30 dec, 2007.Ibland är det alltför lätt att glömma bort att den helt dominerande förklaringen till bra friidrottsresultat faktiskt är den aktives fysiska kapacitet.
Det är nämligen alltid lockande att spekulera i mer spännande förklaringar som nya redskap, ny utrustning, nya material, innovationer i tekniken, taktiska manövrer o dyl.
Framförallt får gärna nya "prylar" av olika slag överdriven uppmärksamhet och betecknas med förkärlek som "hemligheten med stort M".
Inför VM i somras surrades det mycket i all världens medier om de supersnabba banorna och alla de världsrekord som de skulle resultera i. Ett surr som också fångades upp och gärna anammades av många aktiva.
Men efter VM surrades det inte alls om de supersnabba banorna - av den enkla förklaringen att den utlovade rekordfesten uteblev. Visst gjordes många fantastiska resultat, men inte fler än vad som är brukligt på ett VM. Och några världsrekord syntes inte till.
Men vi har tittat närmare på VM-resultaten på jakt efter "statistiska" bevis - eller åtminstone indikationer - på att banan i Osaka kanske ändå var snabbare än andra banor: "Världsrekordbanan utan världsrekord" är tredje kapitlet i vår serie "Det var 2007 som...". |