2 jul, 2011.Idag den 2 juli 2011 skulle Ricky Bruch ha fyllt 65 år, men den födelsedagen fick han aldrig uppleva efter att för några veckor sedan ha förlorat kampen mot en obeveklig sjukdom.
Ricky Bruch var inte bara Sveriges främste – och en av världens allra främsta – diskuskastare genom tiderna. Ricky Bruch var ett fenomen.
Det fenomenala låg dock inte i att han kastade så fantastiskt långt. Nej, det fenomenala låg i att han under sina största år från 1968 och något decennium framåt förvandlade en av friidrottens normalt minst uppmärksammade och glamorösa grenar till något som engagerade svenska folket långt utanför de friidrottsintresserades – ja, även utanför de alls idrottsintresserades – kretsar.
För den som inte är i åtminstone 50-årsåldern och som alltså var med och själv upplevde Ricky-febern är det egentligen omöjligt att fullt ut förstå hur stor han var. För det handlade om så mycket mer än själva idrottsprestationerna. Det var "personan" Ricky Bruch som berörde, fascinerade och engagerade.
Dess kärna var att Ricky tycktes leva ett liv helt fri från de begränsningar som gäller för vanliga männisor. Ricky Bruch var mannen som likt sagofiguren Pippi Långstrump älskades för att han tycktes göra vad som föll honom in utan att rätta in sig i ledet av bestämmelser och konventioner. En paradox i tävlingsidrottens värld som ju är ett eget universum helt uppbyggt av just precis strikta och detaljerade regler.
Konflikterna med de s k "idrottspamparna" var också stadigt återkommande, inte minst påhejade och underblåsta av medierna som älskade Rickys förmåga att skapa rubriker. Oftast rörde det sig om tämligen oskyldiga saker som man egentligen mest bara skulle ha lett åt – som att komma in på arenan med plommonstop på huvudet. Men ibland gick det också över gränsen – som den gången vid ett SM när Ricky gav förbundskaptenen en lättare örfil.
Mot slutet av karriären – när han inte längre matchade mot den aktuella yppersta eliten på den internationella scenen – hade Ricky dessutom blivit ett offer för – och fånge i – myten om sig själv. "Folket" fortsatte att förvänta sig allehanda spektakel av honom men de idrottsliga superprestationer som ursäktade upptågen fanns inte längre där. Det är svårt för varje idrottslig superstjärna att glida in i skuggan, men med Rickys speciella profil blev det ännu svårare.
Han hade i och för sig många andra intressen och begåvningar och annonserade vid flera tillfällen i livet nya karriärsplaner, men i slutänden återvände han ändå alltid till diskusen. Han var "Ricky Bruch diskuskastaren" och kunde aldrig befria sig från den identiteten. Diskusen var helt enkelt hans öde. Beskeden om nya comebacker blev visserligen glesare men sinade aldrig helt. På senare år med vinkling på medaljer och rekord i veteransammanhang.
Få om ens någon lärde nog känna människan Ricky Bruch, men de som kom honom närmare upptäckte en genuint generös personlighet som bl a var beredd att dela med sig av den enorma kunskap om träning han samlat på sig. Men det var samtidigt alltid på hans villkor – han kunde växla mellan helt oanträffar och en nästan dygnet runt sprudlande informationskälla – så det blev aldrig läge för en mer organiserad tränar/mentorroll.
Men vad var det då som gjorde Ricky Bruch till ett fenomen och inte bara en framstående diskuskastare? Egentligen handlade det inte så mycket om nyskapande som om att driva saker och ting till sin spets – och inte sällan ännu en bit längre.
Arketypen "Den bullrige kraftkarlen" hade förekommit genom hela idrottshistorien men ingen hade tagit rollen till samma extremer som Ricky, som också hade lånat det gränslösa snacket om egna kommande stordåd från boxningens Cassius Clay/Mohammad Ali. Ricky-stilen kom att bilda skola för många kastare - även internationellt.
Rickys starka dragning till det extrema präglade också hur den idrottsliga karriären kom att formas. Snarare än att drivas av äran i form av medaljer på OS, EM - och senare i karriären VM - tycktes resultaten och rekorden vara hans helt dominerande motivation. Framförallt drömmen om världens första 70m-kast tycks ha överskuggat alla andra idrottsliga ambitioner.
Ricky "uppfann" inte de tillrättalagda kasttävlingarna men han drev konceptet oerhört mycket längre än någon annan någonsin. Medan man i USA och andra länder arrangerade kanske ett par rekord-jagar-tävlingar per år i kända blåshål valde Ricky att under framförallt höstarna utlysa tävlingar nästan varje dag hemma i Malmö och sedan genomföra dem när vindarna kändes gynnsamma.
Konkurrens fanns bara på pappret (för att fylla formella krav för rekordmässighet) och rörde sig oftast på längder runt hälften av Rickys. "Ricky-tävlingar" blev ett tyvärr inte helt smickrande begrepp också internationellt.
Särskilt som det internationella mästerskapsguldet aldrig ville infinna sig. Ett silver och ett brons på EM (1969 resp 1974) och ett brons på OS (1972) var dock förstås ingen dåligt facit i sig. Men för en man som dominerade världsstatistiken (rankad topp-3 i världen av Track & Field News sju år i rad) var det för blygsamt. Den oändliga raden av "segrar" i papperstävlingar på hemmaplan blev snarare en ytterligare bekräftelse på att han var som bäst just "när det inte alls gällde".
En beskrivning som inte heller den är helt sann. Man måste komma ihåg att Rickys enda officiellt godkända världsrekord – 68.40 år 1972 – sattes på DN Galan på Stockholms Stadion i konkurrens av den kastare som senare samma sommar skulle ta OS-guldet, Ludvik Danek.
Men visst är det så att om man kan lära något av idrottshistorien så är det inte på världsrekorden man blir legend utan på vad man presterat i de stora mästerskapssammanhangen.
Därför är det på något sätt symboliskt att Rickys första svenska rekord 60.58 sattes i mars månad 1968 på en specialarrangerad kasttävling i Malmö och att karriärcirkeln slöts i november månad 1984 med hans sista – och ännu gällande – svenska rekord 71.26 på en annan specialarrangerad kasttävling i Malmö.
Så trots att Ricky Bruch verkligen var ett fenomen i ordets sanna bemärkelse och en gigantisk ikon för sin egen samtid för 30-40 år sedan hade även han redan långt före sin bortgång drabbats av ödet att för dagens friidrottsmänniskor ha förvandlats till bara ett anonymt namn av många i en rekordlista.
Men för den som själv upplevde Ricky Bruchs karriär förblir den ett outplånligt minne av en av svensk friidrotts allra märkligaste epoker. Fast Ricky var nog egentligen inte så mycket en tävlingsfridrottare som en artist/showman vars specialnummer råkade vara att kasta en 2 kg-metallskiva långt.
Anm: På SM tog Ricky elva guld i diskus (mellan 1967 och 1983) och två i kula. Seniorlandskamperna blev totalt fyrtio stycken varav tretton finnkamper. |