Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Kontaktuppgifter hittas på www.friidrott.se


– Vilar gör man inte,
då vinner man inte!

 21 maj, 2015.Hur långt springer du på 24 timmar? Om man ställer den frågan till Maria Jansson, Team Ultrasweden, vet hon det exakta svaret: 238 964 meter.
     Hon har alltid varit idrottsintresserad, Maria. Hemma i Borlänge stod TV:n alltid på när det visades sport, oavsett om familjen hade gäster eller inte. Sporten var en central del i familjen Janssons liv. Därför var det kanske inte så konstigt att Maria ägnade stor del av sin ungdom åt träning av olika slag.
     – Jag har tränat hela livet. Främst var det längdskidåkning som gällde fram till gymnasiet, men jag hade också en kort karriär som skidskytt.
     Löpningen kom även den in i hennes liv förhållandevis tidigt och sitt första marathonlopp genomförde hon vid 17 års ålder.
     Under värnplikten, som Maria valde att göra då hon tidigt beslutat sig för att bli officer, fick hon upp intresset för att springa längre sträckor än marathon:
     – Jag klarade mig väldigt bra under övningar som krävde ”pannben”, där man skulle gå långt och vara utan mat under lång tid.
     När hon sedan läste till officer fick hon möjlighet att lyssna på en föreläsning om att nå sina mål av den svenska ultralöpningens nestor, Rune Larsson. Det var då hon på riktigt fastnade för ultralöpning.
     – Rune berättade om ett 24-timmarslopp som jag tyckte lät väldigt spännande. Kort därefter testade jag att springa ett sextimmarslopp och ett drygt år senare, hösten 2009, sprang jag för första gången ett 24-timmarslopp. Jag kände direkt att det var min grej.
     Maria berättar att det är kombinationen mellan den mentala och den fysiska utmaningen som inspirerar henne. Hon vill veta var gränsen går; hur långt och hur snabbt kan man springa?
     – Det handlar om att kliva utanför boxen, det är obekvämt att springa oavbrutet under ett dygn. Då måste man jobba mycket med delmål och visualisering av målbilder.
     I början av april var det alltså VM/EM 24 timmar i norditalienska Turin. Målsättningen var tydlig, hon skulle vara med och fajtas i toppen och sätta nytt svenskt rekord. Planeringen var satt efter att hon skulle hinna 234½ kilometer. För att lyckas med detta delade hon som vanligt upp loppet i fyra sextimmarsblock.
     – Efter första blocket får jag en Gainomax, efter andra blocket en Fanta och efter tredje blocket en alkoholfri öl. Då vet man att det bara är sex timmar kvar och att det helt är upp till en själv hur det kommer att sluta.
     Starten gick kl 10.00 i ett varmt Turin. Banan var 2 kilometer lång med avslutning på ett stadion som låg inne i en gryta.
     – Jag tänkte att ”nu får du springa tills du kollapsar, det finns inte något annat”.
     Första delen av loppet gick bra. Vanligtvis brukar det vara tröttsamt de första sex timmarna, men Maria kände att allt gick bättre än förväntat. Det enda som oroade något var värmen.
     – Andra delen var sjukt varm, 27 grader tror jag att det var, så det var en enorm utmaning att stå ut med det. När natten sedan kom och det blev svalare blev jag väldigt glad.
     Efter halva loppet låg hon något efter planeringen. Hon kände sig tung i magen och efter 13 timmar stoppade hon fingrarna i halsen.
     – Efter det kändes allt mycket bättre.
     Med sex timmar kvar av loppet låg hon fortfarande tvåa bland svenskorna efter Annika Nilrud.
     – Då tänkte jag att ”jag har fan inte åkt till Italien för att bli tvåa av svenskorna!”. Det gällde bara att ha hundra procents fokus hela tiden.
     Efter 20 timmar sprang hon så om Annika och medaljen var inom räckhåll.
     Maria berättar hur hon inför den sista timmen insåg vad hon höll på att göra, ta medalj i VM och kanske till och med ett guld i EM. Dessutom såg det ut att bli medalj även i lagtävlingen.
     – Med 20 minuter kvar bröt jag ihop totalt och sprang med tårar i ögonen. Man pendlar väldigt mycket rent känslomässigt under ett sådant här lopp och jag kände då att jag skulle fixa det, att det inte var någon som skulle kunna springa ikapp mig.
     Och det var det ingen som gjorde. VM-brons och EM-guld individuellt samt VM-silver och EM-guld i lag blev resultatet för Maria efter 24 timmars slit där hon knappt vilade något alls.
     – Vilar gör man inte, då vinner man inte! Jag bytte strumpor en gång på grund av att jag fick en blåsa. Sen gick jag på toaletten fem, sex gånger, det var den enda vila jag fick.
     Det krävs självklart hård träning för att klara av ett 24-timmarslopp.
     – Man nöter mycket och kör många distanspass för att härda kroppen. Jag springer runt 10 mil i veckan vilket är ganska lite för att vara ultralöpare.
     Inför VM/EM 24 timmar hade Maria och tränaren Andreas Falk lagt upp träningen i tre perioder.
     – Från årsskiftet vred vi all träning mot det här loppet. Först körde vi en tempoperiod i fyra veckor där vi körde två specifika tempopass i vecken, 3x4 kilometer i marathonfart. Sedan ett distanspass, 12-13 kilometer, där man börjar väldigt långsamt men ökar tempot med tio sekunder per kilometer för att avsluta i snabbt tempo.
     – Andra perioden var det väldigt många långpass, 25-35 kilometer. Det körde vi under fem veckor.
     – Sista tre veckorna innan loppet var ren formtoppning. Allra sista veckan var jag ledig från jobbet och det enda jag gjorde var att träna, äta och sova.

     Det finns flera orsaker till att det gick så bra nu i Turin, men den viktigaste orsaken, eller personen snarare, säger Maria är tränaren Andreas Falk.
     – Tidigare har jag aldrig haft någon tränare, men för ett år sedan började jag träna med Andreas. Vi har fått till träningen väldigt bra. Förra året persade jag på alla distanser från 10 kilometer till 24 timmar. Jag har också jobbat mycket med allt runt omkring löpningen, från energiintag till det rent mentala. Som löpare är jag en helt annan person nu.
     Hon menar också att hon med sina 29 år har framtiden för sig. Medelåldern i ultradistanslöpning är relativt hög och Maria är just nu en av de yngre.
     – Jag tror att jag fortfarande är i utvecklingskurvan på väg uppåt. Sen får man se om jag kommer att vara frisk och hel, men springa kommer jag göra tills jag inte kan gå längre.
     Till vardags jobbar Maria som löjtnant på militärhögskolan i Karlberg. Till hösten ska hon också representera Sverige i Military World Games, militärens motsvarighet till sommar-OS, i Korea där hon ska springa marathon.
     Målsättningen framöver är tydlig för Maria vad gäller 24-timmarslöpningen.
     – Nu ska jag bli världsmästare! I år blev jag trea och insåg att de andra inte är övermänskliga på något sätt, så 2017 ska jag stå överst på pallen.