Nik direkt efter JVM-silvret
foto: Hasse Sjögren
friidrott.se:s lyssnare: A. Lennart Julin
Att Susanna Kallur och Carolina Klüft var starka guldkandidater häi i Santiago var sedan länge uppenbart för de flesta inom svensk friidrott. Däremot kom nog Niklas Arrhenius silver i diskus ganska oväntat.
Inte minst därför att Niklas ju är bosatt i USA och därför inte synts på så många tävlingar i Sverige. Fast i somras var han med på bl a lag-SM och Stora SM och kastade bra - om än inte så oerhört bra som här i Santiago.
Namnet Arrhenius är dock inte direkt obekant i svensk friidrott sedan tidigare. Pappa Anders var ju en våra ledande kulstötare under 70-talet och fyra år äldre brodern Daniel var med på JEM för tre år sedan.
Det här året har Niklas varit den stora dominanten på high schoolnivå i USA (= Pojkar 18) med strömkastning på 60-65 meter med deras 1.6 kg diskus. Efter den vårsäsongen började "Nick" på allvar känna på seniorredskapet och i början på juli slog han till med 58.58, ett resultat som rent nominellt höll JVM-medaljklass.
Så visst fanns chansen ....
Niklas egna ord:
- Mitt mål var att ta medalj. Efter fjärde kastet låg jag sexa på 56 meter och jag hade inte varit missnöjd med det. Men i femte kastet satsade jag allt och det fungerade. Jag kände direkt att det var ett bra kast, 57 kanske 58 meter, men inte trodde jag att det skulle vara 59. Så jag blev ganska chockad när det kom upp 59.19 på tavlan och att jag tagit ledningen.
- Det var starkt av sydafrikanen att kunna svara. Också han satte ju personligt rekord.
- För tre veckor sedan skadade jag knät (översträckning) när jag spelade i skolans amerikanska fotbollslag. Jag blev tacklad från sidan och när jag satte ut foten för att hålla emot gav knät efter. I början var det riktigt dåligt, men på sista träningen hemma kändes det så pass bra att jag bestämde mig för att åka hit.
- I kvalet tog jag det medvetet lugnt, inte minst för att inte fresta på knät, och kastade bara så pass att jag säkert gick vidare. När jag vaknade i morse kändes allting bra. Tröttheten i benen jag kände i kvalet efter resan var borta och knät besvärade inte heller.
- Ja, jag kommer aldrig mera att spela amerikansk fotboll - i fortsättningen är det bara friidrott som gäller.
- Jag har just börjat sista året på high school. Till sommaren räknar jag med att komma till Sverige för en längre period. Det stora tävlingsmålet då är förstås junior-EM.
- Efter nästa sommar skall jag sedan åka på mormonmission i två år. Jag hoppas att som storebror Daniel få möjlighet att göra den i Sverige för att blir mer bekant med Sverige och för att bli bättre på att själv prata svenska. Jag förstår ganska bra när att andra pratar men det är litet svårare att själv formulera sig.
- Jag ser det inte som något problem att jag genom missionerandet kommer att vara borta från friidrotten under ett par år. Jag kommer ändå att vara bara 21 år när jag kommer tillbaka 2003.
- Att det blev diskus för mig som specialitet och inte kula som pappa beror på att jag redan från början hade lätt för diskus. Jag kände direkt att det var min gren. Fast jag kör ju förstås en del kula också.
- Jag har Jay Silvester (anm: tidigare världsrekordkastaren) som min tekniktränare i diskus.