 Foto: alj  4 nov, 2009.Titta gärna en gång till på bilden ovan från målet på Hässelbyloppet, ett 10 km-lopp för några veckor sedan med drygt 3000 deltagare, och fundera på vad det är som fattas.
Nu är det förstås inte alldeles lätt att identifiera något som inte syns men fundera ändå en liten stund. Som en liten hjälp på vägen i funderandet: Det finns en klar parallell med de gamla tidtagar- och måldomartrapporna som fanns på alla arenatävlingar förut men som nu lyser med sin frånvaro där.
De - liksom målstolparna och målsnöret - behövs ju inte längre där eftersom hela den traditionella och omfattande manuella målfunktionen ersatts av en målkamera som - dessutom med en överlägsen tillförlitlighet - ger alla placeringar och tider.
Så rätta svaret på frågan är alltså ... målfållorna! Dessa har ju sedan tidernas begynnelse varit varje arrangörs redskap för att ha någon som helst möjlighet att registrera målgångsordningen i terräng- och landsvägslopp med många deltagare.
Men problemen har samtidigt alltid funnits där med fållor som "beckat ihop" av för många löpare för tätt och med trötta löpare som inte orkat fortsätta in i fållan utan blivit liggande på marken direkt efter mållinjen medan nya löpare fortsatt att strömma in och förbi.
Men på Hässelbyloppet fanns som synes inga målfållor - och heller ingen stor stab av målfunktionärer - och ändå fungerade prestationsregistreringen snabbare och säkrare nu!
Förklaringen är den moderna "chiptidtagningen" där utrustningen vid målet - i detta fall portalen löparna springer under (kan i andra system vara mattor som löparna springer över) - automatiskt registrerar när ett litet elektroniskt chip som löpare bär med sig - i detta fall i nummerlappen - passerar.
Den första utrustningen utvecklades i Holland för ca 15 år sedan och var så pass exklusiv (och kostsam) att det länge bara var något för de allra största internationella marorna. Parallellen till eltiden på arena är tydlig, där var det länge bara på de stora mästerskapen och de största galorna man gjorde sig besväret (och ansåg sig ha råd) med denna teknik.
Men teknikutvecklingen sköt fart i slutet av 1970-talet och systemen blev smidigare och billigare genom att fler tillverkare kom in på marknaden. Den sista stora knuffen framåt kom sedan i början av 1990-talet när den fotografiska processen byttes mot en helelektronisk bildregistrering:
Oerhört mycket smidigare att hantera och dessutom i princip gratis att använda hur mycket som helst efter själva inköpet. Och idag är den elektroniska målkameran en självklarhet även på lokala ungdomstävlingar - helt enkelt därför att det är det överlägset smidigaste (plus ger riktiga resultat!).
Därmed har tidtagartrapporna blivit något som står oanvänt och bortglömt längst in i förråden och ett liknande öde tycks nu de gamla målfållorna vara snabbt på väg att röna. För precis som med eltiden på arena har tekniken förbättrats och förbilligats i en sådan takt att man är på väg att nå läget då det är t o m ekonomiskt fördelaktigt för arrangören.
Inte minst därför att resultatlistorna i princip är klara - och tillgängliga för alla intresserade på Internet - i samma ögonblick som sista löpare passerat mållinjen! Förut kunde det handla om dagar av efterarbete för arrangören.
En av de aktörer som under de senaste åren varit med om att driva på denna utveckling är Norrköpingsföretaget Racetimer som började utveckla ett eget system för ca fem år sedan, men som nu svarar för tidtagningen inte bara i många lopp härhemma utan också i många lopp i andra länder i Europa, ja t o m i andra världsdelar.
friidrott.se följde Racetimer i aktion på Hässelbyloppet och har dessutom fått en pratstund om företagets historia och framtidsvisioner.
|