Intervjun:
Erica Mårtensson
friidrott.se:s intervjuare: Lorenzo Nesi
foto: Ryno Quantz
- Jag kommer att le
varje gång jag tänker på friidrott!
Sommaren 2005 var Erica Mårtensson helt less. Hon avbröt säsongen redan vid midsommar, som vinnare på Lag-SM i Karlstad. Var det slutet på en karriär som hade lett till tre SM-guld, en JEM-final och en EM-start?
– Friidrott var det tråkigaste som fanns. Jag hade inga drivkrafter kvar, minns Erica två och ett halvt år senare.
Det gör hon i Båstad på sitt jobb som utbildningskoordinator för en klass som ska utbilda sig till idrottsmarknadsförare, precis som hon själv en gång gjort på universitet i uppväxtorten Växjö. Nu har hon verkligen avslutat sin löparkarriär.
Men detta först efter att ha återupptagit livet som häcklöpare i en andra våg som bar med sig nya, och ännu större, framgångar. För avbrottet den där sommaren för två år sedan var vad som behövdes för att vi skulle få se det allra bästa av Erica Mårtensson.
– Jag förde ett vanligt Svensson-liv i några månader och benade ut vad jag skulle göra. Jag kom fram till att det var EM 2006 som fanns kvar i tankarna.
Hej då!
foto: Hasse Sjögren
Det började med besvikelsen över att ha åkt ut redan i försöken på EM 2002.
– Jag tyckte inte att jag hade gjort mig själv rättvisa. Målet som drev mig framåt var nästa EM, på hemmaplan. Tillsammans med Agne, Maria och Martin kom jag fram till att ett miljöombyte var det som jag behövde.
Agne Bergvall och Maria Thuresson hade varit Ericas tränare i tre år. Pojkvännen Martin vägledde Erica till beslutet att hitta nya impulser i Karlstad, hos Ulf Karlsson.
– Det låg högst på listan. Jag visste från landslaget att Ulf var en bra ledare med en enorm kunskap och att han hade haft många duktiga häcklöpare. Dessutom hade vi samma filosofi som grundar sig på hård träning. Det var skönt att veta att jag hade Agne och Maria i ryggen. De har aldrig varit prestigefyllda.
Erica hade ingen aning om Ulf Karlsson, som egentligen var på väg att trappa ner, skulle ta emot henne. Men han svarade ja utan omsvep och första mötet skedde vid Stora SM i Helsingborg, som Erica åkte till som åskådare, en förväntansfull betraktare som hade fått sugen tillbaka.
– Nästa år ska jag vara med igen! tänkte jag. Jag behövde det där uppehållet, att komma bort ett tag från friidrotten för att inse vad den betydde för mig.
Så vad betyder friidrotten för dig?
– Att det är där som jag har lärt mig mest och haft otroligt roligt. Alla möten, alla platser som jag har fått åka till och att få tävla – jag älskar att utmana mig själv!
Den energiska Erica började med gymnastik och balett redan som fyraåring. Men dansen fick snabbt ge vika för mer händelserika aktiviteter.
– Min bästa position var när vi fick leka kull innan vi fick ställa oss vid barren.
Via tennis och handboll kom Erica till friidrotten som 12-åring och hon höll på med flera sporter fram till gymnasieåldern där hon fick ta det definitiva beslutet.
– Jag fortsatte med handboll på höstarna för skojs skull tills jag var 17-18 år, berättar Erica som var uppe på juniorlandslagsnivå som handbollsspelare.
Erica kom till friidrottsgymnasiet i Växjö som mångkampare, men sadlade om till häcklöpare.
– Jag var ingen höjdare på kula och höjd, men hyfsad på kort häck och bäst på 800 meter.
Men liksom de flesta andra mångkampare var Erica ändå inte förtjust i den sista grenen där hon alltid fick starta med förutsättningar att plocka in åtskilliga sekunder på konkurrenterna. Det var aldrig fråga om att bevaka positioner och inte heller om att satsa på 800 som enskild gren även om hon har gjort några lopp på distansen genom åren.
Eftersom hon var starkare än snabb hade Erica lätt för övergången från ungdomsklassernas 300 meter häck till seniorernas 400 meter häck – en gren som Erica beskriver som njutningsfull.
– Man har så mycket att tänka på. Jag har svårt för 400 slätt, jag ser det som ett enda långt lopp. På 400 häck är det tio små mål. Lustigt nog frågade jag Johan Wissman i somras och han tänker likadant på sina lopp.
