara en flyttning av SM till hösten utan också ett generellt förbud (!) mot terrängtävlingar före den 1 september!! Förbudet blev dock mycket kortvarigt och redan 1916 var SM-terrängen tillbaka på våren!
Att den här typen av terränglöpning hör hemma på våren har sedan varit den dominerande uppfattningen - men inte den allenarådande! Åren 1969-1976 och 1981 var SM åter i rollen som avslaget "säsongsavsked" i stället för att få fungera som aptitretande säsongsupptakt. Tillkomsten 1995 av ett årligt EM i december följt 1997 av ett årligt NM i november väckte f ö nytt liv i hösttankarna.
Flyttningarna mellan höst och vår har inte varit de enda förändringarna terräng-SM genomgått. 8 km-sträckan kompletterades 1940 med en "kort" bana på 4 km, men under många år genomfördes dessa två sträckor samtidigt fast på skilda platser. Den 10 maj 1942 t ex gick korta banan i Värnamo och långa i Karlstad!
1963 var det dags för en omläggning som innebar att korta banan slopades och långa förlängdes till 12 km. 1968 kom korta banan tillbaka för att försvinna 1975 - för att sedan återuppstå igen 1977! Det var tydligen svårt för ansvariga att nå enighet om formerna för terräng-SM.
Det skulle dröja länge innan andra än de manliga seniorerna fick mästerskap i terräng. De manliga juniorerna tillkom först på slutet av 50-talet, de kvinnliga seniorerna i mitten på 60-talet och i samma veva också de kvinnliga juniorerna plus ungdomarna av båda könen. Sista kategorin som fick terrängmästerskap var veteranerna som gjorde entré i början på 80-talet.
Vad gäller de kvinnliga seniorerna var sträckan premiäråret 1965 bara 2 km (mästarinna Laila Boström, IFK Norrköping), 1969 gick man upp på 4 km och och 1985 tillkom en "lång" bana på 8 km. Man bör då hålla i minnet att fram t o m 1968 var 800m längsta kvinnliga bansträcka - 1500m kom först 1969, 3000m 1973 och 10000m 1985!
En poäng när det gäller upplägget med en kort och en lång seniorsträcka - som vi således haft på manliga SM sedan 1968 och på kvinnliga sedan 1985 - är att det "kopierades" av Internationella Friidrottsförbundet för de årliga världsmästerskapen i terräng så sent som 1998!
Fram till dess hade VM haft bara en (lång) bana på, sedan har man precis som vi haft både 4 och 12 km för herrar resp både 4 och 8 km för damer. Men efter nio år med dubbla sträckor kommer VM att 2007 återgå till bara "lång" bana. Detta eftersom man aldrig lyckades locka medeldistansarna att på allvar intressera sig för att delta.
Syftet med de dubbla sträckorna var ju att tillgodose behoven både för mer medeldistansinriktade löpare och för uttalade långdistansare. Fast det hindrar inte att vissa löpare vid några tillfällen dubblerat, dvs dristat sig till att någon knapp timme efter korta banan också ta sig an den långa.
På herrsidan var Jan Hagelbrands guld på korta och silver på långa 1986 det mest lyckade exemplet medan vi på damsidan faktiskt såg dubbla guld inte mindre än fyra gånger: Eva Ernström 1986, Midde Hamrin 1987, Ingmarie Nilsson 1995 och Marie Söderström-Lundberg 1999!
Situationen förändrades sedan radikalt 2003 när vi på SM gick över till att köra de två seniorsträckorna på olika dagar (som på VM). Den ursprungliga tanken att vända sig till två helt skilda grupper aktiva var alltså släppt och effekten var omedelba. Det blev regel och inte undantag med samma namn i SM-toppen på korta och långa:
2003 vann Erik Sjöqvist båda sträckorna, 2004 tog Lisa Blommé dubbla guld och 2005 dubbelsegrade Ida Nilsson och Mustafa Mohamed!
När man fördjupar sig i historieböckernas listor över svenska mästare i terränglöpning hittar man naturligtvis de allra flesta av våra stora löparnamn. Men det finns också några av de allra största som lyser med sin frånvaro i förteckningen över SM-guldmedaljörer i terräng: Gunder Hägg, Dan Waern och Anders Gärderud!
