 Foto: Hasse Sjögren 7 jan, 2008.En av svensk friidrotts allra främsta – inte bara de senaste åren utan också i ett historiskt perspektiv – har beslutat sig för att inte fortsätta elitkarriären. Idag berättar nämligen Kajsa Bergqvist att det inte blir någon satsning mot Beijing-OS i sommar för henne:
- Det är ett beslut som har mognat fram under hösten. Jag hade haft svårt att känna den rätta glöden under 2007, så jag beslöt att ta ett ordentligt "break" på någon månad efter sista tävlingen i somras. Jag ville känna lusten komma tillbaka av sig själv. Men det gjorde den aldrig och har jag inte drivkraften som jag haft tidigare går det inte att fortsätta.
- Ska jag göra något vill jag göra det till 100%. Ska jag satsa är det högst upp på pallen som är målet, men jag känner inte längre den drivkraften i mig trots att det är ett OS-år och trots att jag från början tänkt att 2008 skulle bli mitt sista år. Fysiskt är det inga problem – inga skador eller så - jag har helt enkelt inte glöden för att köra "hela rejset". Har man gjort någonting väldigt länge på en hög nivå kommer man till slut till en punkt där man känner att man är färdig. Och det är precis där jag är nu.
- Jag känner ingen sorg eller något vemod nu. Fast det kommer säkert att komma stunder då man längtar tillbaka och det kommer kanske kännas ett litet sting av vemod när jag tittar på OS-finalen i sommar. Men det var skönt att ta det här beslutet och jag mår så himla bra och är så otroligt glad åt den karriär jag har haft.
- Det var när jag stod på prispallen vid ungdoms-OS 1993 och hörde den svenska nationalsången som jag verkligen kände att "det här är mitt kall". Målet har alltid varit att bli bäst även om det funnits många delmål på vägen. Jag har också haft en karriär där förbättringarna kommit litet i taget. Att hela tiden ha känt att jag fortsatt att utvecklas har varit väldigt stimulerande.
- Efter hälseneskadan 2004 kom en så enorm nytändning och de två följande åren blev ju mina allra bästa som jag njutit mest av. Jag hade fått börja om från början och var oerhört laddad mentalt och fysiskt. Att kunna komma tillbaka på ett sådant sätt är den största glädjen och att jag lyckades i VM 2005 är jag mest stolt över. Jag får fortfarande gåshud när jag tänker på det.
- Världsrekordet inomhus är givetvis också speciellt. Och DN Galan på Stadion genom alla år har bjudit på de härligaste ögonblicken, där har jag verkligen njutit i fulla drag av publikens stöd. Kanske framförallt 2006 när jag var i superslag och publiken på bortre långsidan reste sig upp och applåderade redan när jag gick in på arenan.
- Idrotten har ju varit hela mitt liv i så många år att även om jag alltid kommer att ha ett ben kvar i friidrotten så känner jag att mitt liv nu går in i ett ny fas. Och det på flera andra sätt också: Måns och jag gifte oss på Nyårsafton och jag håller på att flytta hem till Sverige. Så jag tror jag vill börja med att landa i min nya tillvaro innan jag säger något mer om framtiden. Jag har en del funderingar yrkesmässigt, men vad det blir får mogna fram.
"Allt" om Kajsas höjdhoppskarriär!
|