Daniel Almgrens friidrottskarriär har varit minst sagt brokig. Nar han var 12 år las fotbollslaget i Vallentuna ner och han kom snart i kontakt med friidrotten istället. Tidigt märkte Daniel att det var hopp han hade lättast för.

- Springa var jag dålig på. Allt som var längre än 100m kändes jobbigt, men jag upptäckte snabbt att jag hade lätt för teknik och var spänstig.

- Men jag var ingen stjärna i ungdomsåren. Det var först på USM inomhus när jag var 16 som det började lossna lite. Jag minns att jag höjde mitt pers i höjdhopp med 13 cm eller något liknande och kände att jag kanske kunde komma nånstans.

ur "Sverige-Bästa 1997"

1997 toppade Daniel den svenska P18-statistiken i höjdhopp och han fick dra på sig landslagslinnet för första gången.
 
- Jag klarade 2.02 i Helsingborg på sommaren och tog mitt första SM-guld på JSM i Karlstad. Jag hoppade ganska ojämnt på JSM men vann tillslut i alla fall. Senare på hösten fick jag göra landslagsdebut i Ungdomsfinnkampen på Stockholms Stadion. Det var en enorm känsla och är fortfarande mitt bästa landslagsminne.

- Efter Finnkampen skadade jag ett ledband i foten och var bland annat tvungen att bryta Skol-SM. Det var på den tävlingen som Christian Olsson tog sin första SM-medalj av något slag. Hade jag bara kunnat hoppa hade kanske historien sett annorlunda ut, säger Daniel med ett skratt.

Problemen med upphoppsfoten blev inte bättre och Daniel bytte inriktning och började hoppa längd och springa 200m istället. Han fortsatte träna seriöst men resultatmässigt ville det inte riktigt lossna. På ISM i Malmö 2002 träffade han för första gången Conny Silfver, som senare skulle bli Daniels huvudtränare och få honom att börja med mångkamp.

- Jag sprang ett försökslopp på 200m och slogs om heatsegern med Klas Ringdahl. På väg över mållinjen tappade jag balansen och for ut vid sidan om banan. Jag landade i Connys knä och där började vår relation kan man säga.

- På hösten 2002 tog jag kontakt med Hässelby och Conny och bytte klubb. De hade många duktiga längdhoppare vid den tiden och min egen träning fick ett väldigt lyft. Redan då hade jag hållit på längre än jag trodde jag skulle göra. Men jag drömde om att få ta på mig landslagskläderna igen, ta SM-medaljer och kanske få göra en Finnkamp.

På ISM 2004 kom en ganska besviken Daniel fyra i längdhopp.

- Jag har aldrig tagit medalj i längd på ett SM av något slag men fyra har jag varit några gånger. Värst var det nog i Göteborg 2004 då jag låg tvåa inför sista omgången men blev omhoppad av två stycken.

- Jag var ganska besviken men Conny och jag kom då överens om att på skoj testa sjukamp på ISM ett par veckor senare. Jag trodde nog att jag skulle kunna göra hyfsat ifrån mig, jag visste att jag kunde hoppa höjd och längd och att jag var ganska snabb, men jag kan väl säga att det gick bättre än jag trodde.

Efter två dagars tävlande på SM stod Daniel som segrare i sin första mångkamp, och självklart gav det mersmak.

- Ett par dagar senare åkte jag på en planerad halvårsresa till Sydamerika, men jag hade redan då bestämt mig för att göra en mångkampssatsning när jag kom hem på hösten.

- Resan avslutades på Kuba där jag fick chansen att träna med några av deras bästa hoppare. Det var oerhört givande och spännande förstås. Tänk att de kan få fram så många trots de ganska spartanska träningsförhållanden som råder. Vissa hoppare som gjorde upp emot 8m hade inte ens hela spikskor.

- En av de sista dagarna på Kuba kom Ivan Pedrosos tränare fram till mig och sa på knacklig engelska ”Best event for you, no long jump, no high jump, no sprint. Decathlon!”. Då kändes det extra skönt att redan tagit beslutet att ge mångkampen en chans.

foto: Hasse Sjögren En av de märkligaste episoderna i Daniels karriär är hans inhopp på långa häcken sommaren 2006. De tre utdragen ur friidrott.se:s live-rapportering från Stora SM på Sollentunavallen berättar härintill om hur debuten gestaltade sig. Trots att "alla häckar stod fel" i försöken gick han alltså till final på dryga 94 sekunder - vilket säkert är ett världsrekord i sig. Det är förmodligen också persförbättringen i finalen med nästan 42 sekunder! Det blev sedan också start i Finnkampen där en finländare besegrades. Året efter tog Daniel SM-brons men sedan 2007 har det inte blivit några fler lopp på sträckan.

