Intervjun:
Johan Engberg
friidrott.se:s intervjuare: Lorenzo Nesi
- Men beslutet att lägga av nu känns bra. Jag är oerhört tacksam
för allt som jag har fått uppleva under mina friidrottsår.
(foto: Hasse Sjögren)
Johan har bromsat in
Efter 20-talet landskamper och fem SM-guld nu under 2007 avslutade Johan Engberg sin aktiva elitkarriär i och med Finnkampen. Motivationen för att satsa vidare tröt helt enkelt, men den nära kontakten till friidrotten behåller han genom att fortsätta jobba hos klubben IF Göta.
Johans uppdrag där handlar i första hand om att rekrytera, samordna och utbilda ungdomsledare. Och det har Göta gjort med framgång. 600-700 aktiva medlemmar understöds av uppemot 100 ideella ledare.
- Vi har hela tiden omsättning på ledare, men vi har arbetat bort köerna av ungdomar. Det känns kul att kunna stoltsera med det, säger Johan som har jobbat på halvtid på kansliet i Karlstad sedan december ifjol.
- När jag tog det jobbet var det ett sätt att fylla dagarna vid sidan om träningen. Jag vill jobba med idrott och människor, fyller Johan i, som har läst idrottsvetenskap, företagsekonomi och hälsovetenskap på Karlstad Universitet vid sidan om sprinterträningen.
- Men den aktiva karriären har varit den bästa utbildningen. Man lär sig något nytt varje dag.
Som vadå?
- Att sätta upp mål, organisation, att träffa människor.
Varför fattade du beslutet att lägga av?
- Det var motivationsproblem, helt enkelt. Visst är det kul att vara med i landslaget och på Finnkampen, men det blir samma sak varje år. Jag är elitinriktad och målmedveten. Om jag inte är tillräckligt motiverad vill jag göra något annat.
Satsningen på löpningen kom när det var dags att välja gymnasium. Johan, som växte upp i Finspång i Östergötland, var både en målspottare i fotbollslaget och en skridskoskicklig mittfältare på bandyplanen. Men när han kom in på Friidrottsgymnasiet i Karlstad valde han att lämna födelsestaden, som saknade en anläggning med allvädersbanor.
- Det var ett svårt beslut, men ingenting som jag ångrar, slår Johan fast.
På vägen från Finspång till Värmland stannade det engberska flyttlasset till i Karlskoga där Johan passade på att vinna såväl 100 som 300 meter på Ungdoms-SM.
Lustigt nog så har såväl fotbollen som bandyn dykt upp igen nu när Johan lagt ner elitsatsningen inom sprinterlöpning.
- Jag hjälper Boltic-Göta med fysträningen och nu är jag även med lite grann på isen, mest för att hålla i gång själv.
Dessutom har han börjat spela fotboll med Hertzöga i division fyra. Men efter den sista insatsen i Finnkampen har det ändå inte blivit så mycket som träning.
- Jag har mycket energi. Det finns mycket inom mig, men man kan vara trött på kvällen utan att vara just fysiskt trött, säger Johan som inte utesluter enskilda framtida inhopp i Götadressen.
- Om jag platsar kan jag vara med på Stafett-SM. Och jag har sagt till Fredrik (Johansson) och Philip (Nossmy) att jag kan vara med och pejsa på träning, men elitkarriären är definitivt slut.
Johan sprang 200 meter under 21 sekunder redan 17 år gammal. Det var några tiondelar snabbare än vad den ett år yngre namnen Wissman gjorde i i motsvarande ålder. Det dröjde ett par år ytterligare innan helsingborgarens utvecklingskurva drog ifrån karlstadsbons.
Medan Wissman fortsatte att förbättra sig ner till nuvarande seniorrekordet 20.30 fick Engberg nöja sig med 20.75 som gäller än idag både som svenskt juniorrekord och som personligt rekord. I fem säsonger sprang han på tider strax under 21 sekunder. Varför avstannade utvecklingen?
- Jag har ställt mig frågan många gånger och kommer aldrig att få något svar.
Kunde du ha gjort något annorlunda?
- Jag har alltid trivts i Karlstad, kanske att ett miljöombyte ändå hade varit bra. Men jag har jobbat bra med Jonas (Asplund) och samtidigt hämtat influenser utifrån som Steffen Fricke, Ulf Karlsson och Håkan Andersson.
Många trodde också på att Johan skulle satsa på 400 meter som sin huvudsträcka, som han gjorde 47.25 på redan som 18-åring.
- Jag var ganska inställd på det under junioråren, att jag skulle bli 400-meterslöpare, men det blev aldrig så. Det föll sig naturligt när jag blev snabbare än uthållig.
Efter 2002 blev det inte några individuella lopp på 400 meter, men inför den senaste inomhussäsongen var det tänkt att bli en comeback. Ryggskott satte dock stopp för de planerna.
- Men jag skulle tävla för att få upp uthålligheten, klargör Johan.
Det slutade med att Johan tävlade en enda gång inomhus under 2007 och då vann han ISM på 60 och 4x200 meter! Han satte till och med personligt rekord på 60 och stafettlaget noterade nytt svenskt rekord!
- Jag tog beslutet att springa ISM bara någon vecka innan, men var inte jätteförvånad över resultatet. Jag hade kunnat springa fortare.
- Jag hade höga förhoppningar inför våren, men jag upptäckte snabbt att det inte skulle bli så.
Motivationen sjönk tidigt och Johan avslöjar att han inte var särskilt flitig efter det.
- Jag tränade inte många pass den här sommaren. Jag levde på gamla meriter. Det var jobbigt med SM och Finnkampen, men jag är nöjd med avslutningen.
Starkaste minnena från karriären är inte oväntat från de lyckosamma junioråren.
- Självklart är det Finnkampen 1999 när jag slog igenom (Johan kom tvåa bakom Torbjörn Eriksson på juniorrekordtiden 20.83). Det var en fantastisk upplevelse!
- Året därefter, 20.75 på Malmö Stadion och påföljande Junior-VM där jag tog mig till final trots skada. Det var ett lärorikt mästerskap. Jag minns också alla framgångar som svenska landslaget har haft och som jag har fått uppleva på plats.
Omvänt grämer sig Johan över Junior-EM i Riga 1999, som han visserligen kom hem ifrån som femma i korta stafetten, men med sämre resultat i det individuella loppet.
- Jag var medaljaspirant på 200 meter, men missade finalen med två hundradelar. Det var jäkligt jobbigt och tufft, men jag revanscherade mig på Finnkampen.
- Men beslutet att lägga av nu känns bra. Jag är oerhört tacksam för allt som jag har fått uppleva under mina friidrottsår.