Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Kontaktuppgifter hittas på www.friidrott.se


- Det har varit ett mycket händelserikt och omtumlande år och självklart är jag väldigt stolt.

 21 dec, 2010.Så säger Emma Green om sitt 2010 och om utmärkelsen "Årets friidrottare"!
     - Missförstå mig inte, jag är överlycklig över mitt EM-silver, men för min fortsatta karriär tror jag det var viktigare att hoppa 2.01. Nu vet jag att jag kan. Jag har fått ett kvitto på att jag gjort rätt!
     Emma Greens karriär fick en flygande start i och med VM-bronset i Helsingfors 2005, men har efter det inte tagit den raka väg som hon hoppats på. Fysiken har hela tiden blivit bättre och bättre men något stort lyft resultatmässigt har inte kommit, hopptekniken och självförtroendet har fattats. Men inför 2010 hände något.
     - Min styrka som jag alltid fallit tillbaka på är att jag varit snabb, stark och spänstig. Jag har alltid haft grymma testresultat och motiverat mig själv med att jag varit lika bra som exempelvis Kajsa Bergqvist i många övningar. ”Kan hon kan jag” har jag tänkt.
     - Hösten 2009 kunde jag börja köra hoppstyrka och snabbhet på ett sätt jag inte kunnat göra på länge, på grund av fotledsproblem, och jag märkte då hur mycket jag tappat. Jag var både långsammare och svagare än jag trodde.
     - Trots det funkade hoppningen bättre och bättre och jag insåg att fysik och prestation inte alltid hänger ihop. Så på ett sätt kanske jag kan tacka mina skadeproblem för de framgångar jag nu äntligen fått, säger Emma.
     Efter medaljen vid VM 2005 ändrades förutsättningarna för Emmas idrottande. Helt plötsligt var hon uppmärksammad och utvärderad av andra än sig själv. Idag kan hon se att hon lagt alltför mycket energi på vad andra tyckt, något som påverkat hennes höjdhoppande negativt.
     - Det har varit svårt att rikta energin rätt. Jag har satt onödig press på mig själv och hamnat i något slags ”jag ska visa dem”-läge och då har mycket låst sig. Även om jag inte vågat erkänna det vare sig för mig själv eller andra har jag tappat bort glädjen och motivationen på vägen, säger Emma och fortsätter
     - I år så har jag vågat ta hjälp för att komma tillbaka till varför jag håller på. Jag har fått verktyg och hittat sätt som funkar för mig. Det låter som en klyscha, men jag har lärt mig att bara fokusera på min hoppning och det som gäller här och nu.
     Idag tänker inte Emma tillbaka på EM speciellt ofta. En ny säsong upptar mer hennes tankar. Hon kan dock hämta inspiration och styrka från ett par olika upplevelser från sommaren.
     - Jag visste hela sommaren att jag var i toppform och fick ett bevis på det när jag klarade 1.98 på Folksam GP i Sollentuna. Sen kom hälseneproblemen och jag höll på att ge upp. Förberedde mig för att det inte skulle bli någon EM-start, och hade en plan så jag inte skulle bli alltför besviken.
     - Det kändes som det behövdes ett mirakel för att det skulle bli bra, och när min manager Daniel Wessfeldt föreslog att jag skulle åka ner till Dr Müller-Wohlfahrt hade jag ingenting att förlora. Jag svarade sedan så bra på behandlingen att jag började våga drömma om en EM-start i alla fall.
     Efter en lyckad träning på förlägret någon vecka före EM gav Emma klartecken till start och gick in på Olympiastadion i Barcelona med gott självförtroende. Hon hade fått besked om att ingenting i foten skulle kunna gå sönder, även om det kunde värka, och hon visste med sig att formen var god.
     - Både i kvalet och finalen valde jag att gå in högt. Dels visste jag att jag kanske inte skulle orka med så många hopp, dels ville jag ju vara med och fightas upp mot två meter.
     - Då gäller det att vara fräsch och göra sina bästa hopp när det gäller som mest. Jag rev visserligen på ingångshöjden i finalen, men sen gick det ju som det skulle, säger Emma med ett skratt.
     Målen för 2011 är tydliga. Stabilisera sig på en nivå upp mot 2m och göra säsongens bästa tävling på VM.
     - Klart jag tänker att jag kan ta medalj, men det är många som ligger på ungefär samma nivå. Jag vet att jag måste höja min nivå, och det är först då jag på riktigt kan tro på att jag kan hoppa högre än vad jag gjort.
     - I ett längre perspektiv så ser jag definitivt till OS 2012 och antagligen några år framåt. Jag vill hålla på tills jag känner att jag inte längre kan utvecklas och bli bättre. När den dagen kommer är det dags att sluta. Men nu är jag övertygad att jag kan hoppa högre än jag gjort, friidrott är roligare än någonsin.
     Någon risk för att återigen sätta alltför stor press på sig själv och låta sig påverkas av omgivningen tror inte Emma att det finns.
     - Jag har lärt mig mycket de här åren och vet att jag kan tackla både positiv och negativ uppmärksamhet på ett bättre sätt.
     - Sen tycker jag det är lite humor vad kvällstidningar skriver. Jag gick från att vara slut till att kunna slå världsrekord på en kväll. Tycker att det visar att många inte förstår vad idrott handlar om. Det var ju inte så att jag hade blivit mycket bättre, snarare sämre rent fysiskt, säger Emma och skrattar igen.