Ur friidrott.se:s live-rapportering från Stora SM 2006:   Almgren borta i häcken Med bara nio man till start och Daniel Almgren ramlande över sista häcken är finalplatserna givna om alla håller sig på benen i det andra försöksloppet. Henrik Encke vann i ensam majestät på 54.00. Peter Andersson fällde sig just framför Henrik Astfors, 55.25 mot 55.30. Joel Gustafsson 57.67. 94.27 till häckfinal! Det verkar som om Daniel Almgren kan ta sig till final på 94.27 - tiden som han fick efter att gått så smått i mål efter fallet på den tionde häcken. Detta eftersom Johan Edvinsson avbröt i slutet på kurvan på det andra loppet. Sunne startade annars bäst och Niklas Larsson kom ikapp halvvägs och förbi. Niklas 53.86, Sunne 54.47. Även Johan Szabo är i final på 55.40 Trippel Hässelby i häck Spännande 400m häck bakom överlägsne Henrik Encke, som vann på 51.58. Mattias Sunneborn låg länge tvåa, men fick allt större bekymmer och slungande runt på de sista meterna där hässelbyarna Daniel Almgren och Niklas Larsson tog sig förbi. Man kan väl säga att Almgren sparade sig igår i försöken, som han mer eller mindre avbröt. Han gick i mål på 94 sekunder och belönades nu med silver på 52.93 mot Niklas 53.15 och Sunne på 53.21, stupandes över mållinjen.

Parallellt med sin friidrottssatsning studerade Daniel till civilekonom på Handelshögskolan i Stockholm, och han tog sin examen 2006. Strax därefter fick han arbete på konsultfirman McKinsey.

- Bland Handelsstudenter är det ett av de mest eftertraktade jobben du kan få. Det är väldigt stimulerande att umgås med så många duktiga och högpresterande människor som jag gör på mitt jobb. Fast det är klart att det kräver en del planering för att få det att gå ihop med en elitsatsning på mångkamp.

- Men min arbetsgivare ser bara mitt idrottande som positivt. När jag var på anställningsintervju ägnade vi säkert halva tiden till att diskutera idrotten. Jag upplever verkligen att det ses som en merit att ha varit framgångsrik i idrott och speciellt om man lyckats inom en individuell idrott som friidrott. Då vet de att man har drivet och är disciplinerad.

Under sin första säsong som tiokampare 2005 vann Daniel SM och gjorde 7.265 poäng och hans personliga rekord är 7.592 p från 2007.

- 2008 fick jag förstört av skador. På SM tävlade jag på smärtstillande och redan efter första tjuvstarten på 100m hade jag kramp i bägge vaderna. Klart man kan tycka det var dumt att tävla då, men som tiokampare får du lära dig att aldrig ge upp. I vintras gick det bättre och jag kände att jag var på rätt väg igen. Började också hoppa höjdhopp med ”fel” fot och tog 1.97 på ISM i mångkamp, det bytet borde jag nog gjort tidigare!

- Konstigt nog känner jag mig bättre än någonsin nu och trodde jag inte att jag skulle kunna utvecklas hade jag inte hållit på. Men träningen kräver som sagt planering. Under veckorna reser jag mycket med jobbet, men jag håller alltid helgerna fria.

- Från fredag eftermiddag till måndag morgon hinner jag med sex pass och det är då jag träffar mina tränare och kör teknikträning. I veckorna handlar det om att kolla upp så det finns gym och liknande i närheten av där man är och jobbar, men det brukar gå rätt bra.

- Det jag får försaka är vilan. Den är definitivt inte optimal, jag har fått lära mig att det är en lyx att sova mer än sex timmar per natt. Klart att det inte är förenligt med en elitsatsning i friidrott men det hade inte gått på något annat sätt.

Än ser Daniel Almgren inte slutet på karriären och drömmen om att få starta i ett internationellt mästerskap finns där fortfarande.

- Får jag fortsätta vara skadefri och kunna prioritera träningen på det sätt som jag ändå gör nu vet jag att jag kan slå personligt rekord. Och då är det inte så långt kvar till en B-gräns till VM eller kval till EM. Men jag kommer inte sluta arbeta för att nå dit, jag behöver stimulansen från arbetslivet för att trivas och vet att det går att kombinera.

- Om det är något jag ångrar från min friidrottskarriär är det att jag inte började tidigare med mångkamp. Att som 25-åring börja lära sig diskus och stav var i mitt fall för sent. Det verkar inte spela någon roll hur mycket tid jag lägger ner på de grenarna, det är näst intill omöjligt att göra framsteg i tekniken.
 

Fast stavperset är trots den sena starten ändå hyggliga 4.35.
foto: Hasse Sjögren

Om Daniel skulle ge ett råd till dagens unga friidrottare är det att inte ge upp om man verkligen vill nå någonstans. Han menar också att det går att kombinera studier och arbete med en ordentlig idrottssatsning.

- Om du verkligen vill satsa 100 procent på idrotten är det klart att du ska göra det, men jag vet av egen erfarenhet att det går att få ihop idrotten med studier och jobb. Jag vet som sagt att många unga ser på mig och andra i mina ålder med undran över vad vi håller på med. Men målsättningar ändras och jag tycker fortfarande friidrott är bland det roligaste man kan syssla med!

FAKTA
 

Född: 30 november 1979
Föreningar: Vallentuna (-'01), Täby ('02), Hässelby ('03-)
 

Personliga rekord

Daniels tiokamper

Tänker fortsätta ett tag till med sina parallella liv
som management konsulten Daniel Almgren och som tiokamparen "Slangen"!
foto: David Fridell resp Hasse Sjögren