Intervjun:
Bengt Johansson
friidrott.se:s intervjuare: Lorenzo Nesi
foto: Hasse Sjögren
Den sista svängen
Efter en säsong där den riktiga glädjen inte velat infinna sig lägger Bengt Johansson av. Titeln som Sveriges bästa släggkastare har lämnats över till nio år yngre Mattias Jons, som i Eskilstuna stoppade Bengan från att ta det åttonde raka SM-guldet.
– Jag behöver få distans. Det är viktigt att komma ifrån ett tag.
Han tränar lite styrka ändå, men på ett gym i Västerås i stället för i klubblokalerna för att få ett miljöombyte i träningen.
– Men det är klart att jag sticker in huvudet ibland för att se att ungdomarna sköter sig! avslöjar han med ett skratt.
– Sluta träna kommer jag aldrig att göra – det är en del av mig.
Bengt gjorde en sista satsning under 2007, men säsongen blev väldigt mycket upp och ner. Efter Finnkampen kom det avgörande beslutet.
– Sista året har varit motigt. Kroppen har sagt ifrån, ont i ryggen och krämpor i knäna.
– Jag hade svårt att tagga till, även vid tävlingar. Jag har alltid hävdat att det måste finnas en passion. Så det var dags att tänka efter om det fanns annat att göra i livet. Jag tog en ordentlig funderare och kände att jag var klar, berättar Bengt Johansson.
Han kan inte förutse hur det kommer att kännas på längre sikt och jämför med andra som har vittnat om hur de kommit in i en annan fas av livet, känt en oerhörd lättnad. Men det finns även omvänt de som saknar tävlingsinslaget.
Trots att styrketräningen inte alls är på samma nivå som förr bygger den ändå på ett specifikt schema.
– Det är djupt rotat. Jag har en plan även om det är för motionens skull. Det tar tid att släppa.
Skulle du beteckna dig som en strukturerad människa?
– Det kanske jag själv skulle tycka, skrattar Bengan som menar att det får andra bedöma.
– Jag måste ha en struktur för att gå framåt, måste veta varför jag tränar som jag gör.
foto: Ryno Quantz
Systematiken har varit en bärande linje i Bengts karriär, att ställa sig frågan vad som krävs för att komma upp på nästa nivå och sen stå fast vid sin plan, lita på kontinuiteten.
Det får säkert elektro-ingenjören nytta av i sitt arbete för kanadensiska företaget Bombardier, som bland annat bygger tåg och vars mjukvara för förarkontrollen han arbetar med. Ett arbete på heltid som han har skött vid sidan om träningen de fem sista säsongerna.
– Det har varit tufft att få ihop. Det tar en del energi. Framför allt har det varit svårt att pussla ihop träningsläger och alla tävlingar.
Fem tränare har väglett Bengan genom den över två decennier långa släggkarriären. Det började i lilla Götlunda IF, i Arboga, där han prövade på det mesta och var förtjust i terränglöpning.
Tränaren Carl-Åke Anderssson svarade en dag prompt ja när han fick frågan om föreningen hade en släggkastare att bidra med till Svealandsmästerskapen.
”Vad sägs om att kasta slägga?” slängde han över till 13-årige Bengt och letade fram ett redskap i förrådet. En vecka senare stod lille Bengt på tävlingsplanen och fick anvisningar av mer erfarna kastare. Den första löd: ”Du har handsken på fel hand”.
Carl-Åke var lika grön som sin unge adept och de fick lära sig tillsammans. Träningen skedde på en skolgård. När Bengt kastade gömde sig Carl-Åke bakom en tall.
– Jag fastnade direkt, men såg släggan som en rolig bisyssla. Jag spelade fotboll tills jag var 15.
Samma år knep Bengt silver på Ungdoms-SM och ett par år senare kvalade han in till Ungdomsfinnkampen.
– Då fattade jag att jag var ganska okej på slägga, att jag hade en viss läggning för det.
Bengt flyttade till Stockholm för att läsa på Tekniska Högskolan. Träningen fick ligga på is i några månader innan han kontaktade Tureberg där Ulf Hallberg blev hans nye tränare.
– Då började jag satsa ordentligt. Det var en kick i sig att komma till en ny omgivning med helt andra träningsförutsättningar, träffa nya människor. Jag kände hur kul det var. Jag får tacka de gamla kastarbusarna som förklarade för mig att det skulle ta tid att bli bra. Efter ett par år kom första 70-meterskastet.
foto: Ryno Quantz
Under lumpen hörde några amerikanska universitet av sig som ville få över Bengan. Han beslutade sig för University of Southern California i Los Angeles. Där kunde han fortsätta sin utbildning och samtidigt få träna med en av världens bästa, den blivande olympiske mästaren Balázs Kiss.
Samspelet med den tredje tränaren, Dan Lange, fungerade bra. Till skillnad från många andra universitetscoacher jagade inte Lange poäng utan hade en mer långsiktig vision.
– Jag hade väldigt tur, betonar Bengt. Han lärde mig framför allt tänket bakom hur man ska kasta, en enkelhet, inte så vansinnigt teknikfixerad, att söka efter känslan. Han hade smarta filosofier, det gjorde mycket för mig. Det tog tid, men lyckades bra.
