 Kvinnliga 400m: 15-7 på banan och stort övertag i statistiken
Foto: Hasse Sjögren  26 okt, 2004.Att Sverige hade betydligt större framgångar än Finland individuellt på OS räcker inte som förklaring till att vi också med mycket klara marginaler (+26 för herrarna och +50 för damerna!) vann båda senior-Finnkamperna i början på september på Ullevi.
Med tre deltagare per lag och gren och strikt placeringspoängsräkning tar ju ev suveräna superstjärnor ändå aldrig mer än högst 7 av de 22 poäng som delas ut i var och en av de 18 individuella grenarna.
En erkänd Finnkamps-sanning är att det verkligt avgörande är bredden bakom stjärnorna. Men hur ser egentligen styrkeförhållandena ut om man tittar litet djupare på våra två länders friidrott? På vilken nivå återfinns förklaringen till årets svenska succé?
För att få svar på de frågorna har vi tagit ländernas årsbästalistor för 2004 och ställt resultaten på 1:a, 3:e, 5:e, 10:e och 20:e plats i statistiken mot varandra. Den bild som växte fram av dessa jämförelser var både väntad och överraskande.
Det visar sig nämligen att Finland faktiskt fortfarande har den något bättre bredden redan på 5:e-nivån för båda könen och att det övertaget sedan växer sig starkare ju mer på djupet man går. På 20:e-nivån visar egentligen bara kvinnlig slätlöpning fördel Sverige.
Det här får till följd att Sverige "regerar" (bäst på alla fem nivåerna) i bara en herrgren (200m) mot fyra för Finland (längd, kula, slägga och spjut). Bland damerna är det 3-3 (200m, 10000m, stav resp tresteg, slägga, spjut).
Nej, "hemligheten" bakom de svenska triumferna på Ullevi ligger faktiskt i toppen och toppbredden - den "djupa" bredden spelar aldrig in. På herrsidan är det "utklassning" på 1:orna (12½ mot 5½) och jämnt på 3:orna (9-9) medan det för damerna är i Sverige i topp både på 1:orna (10-8) och 3:orna (11-7).
Fast det är ändå på 5:e-nivån, där alltså Finland visar sig något starkare, som man borde hitta förmågan att kompensera det alltid oundvikliga (skade)bortfallet från "Dream Teamet". Dock tycks det som om Sverige i praktiken lyckades klart bäst med att hantera "svinnet".
Sverige saknade ju nu senast bl a Kristiansson, Janson, Laursen, Dirshe, Pell och Lövgren resp Bergqvist, Belin, Camilla Johansson och Lena & Johanna Nilsson, medan Finland fick klara sig utan sådana som Pöyhönen, Hartonen, Keskisalo, Matinlauri, Meriluoto och Tiisanoja resp Valasti, Mikkonen, Ingberg och Hannula.
Fast just avsaknaden av litet djupare toppbredd har på ett par års generationsväxling svängt två "stabilt svenska" herrgrenar till klart finskt övertag. Det handlar om längd och lång häck. Framförallt i den senare grenen är skillnaden stor: Finske 5:an är nu två sekunder bättre än svenske 5:an.
Tabellen bjuder också på några "!?!?", t ex:
- Vem kunde efter två raka 6-16 på banan ana att Sverige vad gäller både bredd och toppbredd dominerar manliga 1500m på pappret?
- Hur kommer det sig att Finland har så många kvinnliga hinderlöperskor medan man är i stort sett renons när det gäller 10000m (svenska 10:an halvminuten bättre än finska 3:an!!)?
- Hur har Sverige lyckats ta över kvinnlig kula (runt metern bättre både på 1:an och 10:an) när Finland dominerar stort på bredden i alla andra kast?
- Hur kan Sverige med sin i övrigt så starka hopprofil vara så långt efter Finland på alla nivåer (enda undantaget Carro) när det gäller längdhopp för båda könen?
"Facit": De verkliga resultaten från årets Finnkamp.
|