Bara en dryg månad efter den litet oplanerade tävlingscomebacken i mellandagarna var Emil tillbaka i landslaget i Nordenkampen. Foto: Deca Text & Bild 18 feb, 2014.Oftast blir man bättre av träning. Att utvecklas är ju liksom en av grundtankarna med träning. Men så finns de som reagerar tvärtom och som blir bättre av mindre träning. När Emil Svensson efter skador och operation til lslut började träna mycket mindre än tidigare kom resultaten.
Emil Svensson har alltid älskat friidrott, ända sedan barnsben i friidrottsskolan hemma i Växjö. Den nu 200 centimeter reslige mannen älskar också att träna och sedan junioråldern har det varit höjdhopp och mycket träning som gäller. Kanske så mycket att han blivit hämmad av det.
Smärtor i hälen och hälsenan. Inflammationer och bristningar. Till slut blev det ohållbart och sommaren 2012 låg Emil på operationsbordet. Allt gick bra och Emils längtan efter att träna igen var ett sug som inte gick att stoppa.
- Ingen visste hur lång tid det skulle ta att komma tillbaka. Jag började köra på den hösten och det blev alldeles för hårt alldeles för tidigt. Så det blev nya bakslag och jag kom ingen vart. Under våren 2013 var det till och med sämre än tidigare, berättar Emil om den krokiga väg han gått.
En operation till ett år efter den förra ville han inte göra så det var inget annat än att ta totalvila. En vila som krävde mycket mod och styrka för att klara av. I höstas provade han på chans stötvågsbehandling av hälen för att sedan börja återta träningen mycket långsamt på en helt ny lägre intensitetsnivå.
- Jag började träna igen i höstas på ett annorlunda sätt och mycket mindre än tidigare. Jag blev jätteförvånad när det efter ett tag gick så bra till och med att hoppa. För mig har det varit jättenyttigt att inse att jag måste träna på ett annat sätt. Det har gynnat mig att träna mindre än tidigare. Kanske behövde jag på ett sätt skadan för att förstå det.
Höjderna började komma tillbaka på träning och i mellandagarna fick han för sig att testa i lite mer tävlingslika förhållanden i ”Ola Carlsson Invitational” i Friidrottens Hus i Göteborg. Till mångas förvåning vann Emil på 2.15 och hade bra försök på 2.20 som är 2 cm över personbästat.
- Jag hade absolut inte planerat att tävla då. Men jag råkade ändå vara i Göteborg så jag åkte upp till hallen och tänkte att jag kan väl vara med och hoppa, det blir bra träning i alla fall. Jag var väldigt avslappnad och det var grymt kul!
Januari inleddes sedan med två veckors träningsläger i Florida och följdes av en serie tävlingar med sikte fram mot inne-SM på hemmaplan sista helgen i februari.
Göteborg är sedan 2010 hemma för Emil. Hit flyttade han från Växjö, främst för att ge friidrotten en ordentlig chans. Vid sidan av idrotten läser han in matte och fysik och hoppas komma in på läkarlinjen till hösten.
Vad är det som gör dig till en bra höjdhoppare?
- Framförallt tycker jag det är så otroligt roligt med höjd. Jag gillar tävlingssättet med tre försök och att man slås ut allteftersom. Dramaturgiskt är det den bästa grenen både att titta på och köra själv.
- Sen är jag ju två meter lång och jag tror att jag har relativt lätt att ta till mig tekniska detaljer och instruktioner, speciellt nu när jag tvingats träna på ett annat sätt.
Vad har du lärt dig efter det här?
- Jag har ju verkligen lärt mig min kropp och hur den reagerar på olika sätt. Jag har börjat förstå hur jag ska anpassa mig till hur kroppen känns. Jag har också behövt träna in en ny teknik, speciellt i ansatslöpningen, och det har varit väldigt nyttigt.
Spännande blir att se om Emils hittills krokiga väg blir rakare i framtiden. |