Efter fyra och ett halvt år var Bengt tillbaka i Sverige och bosatte sig i Västerås. Han betecknar även det valet som lyckosamt tack vare Fred Schumacher, en duktig tekniker som gjorde övergången smidig. In i bilden kom också Anders Rydberg, först för att hjälpa till med styrketräningen, men så småningom tog han över hela träningen.
Som så många andra hade Bengt haft svårt med att lyckas kombinera de amerikanska och svenska säsongerna. Men sista året i USA hade han jobbat och inte behövt tävla under skolsäsongen som sträcker sig över våren.
– Jag var väldigt sugen när jag kom hem. Nu kommer nästa fas i karriären, den viktiga, tänkte jag. Det var en kick igen. Jag verkar behöva miljöombyte då och då. Det gick väldigt fort. Första året klev jag över 75 meter. Perset är från året därpå, sen fick jag problem med knäna.
Ja, det tre första säsongerna efter hemkomsten blev Bengt Johanssons bästa. Han kvalade in till VM i Edmonton 2001 med sitt livs längsta kast, 76.32, som segrare i kastlandskampen i schweiziska Magglingen under försommaren.
– Då hoppade och studsade jag ett tag, minns Bengan nöjt.
Magglingen blev för övrigt något av en favoritort för Bengan som även de två nästkommande åren fick sin fullträff där. Men sen började knäna protestera.
– Jag fick problem vid nya belastningar. Det gick väldigt mycket energi på det. Man känner efter när man går in i ringen. Man vet att det kan göra riktigt ont och då är det svårt att slappna av.
Bengt tänkte inte ge upp. Han var fast besluten att ta det svenska rekordet, Tore Gustafssons 80.14. Han visste vad som krävdes för att nå dit, högre belastningar, men det var just det som hans knän inte pallade. Trots att smärtorna i knä och rygg präglade hans sista släggkastarår som fick en lätt vikande trend i resultaten ångrar han inte sina val.
– Jag tror att jag gjorde helt rätt. Jag har fått all hjälp att jobba förbi dom problemen. Men jag borde ha sökt mer hjälp med tekniken i styrkan när jag var yngre. När du är 19-21 kan du träna fel och kroppen kan ta det, men det sätter sina spår. Jag skötte styrketräningen själv då.
Anders Rydberg i Västerås är gammal landslagsman i tyngdlyftning. Han visade de rätta vinklarna i lyften, men det var så dags då. Bengt tror att det är ett vanligt problem bland kastare att underskatta den biten och ha för hög belastning vid finteknik. Alla borde ha någon som tittade på när de gör tunga lyft, tipsar han.
Första SM-guldet och perskastet i Schweiz som gav en VM-biljett är minnen förknippade med lyckorus, men även om de sticker ut vill Bengt framhålla hela karriären framför enskilda episoder.
– Det är svårt att plocka ut en speciell del, man måste kolla på det hela. Det har gett så mycket personligen och på så många plan, vännerna, det sociala, fram- och motgångar. Det har varit helt rätt!
Bengt har funderat på hur livet hade tett sig om han inte hade valt kastarbanan, men utan att få fram alternativ.
– Jag var ämnad för att göra det här, förr eller senare, på ett eller annat sätt.
Bengan tvekar inte ens en tiondels sekund när han får frågan om vem som har varit den bäste släggkastare som han har mött och tränat med.
– Balázs Kiss! Jag trodde att han skulle ta världsrekordet. Jag har aldrig sett på maken. Han fick det att se så lätt ut! Han såg inga begränsningar och var en talang på alla vis. Hela paketet fanns naturligt.
Bengt anser sig vara lyckligt lottad som fick tillfälle att träna med honom och även om han menar att Kiss var väldigt amerikansk, så avundas han den ungerska skolan.
– De har en enorm tradition och får fram guldklimpar ur den stora massan, precis som finländarna med spjutkastarna. Balázs Kiss var klockren! Jag kollade inte så mycket hur han gjorde rent tekniskt, utan hur han tillämpade det. Han hittade verkan och motverkan.
foto: Hasse Sjögren
Med Bengt Johansson ute ur spelet är Mattias Jons obestridlig svensk släggetta. Bengan vidhåller att det blir ett litet glapp och att Mattias kommer att vara ensam i några år.
– Det är inte någon jätteåterväxt bland herrarna, inte som hos tjejerna som det dräller av! Det är jättekul.
Varför har det blivit en sån populär gren just bland tjejer?
– Den passar dom med känsla, rytm och teknik. Det är en gren som de kan ta till sig. Tjejerna söker sig dit på ett annat sätt. Vi måste visa grabbarna hur givande det är. För att kasta slägga måste dom lära sig grunderna, fotarbetet, för att få den att flyga en bit. Det tar lite tid.
– Det handlar om att odla ett eget intresse, att ha tålamod att härda ut tills man får ett resultat.
- Kommer du in i det är du fast, då vill man inte sluta! säger den som just beslutat sig för att sluta, 21 år efter att ha fastnat, Sveriges bäste släggkastare det senaste årtiondet, Bengt Johansson.