13 aug, 2008.- Hej Anna, du har blivit månadens friidrottare för juli, bland annat för ditt juniorrekord i JVM.
- Hej... Är det här nåt slags skämt?
- Nej absolut inte.
- Jo...
- Nej, det är sant.
- Nä, du skojar med mig.
- Nej, jag skulle vilja göra en intervju med dig. Vi gör det med alla som blir "Månadens".
- Nej, du måste skämta!
- Nej, men vad säger du om det här då, det var väl roligt?
- Ja, jätteroligt... men det är inget skämt då?
- Nej, det är helt sant.
- Okej, men gud va roligt! Jättekul!
Anna kom till Bydgoszcz i bra form och med långa kast bakom sig. Men redan i spjutkvalet höll Junior-VM på att ta slut för Anna.
- Jag stukade foten i kvalet och på morgonen dagen efter, när det var final, kunde jag inte stå på foten. Då trodde jag inte att jag skulle kunna tävla.
Men för Annas del var det inte vilken tävling som helst. Det var inte en tävling som hon skulle missa för en stukad fot.
- Nej, det var ju JVM-final så det var bara att bita ihop, jag ville verkligen kasta, berättar hon.
Ständig kontakt med det medicinska teamet och hård tejpning var det som räddade Annas final.
- Det medicinska teamet ville egentligen bara att jag skulle kasta tre kast, men det blev fler, säger Anna och den envisheten resulterade alltså i ett nytt juniorrekord och en fin sjundeplats VM.
Förutom ett kompetent medicinskt team som jobbade hårt för att rädda Annas finalkastande tror Anna själv att den stora truppen hade stor del i framgången.
- JVM var jätteroligt, speciellt eftersom det var så stor trupp. Det blev en otrolig lagkänsla och jag tror att många lyfte sig därför. Det var speciellt att vara på arenan och se att hela truppen satt bakom på läktaren och hejade.
Anna själv framhåller hur nöjd hon är med att hon kunde samla ihop sig inför sista kastet trots ganska usla förutsättningar och faktiskt kasta längre än någonsin tidigare.
- Ja, det är jag mest nöjd med, och hade jag inte kastat sista kastet tror jag att jag hade ångrat mig.
Så här i efterhand känner Anna fortfarande av foten och på SM i Västerås förra helgen blev det en tredjeplats på "ett ganska dåligt resultat". På JSM i Norrtälje var Annas ambition att ta det lugnt och bara kasta ett eller två kast men också att ta medalj. Och visst blev det två kast, och medaljen blev guld - med sju meters marginal till tvåan.
Att Anna tagit ytterligare ett kliv i spjutkarriären den här säsongen tycker hon själv inte är särskilt förvånande.
- Det var inte jätteoväntat att jag skulle kasta 54 meter, däremot var det oväntat att jag skulle göra det där på JVM med en stukad fot, säger hon.
Hon tycker själv att hon utvecklats stabilt de senaste åren och att hon blivit bättre både fysiskt och tekniskt. Hemma i Växjö tränar Anna ibland med OS-aktuelle spjutkastaren Magnus Arvidsson.
- Det är kul att träna ihop med honom, han är en väldigt rolig person!
Den 3 september börjar en ny fas i Annas liv. Då lämnar hon Växjö och åker till Texas för att plugga och för att kunna träna och kasta spjut året om.
- Och Växjö kan jag ju redan, säger Anna och skrattar.
Anna har redan varit och hälsat på i sin nya hemstad och skolans coach har hon koll på.
- Han är från Finland, så det ska bli spännande att se hur det blir. Men från början kommer min tränare här hemma, Andreas Wulff, att skriva program, innan jag kommer in i det nya på skolan i Texas.
Förutom att kasta spjut året om och verkligen satsa på friidrotten ser Anna fram emot ytterligare en utmaning i höst.
- Jag känner ingen i Texas, men det känns bra. Det ska bara bli roligt att lära känna nya människor. Det är jättespännande!
Anna kommer att komma något efter sina klasskamrater till USA, hon har en tävling kvar med det svenska landslaget som hon absolut inte vill missa.
- Finnkampen vill jag verkligen vara med i, säger hon och meddelar att hon där tänker ta igen det hon förlorat på grund av den stukade foten! |