I "modern" tid har dock våra allra bästa i stort sett alltid - dvs med reservation för ev. skador och utlandsstudier - varit med. 80-talsess som Lars-Erik Nilsson (6 raka guld på långa banan) och Mats Erixon (ett guld, tre silver) var ju regelbundna besökare av prispallen liksom efterföljaren Jonny Danielson (5 guld, 2 silver, 1 brons).
Och vad gäller Claes Nyberg så var han egentligen "alltid" som allra bäst i terräng och samlade på sig en meritlista som gör att han bör betecknas som tidernas terräng-SM-löpare:
'86 4:a P16, '87 1:a P16, '89 1:a P18, '91 2:a M22, '92 2:a 4 km, '95 1:a 12 km, '96-'02 1:a 4 km, '04 4:a 12 km! Dvs totalt tio guld - varav åtta raka som senior - plus två silver!
Malin Ewerlöf debuterade faktiskt på senior-SM redan som 14-åring med en 11:e plats på 4 km och samlade på sina sex starter åren 1989-1996 ihop tre guld och tre silver! Sedan följde några år då Malin inriktade sig på kortare bansträckor och därför avstod terrängtävlandet. Omvänt gjorde kollegan Maria Akraka 1998 ett tillfälligt men mycket lyckat gästspel i branschen och spurtade då hem segern.
Den som då efter att ha dragit hela loppet fick ge sig för Marias tempohöjning på slutet var Sara Wedlund. Men också Sara har förstås terräng-SM-guld på meritlistan. Dels vann hon 1995 K22-klassen på en klart bättre tid än vad seniorerna sedan hade dagen efter, dels gjorde hon 1996 i Haninge tidernas kvinnliga terräng-SM-prestation - och kanske också sitt eget bästa lopp - när hon tog hem korta banan med över en hel minut tillgodo på tvåan Malin Ewerlöf!
Vilken är då terräng-SM:s roll i svensk friidrott så här på gränsen till det andra århundrandet? Diskussionerna om kort/lång har väl ebbat ut men frågan om höst/vår väcker fortfarande engagemang. Den senaste infallsvinkeln har varit att man skulle dela tävlingen i "korta SM" på våren och "långa SM" på hösten - det senare för att få en koppling till efterföljande internationella mästerskap.
Frågan är dock om riskerna för negativa konsekvenser överväger möjligheterna till positiva effekter. I en tid när intresset för tävlingsmässig långdistanslöpning minskat markant i hela västvärlden känns det extra angeläget att behålla ett samlat terräng-SM på en attraktiv tidpunkt. Med ett klimat som omöjliggör en terrängsäsong under vintern av den typ som finns nere på kontinenten och brittiska öarna är då våren den enda möjliga tidpunkten.
Då fungerar ju tävlingen som en spännande upptakt på utomhussäsongen och som en intressant första formtest inför sommarens bantävlande. Särskilt som upplägget av terräng-SM under de senaste ca 20 åren förvandlats ganska radikalt och gjort tävlingen betydligt attraktivare som evenemang.
Borta är nämligen gamla tiders "starta på ett gärde, direkt in till mördarbackarna i skogen och sedan efter en kvarts bortovaro målgång eller varvning på gärdet"-banor och i stället handlar det om löpvänliga slingor - ofta i öppen parkmiljö (t ex Slottsskogen i Göteborg 1997, Apladalen i Värnamo 1999) - med korta varv (normalt 2 km) där löparna är synliga för publiken större delen av tiden.
Så även om vi inte längre har någon egentlig terrängsäsong i Sverige - vårens övriga löptävlande försiggår numera som bekant mest på vägar och och gator - så har terräng-SM sitt berättigande i vårt svenska tävlingsprogram.
Det är helt enkelt friidrottssommaren som tar sin början i månadsskiftet april/maj varje år när Sveriges bästa medel- och långdistanslöpare i alla åldrar från 15 år och uppåt samlas till de Svenska Mästerskapen i terränglöpning!
(Ursprungsartikeln publicerades i programbladet för SM-terrängerna i Värnamo 1999. Senaste uppdatering och komplettering av texten gjordes inför SM i Alingsås 2006.)