När Erica kom till Karlstad kunde hon fokusera helt och hållet på friidrotten. I Växjö hade hon jobbat deltid, men i Karlstad gjorde hon bara några mindre projekt åt Göta.
– Jag var som en maskin – en glad maskin! – när jag kom till Karlstad. Jag hade fått en otroligt bra grund i Växjö. Nu fick jag ta hand om mig själv och allting lossnade. Det var inte alltid lätt ekonomiskt, men med mamma, pappa och Martin som de största sponsorerna fungerade det. Jag hade mognat lite, lägger Erica till och skrattar förläget.
Under fem år radade Erica upp 26 häcklopp på 57 sekunder. Till slut bröt hon vallen på den nya hemmabanan under Götagalan i juli 2006. Det var den nästsista tävlingen före det efterlängtade europamästerskapet i Göteborg. Där nådde hon semifinal efter ett nytt personligt rekord.
2007 blev sista året med ytterligare sju lopp på 56 sekunder och en rejäl sänkning av perset till 56.19. Det skedde i VM-försöken och ledde till avancemang till semifinal.
Vilken var karriärens höjdpunkt?
– Jag måste säga EM och VM, de två sista mästerskapen. Men jag gillar alla lagtävlingar, som gammal handbollsspelare, oavsett om det är Lag-SM eller Europacupen. Det är då som jag lever upp.
Det sista framträdandet skedde också i en lagtävling, Finnkampen i Göteborg. En känslosam helg där Erica fick göra flera lopp än vad som var planerat.
– Det var ett enda stort leende, förutom uppvärmningen inför 400 meter häck, då kom det lite tårar, men sen försvann det. Det blev så definitivt, att uttala orden att det här var sista uppvärmningen inför sista häckloppet!
Allra sista loppet
foto: Hasse Sjögren
Erica hann knappt jogga ner efter häcksegern innan hon fick beskedet att hon behövdes som reserv på 400 meter. Där lyckades hon besegra två finskor. Dagen därpå var hon med och vann kampen genom att ta hem den långa stafetten.
– Jag grinade lite till. Det var skratt och gråt, en jättekonstig känsla. Jag visste inte vilket ben som jag skulle stå på. Superhäftig tävling att avsluta med!
Kontakten med kompisarna i landslaget behåller hon. Erica ser fram emot Inomhus-SM i Malmö, där hon numera bor och pendlar i en och en halv timme med tåget till jobbet i Båstad.
– Då kommer kompisarna till min stad! Jag har redan erbjudit MAI mina tjänster som funktionär.
För det är en gång för alla slut med den aktiva karriären och det med en helt annan tillfredsställelse än vad som skulle ha varit fallet för två år sedan.
– Jag är helt nöjd. Någon gång måste man sätta ner foten. Jag kommer att le varje gång jag tänker på friidrott. Jag har nått det jag vill och får nu vänja mig vid att det finns andra utmaningar.
Erica behöver staka ut nya mål för att kunna sträva framåt även i arbetslivet. Något som hon beskriver som en tuff omställning eftersom det inte är lika mätbart som inom friidrotten.
– Jag har inte nått dit än. Jag får bestämma på morgonen vad jag ska klara av under arbetsdagen, berättar hon och jämför med en färsk idrottsupplevelse.
– Jag kollade på tjejerna som åkte skidstafett i TV i helgen och det väckte tävlingssuget. Det kommer alltid att finnas.
Ulf Karlsson trodde bestämt att Erica skulle kunna bli en bra ledare. Men hon vill vänta med eventuella uppdrag inom friidrotten, däremot har hon tagit sig an några av tjejerna i Malmös fotbollslag LdB, som hennes sambo Martin är assisterande tränare för. Två gånger i veckan har hon specialdustning av rörlighet och koordination med de stelaste tjejerna.
– Jag gillar när det händer nya grejer. Jag har försökt involvera mig och är på tok för rastlös för att sitta still. Det är så roligt! Det är så onaturligt för dem, men de är målinriktade och gör framsteg. Men vilken träningsvärk jag fick av att instruera. Jag har inte gått över häckar på två månader!
Allra första loppet?
En annan utmaning som Erica har kunnat anta kom från en arbetskamrat till hennes pappa.
– Det är att springa GöteborgsVarvet. Jag har sprungit lite med Martin bara för att må bra, men nu ser jag 17 maj framför mig. Jag vet inte om jag har smakat på det ännu. Det har andra gjort åt mig. Jag ska bara ta mig runt. Några andra mål kan jag inte ha första gången ....