 Har höjdhoppandet bakom sig - så nu är det
kostym och inte idrottskläder som gäller vid
framträdandena.
Foto: Ryno Quantz  22 dec, 2008.Grattis till utnämningen Årets friidrottare 2008!
– Tack! Det kom inte helt oväntat eftersom Susanna Kallur, Carolina Klüft och de andra haft mindre lyckade mästerskap detta år.
Du har ju varit med på 10-bästalistan elva år i rad men det är första gången du toppar den. Är du förvånad över att det tog så lång tid?
– Det var lite tungt att jag inte blev etta 2004 när jag vann OS-guld. Jag tyckte väl att jag och Christian Olsson kunde ha fått dela på förstaplatsen eftersom han och Carolina Klüft delade förstaplatsen 2003. Men det har varit jämnt i toppen i flera år.
Vet du hur många andraplatser du har haft på listan genom åren?
– Två–tre stycken skulle jag tro.
Fem! 1998, 2000, 2001, 2004 och 2007. Minns du din första listplacering?
– Ja, det var 1998 och den fick jag tack vare en sjundeplats på EM. Listan toppades av Malin Ewerlöf som tog EM-silver på 800 m både inne och ute. Det var inte lika krävande att komma med på listan då, konkurrensen har ju blivit betydligt tuffare sedan dess.
Hur bra var ditt höjdhopparår 2008 om du jämför?
– 2008 är mitt näst bästa år resultatmässigt. Bara 2004 är bättre. Då gjorde jag 21 tävlingar över 2.30 och hade ett snitt på 2.3259 cm att jämföra med 19 och ett snitt på 2.3159 i år.
Vad är du mest nöjd med 2008?
– Guldet på inne-VM är höjdpunkten! Jag fick ju en besvärlig start på sommaren med hälsenebesvär men lyckades ändå sätta utomhuspers med 2.37 i Aten och nästan ta OS-medalj. Det var en stabil säsong.
Hur kändes det att INTE sätta igång grundträningen i höstas?
– Det kändes faktiskt inte så konstigt, det gav sig naturligt. Jag var förkyld i ett par perioder så det kändes mest som ett långt träningsuppehåll. Jag har kört fyra löppass i höst och det är faktiskt all träning sedan sista tävlingen i september.
– Det har funnits så mycket småsaker att göra hela tiden och känslan har mer varit ”Hur hann jag med att träna förut?” Känslan att inte vara höjdhoppare blir nog mer påtaglig när tävlingarna drar igång i vinter …
Hur många gånger har du varit i Våxnäshallen i höst?
– En gång! Johnny hade förhinder på ett träningspass med sin grupp så då åkte jag ner och tog tid när de körde cirkelträning. Men jag var faktiskt på väg att åka dit igår eftersom det var exakt 17 år sedan jag för första gången klarade två meter på träning.
– Det var hösten 1991 som det verkligen lossnade för mig. Efter att ha persat med 1.94 i augusti så tog jag sedan 1.95, 2.00 och 2.05 i första inomhustävlingen i januari 1992, det var i Falun.
Vad har du gjort istället för att träna?
– Bland annat åkt på en hel del saker jag blivit inbjuden till. Jag sitter ju i aktivas råd både i EAA och IAAF. Det har blivit en tur till Valencia och min skosponsor Asics. Det är den enda skosponsor jag haft, vi har samarbetat sedan 1998. Vi kommer säkert fortsätta samarbetet i någon form men jag får nog inga fler resultatbonusar …
– Det har blivit mer aktiviteter och resor än jag hade tänkt men det har varit helt okej eftersom jag kunnat bestämma själv.
Har du känt att du redan nu fått något ytterligare perspektiv på karriären?
– Jag har inte funderat i de banorna än. Jag har tagit sju mästerskapstitlar och hoppat över 2.30 132 gånger så jag vet att jag gjort ett avtryck i höjdhoppshistorien. Det var väldigt speciellt att få pris på IAAF:s World Athletics Gala i november.
Vad var det för pris du fick?
– Jag, Kajsa Bergqvist och gångaren Jefferson Pérez fick ”Distinguished Career Awards” och det var stort att få ta emot priset av Javier Sotomayor och Stefka Kostadinova! När jag stod där på scenen och visste att ungdomsidoler som Michael Johnson, Edwin Moses satt i publiken så kändes det lite overkligt och jag tänkte ”Vad gör jag här?”
Du har ju noga dokumenterat alla dina tävlingar på din hemsida. Men från OS och övriga tävlingar under hösten saknas fortfarande textrapporter!?!
– Efter OS var jag så besviken att jag inte orkade och sedan blev det inte av. Men visst är tanken att göra det bara jag får tiden. Jag har ju skrivit om alla mina tävlingar sedan 1999 och ambitionen är att skriva ner det jag minns från tävlingarna 1989–1998 också.
Kommer vi att få se dig som tränare i framtiden?
– Det kan jag nog tänka mig. Då handlar det nog om att ta en elitgrupp på 3-4 aktiva eller att börja från början med en ungdomsgrupp. Min son Melwin är ju fyra år nu och om han vill börja med friidrott kommer jag nog engagera mig.
I januari börjar du på halvtid på Karlstad universitet. Vad innebär det jobbet?
– Jag anställs på "Avdelningen för Kommunikation och Samverkan". Jag kommer att promota universitetet mot företag och det inkluderar bl a den idrottsprofil som universitetet har. Jag ska också locka studenter till Karlstad och allmänt vara ansiktet utåt.
Tack för pratstunden och än en gång grattis till utmärkelsen "Årets friidrottare"!
– Tack! Det blev ju både första och sista för mig!
(frågorna ställdes av Jonas Hedman)
|