27 mar, 2015.Stora framgångar i unga år med bl a JEM-guld 2007 men sedan nästan helt försvunnen från friidrottsbanorna under flera år och nu tillbaka igen på allvar som 27-åring. Vad hände egentligen?
– Jag var överallt och ingenstans. Jag gick på friidrottsgymnasiet i Umeå och flyttade sedan till Stockholm. Där blev det lite för mycket friidrott och jag fick en väldig press på mig.
Erika berättar att hon under perioden i Stockholm tränade väldigt mycket men att resultaten uteblev. Hon tog då en paus från friidrotten och flyttade till Oslo där hon började spela ishockey istället, en idrott som följt med henne sedan barnsben.
– Hockey är det jag växt upp med, men jag var tvungen att sluta med den när jag började på FIG:et i Umeå. Då var det bara friidrott som gällde.
– Pausen från friidrotten är det bästa beslut jag tagit i mitt liv.
I Oslo kände hon dock att det var något som saknades i hennes liv:
– Jag kände att jag inte var riktigt klar med friidrotten.
En comeback på friidrottsbanan var alltså nära, men efter att ha åkt på en ordentlig skada, flera brutna revben och en punkterad lunga, under en hockeyträning med ett herrlag, blev det en nu ofrivillig paus.
Efter ett tag flyttade hon tillbaka till Umeå och träffade sin blivande man, en amerikansk mångkampare. Under ett år flög hon fram och tillbaka mellan Sverige och USA, men för ett år sedan gick flyttlasset till Missouri. Hon gifte sig och bytte efternamn till Kinsey.
Erika ville i USA hitta ett bra sätt att fortsätta med friidrotten, men samtidigt ha någonting att falla tillbaka på. Det blev därför naturligt att söka efter ett universitet där hon kunde både studera och träna.
– Det var det bästa för att kunna fortsätta med friidrotten. Jag var för gammal för en division 1-skola, men jag hittade en division 2-skola här i Missouri. Det som var bra var också att min man kände coachen här sedan tidigare, det gjorde det hela lite enklare.
I USA har det mesta fallit på plats för Erika.
– Det känns som att jag har fått landa nu. Jag har hittat ett ställe som jag trivs på och där jag kan satsa på friidrotten.
På universitetet, där Erika läser Corporate Fitness med inriktning personlig tränare, blir det väldigt intensivt med träning fyra timmar varje eftermiddag. Förmiddagarna ägnas åt lektioner medan kvällarna går åt till egna studier. Men Erika trivs med sitt liv.
– Det är skönt att ha en mix av skola och träning. Skolan är den bästa ingrediensen för att få energi till träningen.
Och träningen har verkligen givit resultat och Erika har den här vintern hoppat på en nivå som hon inte varit uppe på sedan 2008.
Den sista januari var det säsongspremiär på hemmaplan i Warrensburg. Efter att ha varit felfri upp till 1.87 tog Erika 1.90 i andra försöket, bara en centimeter från det personliga rekordet.
– Jag var så glad! Först kände jag bara glädje, men efter ett tag kände jag att jag även borde ha försökt hoppa nytt pers, alltså 1.92.
– Det hade känts väldigt bra på träningen innan, men jag trodde inte att jag skulle hoppa så bra i första tävlingen.
Framgångarna har inte slutat där. Häromveckan avgjordes NCAA-mästerskapen för div 2-skolorna i Birmingham (Alabama) och då vann hon höjdhoppet och klarade återigen 1.90. Erika vann även tresteget och kom 4:a i längd och bidrog därmed starkt till att skolan vann lagtiteln för allra första gången (på bilden jublar Erika längst fram t v).
En bra grundträningsperiod utan skador och sjukdomar har gjort hennes starkare och uthålligare. Och hon har hittat tillbaka till glädjen med friidrotten. Hon känner ingen press längre och då kommer också resultaten
– Nu känner jag att det är kul igen och tränar och tävlar för min egen skull, inte för någon annans.
Med framgångar kommer också förväntningar, både från henne själv och från personer runt omkring. Hon känner dock att hon har ett väldigt bra stöd från skolan och från laget.
– De stöttar mig och min satsning, även den jag gör i Sverige. De tycker att det är bra att jag åker hem och tävlar under sommaren.
– Här är alla tävlingar som Finnkampen då man både tävlar för sig själv och för sitt lag. Laget har betytt väldigt mycket för mig under vintern.
För att vara i så bra form som möjligt under den "svenska" säsongen i sommar har Erika blivit lovad att inte nu behöva gå direkt på utomhustävlandet i USA med full intensitet. För att kunna hålla ända fram till september skall det bli utrymme under våren också för en del grundträning.
– Jag kommer att tävla, men säkert inte vara i så bra form. Det kommer att vara tufft mentalt att inte kunna göra de resultat som jag vill, men jag vet att det är det bästa jag kan göra.
Erika toppar Sverigestatistiken i vinter på sina 1.90 och siktet är helt klart inställt på en comeback i landslagsdräkten.
– Målet är att kvala till både lag-EM och VM och det är något som skolan stöttar mig i.
Dessutom väntar förhoppningsvis en Finnkamp till hösten.
– Finnkampen är den roligaste tävlingen, så jag ska göra allt jag kan för att komma hem till den.
På längre sikt är det OS i Rio nästa år som är drömmen.
– Vi får se hur det går, men just nu är det både en dröm och ett mål.
PS. Apropå "den roligaste tävlingen", dvs Finnkampen: Erika gjorde sex raka Finnkamper 2004-2009, de två första i Ungdomkampen (seger båda gångerna) och sedan fyra i seniorkampen (bästa placering 2:a). |