25 apr, 2013.Det sista halvåret och framför allt inomhus-EM i Göteborg var som en enda lång aha-upplevelse för Erica Jarder. ”Nu börjar jag nog förstå vad längdhopp egentligen är”, säger hon drygt en månad efter längdbronset i Göteborg.
Erica har alltid älskat att träna och träna hårt. Man ska springa fort och fortare, blir trött och tröttare, bli stark och starkare och hoppa långt och längre. Dock har hon inte alltid fått ihop helheten och längderna, hur vältränad och fokuserad hon än varit.
- Visst har jag alltid vetat om att tekniken varit viktig och jag har tyckt att jag har bra teknik. Men nu börjar jag förstå kanske lite mer hur mycket tekniken betyder. Det är inte bara att vara snabb och stark och träna sig trött som betyder något. Små små tekniska detaljer betyder mer än jag nånsin trott tidigare, berättar Erica och försöker förklara skillnaden i hennes längdhopp nu och för ett par år sedan.
För skillnad är det. I EM förbättrade hon sitt personbästa inomhus först med 23 centimeter i kvalet och sedan i sjätte och sista hoppet i finalen med ytterligare tio centimeter. 6.71 och en bronsmedalj senare var hon den då lyckligaste människan på jorden.
Erica spelade ut sina känslor fullständigt på innerplan efter det där hoppet och tillsammans med tränaren och pojkvännen Anders Möller. Trots distans till vad hon då ställde till med så bubblar hon fortfarande av energi, lycka och glädje.
- Närmsta tiden efter EM så gick jag och väntade på att jag skulle landa lite i vad jag gjort. Men det gjorde jag inte. Jag svävar faktiskt fortfarande litet på moln när jag tänker på den där helgen, bubblar hon fram.
- Det var faktiskt extremt kul! Det var så roligt i kvalet att jag kände att ”jag bara måste få göra det där igen i finalen”, och så blev det så!
- Ändå var jag väldig lugn när jag tävlade i EM. Jag visste att det var bara helt upp till mig själv att styra vad som skulle hända och så lyckades jag tillslut med det, det var härligt.
Erica är 27 år och uppvuxen i Täby i norra Stockholm och tävlar för Spårvägens FK. Sedan 2010 bor hon i Köpenhamn och det är sambon Anders som äntligen fått henne att lyckas överföra styrka och snabbhet till de hopplängder som hon länge längtat efter.
I Köpenhamn läser Erica juridik på heltid och satsar på friidrott på heltid - även om en hel del av studierna lades åt sidan inför och efter EM. Det är första året av fem och innan dess har hon en magisterexamen i ekonomi från Stockholms Universitet.
- Jag gillar att plugga, det går bra men det är lite pyssel att få ihop framförallt tentor med tävlingarna. Jag har ingen aning om vad jag vill jobba med i framtiden men just nu är allt extremt bra här i Köpenhamn. Vi bor nära Spartahallen och där jag pluggar så det flyter på bra.
Visst har framgången i inne-EM fått henne att tänka ännu mer friidrott än skola och hon har redan hunnit med ett träningsläger i påskas i Formia i Italien. Och för Erica drar tävlingssäsongen igång väldigt snart. Redan 10 maj är det Diamond League i Doha i Qatar som gäller.
- Det känns lite overkligt och nervöst att börja tävla efter att det gick så bra sist. Men det är lika bra att komma igång tidigt och känna på det så kan jag sedan fokusera på träningen igen före sommaren, säger hon.
På vilket sätt vill du fortsätta att utvecklas som längdhoppare?
- Jag kommer att fortsätta jobba på tekniken och alla små detaljer i kroppen i hoppningen, både under träning och tävling. Sen måste ansatslöpningen bli bättre och jag måste bli ännu bättre och säkrare på att få med all fart ut i själva hoppet.
Varför blev det längdhopp? Varför inte t ex 800 meter?
- 800 meter? Det låter långt och jobbigt! Nej, jag har nog alltid sett mig som en hoppare och det var ju mest höjdhopp i början ända tills jag var 18-19 år. Jag älskar att träna och jag älskar mäta allt som man kan tänka sig mäta. Det har alltid varit så från början.
Och så lär det säkert bli i framtiden också. |