 Ulrika - självlysande i allt det novembergrå!
Foto: Deca Text & Bild  7 nov, 2009.Sveriges första nordiska mästarinna i terränglöpning var segersäker trots att hon kom från ett två månader långt tävlingsuppehåll.
– Jag hade skarpa målbilder. I går graverade jag i huvudet "Jag ska vinna, jag ska vinna", berättar Ulrika Johansson en lång nerjogg och några kalopstuggor efter att ha vunnit Terräng-NM i finska Perniö.
En oväntad inställning för någon som fick avsluta den förra säsongen abrupt efter fall på sista hindret i Finnkampen med efterföljande knäskada.
– Men jag är i väldigt bra form. Jag brukar ändå våga vila i en månad, hela september. Sen bodde jag på gymmet och körde styrka fyra dagar i veckan. Det har gett en jättebra effekt och sen har jag tränat hårt i några veckor, mycket bättre än förra året, elva-tolv pass i veckan med mycket kvalitet.
– Jag har blivit hårdhudad av att träna med killar. Jag måste spänna bågen hårt och får höra "gamla kärringen sprang ifrån mig".
Vid ankomsten på fredagen var det ett vintrigt Finland som mötte den svenska truppen.
– Det var snöoväder och jag började genast fundera på vad som jag skulle ha på mig. Jag gillar inte att tävla i långa tights, men korta verkade befängt, och skulle jag ha lätta skor eller spikar? frågade sig Ulrika, men det var högst retoriskt för svaret var givet.
– Jag är spikfantast. Jag sover nästan med dem på mig, så det var givet.
Men uppvaknandet på tävlingsdagen gav en helt ny vy.
– Det var Lützendimma, kavlugnt och plogat på banan – ett jättebra underlag.
Loppet utspann sig till en duell efter att två norskor stuckit i starten, men den ena fick ge sig ganska snabbt och i stället var det Ulrika som kom ikapp favorittippade Karoline Bjerkeli Grövdal.
– Det var spännande även för mig som var med! Hon ryckte på vissa delar av banan och jag på andra. Hon var klart klenare uppför, men sen ryckte hon i sista backen och körde som tusan.
– Jag hade tänkt att blir det en spurtstrid, ska jag ta henne. Men när det var som mest jobbigt kom de negativa tankarna, "jag struntar i om jag blir tvåa". Men det gick ju inte, för folk skrek så. Och jag kickade hårt sista 150-200 meterna.
Trots en lång viloperiod och ett bakslag på onsdagen, då Ulrika fick ringa till landslagsledaren Ulf Friberg och tala om att hon hade fått jätteont i knäna av allt traskande i trappor som hon utsätts för på jobbet som brevbärare, var alltså Rånäslöparen segerviss och besegrade den norska favoriten Grövdal.
– Jag har blivit äldre, klokare, visare. Jag låter kroppen vila mellan säsongerna. Man kan ändå träna hur mycket som helst senare, förklarar Ulrika, som under nerjoggen reflekterade över vinsten.
– Jag smakade på orden, "nordisk mästarinna". Jag har blivit nordisk mästarinna. Det var trivsamt! Sen messade jag till min tränare. "Fy tusan, jag vann!" och fick ett kärnfullt svar: "Bra."
Men den nykorade nordiska mästarinnan tror ändå inte att det blir start på nästa nivå, de europeiska mästerskapen i Dublin, om fem veckor.
– Nej…jag kommer att sjunka till knäna i det underlaget.
– Men skulle du inte springa om du blev uttagen?
– Jo, definitivt, absolut! Men jag tror inte på det.
Då känner Ulrika att det är närmare till Qatar, där Inomhus-VM avgörs i mars.
– Ja, där är det fastare underlag! skrattar hon.
– Satsar du på 1500 eller 3000 meter?
– Båda! svarar Ulrika med ett nytt skratt.
|