 Ett ambitiöst projekt som verkligen gett utdelning nästan över förväntan.
 18 nov, 2009.De senaste två åren har vad som kallats "Det jamaicanska sprintundret" varit oerhört omskrivet/omtalat av en något yrvaken mediavärld. Däremot har det varit nästan helt tyst om "Det amerikanska löparundret", en företeelse på många sätt betydligt märkligare än Bolt & Co.
Förklaringen till att ett "under" kunnat passera under medias radar är förstås att det inte - ännu? - resulterat i några spektakulära guldmedaljer och världsrekord. Men tittar man en bit under själva ytan finns där en utveckling under de senaste åren som måste betecknas som inte bara anmärkningsvärd utan närmast paradoxal.
För samtidigt som övriga världen - allra tydligast Västeuropa med traditionella stormakter som Spanien, Italien och Portugal - i praktiken helt kapitulerat för den (öst)afrikanska övermakten på sträckor från 1500m och uppåt har USA gått i rakt motsatt riktning!
På VM i Berlin stod USA för de bästa icke-afrikanska placeringarna på manliga 1500m, 5000m och 10000m samt på kvinnliga 10000 plus de näst bästa på kvinnliga 1500m och 5000m. Och i båda 1500m-finalerna liksom på manliga 5000m hade man tre deltagare!
Går man däremot tio år bakåt i tiden till VM 1999 var USA i det närmaste "osynligt" på dessa sträckor.
All logik och förnuft pekade på att den situationen bara skulle förstärkas eftersom USA ligger längst fram i den rika världens livsstilsutveckling mot bekvämlighet.
Och något obekvämare än att träna elitlångdistans fanns ju egentligen inte: Mycket tid, mycket ansträngning och "lönen för mödan" minst sagt osäker.
Men ändå har alltså just precis USA de senaste åren klivit fram till positionen som det enda land som av i princip egen kraft utmanar Östafrika på långdistans. Lorenzo Nesi har för friidrott.se tittat närmare på detta fenomen på spaning efter förklaringar. Förklaringar som Europa väl borde kunna dra lärdom av?
Läs "Den amerikanska renässansen"!
|