Charlotte själv
om supersommaren
friidrott.se:s intervjuare: Lorenzo Nesi
(foto: Ryno Quantz)
Charlotte Schönbeck utvecklades explosivt under 2010. Personliga rekord med nästan tre sekunder på 800 meter och nästan fem på 1500 meter förde upp henne på tredje respektive femte plats i Sverige genom tiderna.
Hon kvalade in till EM, försvarade båda sina SM-guld och avlutade med en dubbelseger även på Finnkampen. Men det började inte så bra, utan snarare lärorikt, som hon väljer att se det.
Den förra hösten präglades av alternativträning efter besvär med hälsenorna, i fyra veckor fick Charlotte avstå från all löpning. När det blev bättre fick Stockholm sin värsta vargavinter på många år. Det blev mycket skidor, löpning i vatten och rodd.
– Skidorna var räddningen, jag undviker cykel som jag tycker är så tråkigt. Wet vest känns mer naturligt – det går att variera intensiteten. Jag kör alltid intervaller i någon form, i 50 till 70 minuter. Jag har kört wet vest sen jag var 18!
Den våta löpningen blev Charlotte välbekant med under slutet av den 1-åriga studievistelsen i USA, som i träningsväg bevistades i bassängen.
– Det blev wet vest hela sista terminen i USA. Jag blev inte bättre, men jag kom igång lätt efter det.
Löpbandet fick ersätta en del pass under den bistra vintern 2010. Sen var det meningen att Charlotte skulle tävla lite inomhus, något som hon inte gjort på tre år, men en dörrkarm kom i vägen för det.
– Jag stukade lilltån kraftigt när jag sparkade i en dörrkarm. Under två veckor i januari-februari kunde jag inte köra distans, jag fick ont efter intervallpass. Det blev rodd och wet vest. Det tog tre veckor innan jag kunde köra på som vanligt igen med distans och intervaller.
Tia på terräng-SM
Första tävlingen blev inte förrän i slutet på april. Och det var väl inget i den tionde platsen på terräng-SM:s korta bana som avslöjade att Charlotte Schönbeck var på väg mot en kanonsäong.
– Terräng är inte min mentala styrka, men det blev en placering bättre än ifjol! Jag var inne i tung träning efter två veckor med rejäl halsfluss, då jag inte kunde träna alls. Terräng-SM kom fyra veckor efter det, ändå okej med tanke på den basen. Sen åkte jag på läger till Portugal där det gick bra i tio dagar, men när jag kom hem blev det pannkaka av allt.
– Sista dagen skulle jag köra 3x1000 på 3:15, men orkade inte. Jag var helt förstörd, avbröt och var tvungen att sätta mig.
– Det var segt i kroppen. Min tränare Peter Lundqvist sa att jag bara skulle köra lätt jogg. Jag gick upp i backarna. Jag hade lågt HB-värde. Det var bara att knapra järntabletter och dricka blutsaft.
Utomhustävlandet skulle ha inletts i holländska Nijmegen, men det fick ställas in.
– Kanske hejdade jag det i tid. I stället för att tänka att jag måste köra hårdare kom jag fram till att är jag trött och sliten behöver jag ett brejk. Det kändes konstigt att plötsligt avbryta träningen så nära säsongen, när jag skulle börja tävla. Jag resonerade med Lunkan att jag måste vila, inte i soffan, bara jogga.
– Det kommer mer och mer att jag måste våga lyssna på kroppen, våga ta det lugnt – det måste man lära sig. Det är väldigt lätt att man gärna tränar mer för att det ska bli bättre. Men det funkar inte. Vi har lagt upp en plan. Och den följer vi.
Det var inte med högsta självförtroendet som Charlotte ställde sig på startlinjen den 29 maj, då den uppskjutna säsongsdebuten hade förflyttats till 1500 meter i norska Florö.
– Det var bara att bita i det sura äpplet och göra det bästa av loppet. Jag visste vad jag hade i bagaget.
– Men jag tog in på täten på sista 500. Jag var nöjd efteråt, kände mig starkare än vad jag hade trott. Kroppen var återhämtad, jag var piggare, konstaterar Charlotte om den oväntade utgången av loppet, en tredje plats på 4:20, före pålitliga norskan Hanne Lyngstad.
– Nu började även träningarna gå bättre, jag var taggad, men tackade nej till att vara med på Bislett.
Första av två Folksam Challenge-segrar på tre dagar
kom på 800m i Sävedalen (foto: Deca Text & Bild)
Charlotte åkte i stället till Göteborg för att springa 800 meter på Folksam Challenge i Sävedalen, som hon vann på 2:07. Två bra öppningslopp alla problem till trots och varje lopp förde med sig nya erfarenheter.
– I Florö var det kallare än vad jag hade väntat mig, så det blev till att värma upp i mössa och vantar, och vi var fem på startlinjen. I Göteborg sprang jag in i haren som stannade efter 500 meter och fick börja om, men jag klarade det också. Man kan dra lärdom av alla lopp.
Charlotte fortsatte med en tät serie tävlingar. Två dagar senare var hon i Eskilstuna och 1500 meter på Folksam Challenge. En ny taktik skulle nötas in.
– Det var ett träningslopp. Jag skulle ligga bakom i början och dra upp tempot efter 500 meter, som det ofta kan bli på Finnkampen.
Charlotte vann före Meraf Bahta på 4:26 och fortsatte till England för att utföra ett helt annorlunda lopp. British Milers’ Club-serien kännetecknas av harade heat med väldigt distinkta förutsättningar om vilket tempo som ska hållas - på papperet, åtminstone.
– Jag skulle kvala in till EM! Det kändes mycket bättre i kroppen. Nu var vi 15-16 stycken till start, det var trångt och bra att träna på det, tuffare i starten.
Charlotte slutade mitt i fältet och besegrade bland annat Ragnhild Kvarberg, norskan som hade vunnit i Florö, då fyra sekunder före Schönbeck. Tiden 4:15.89 var dessutom ett nästpers.
– Det gick bra, men jag var ändå missnöjd med att jag inte vågade mer. Jag visste att det skulle gå fort, haren skulle hålla 4:05-tempo, men det blev 4:10. Man kan inte förlita sig på haren. Det är bättre att gå upp, det hade jag med mig till Lag-EM.
Dubbeljobb på Lag-EM
Charlotte blev uttagen på både 800 och 1500 meter till den tävlingen, helgen därpå. Det hade hon inte räknat med.
– Jag hade velat kvala in till EM på 1500, men 800 gick först. Jag trodde inte att jag skulle klara två så tuffa lopp samma helg. Men nu när de gav mig förtroendet att dubblera tänkte jag om, då får jag ett snabbt 800-lopp.
Med bara ett 2:07-lopp i benen överraskade Charlotte alla, inklusive sig själv, med ett nytt pers, 2:03.40, i hälarna på IVM-femman Balciunaite, juniorvärldsmästarinnan Lavric och blivande EM-tvåan Hak. Men samtidigt måste hon gå direkt vidare:
– Jag visste att dagen efter gällde det, det skulle kvalas in. Men jag visste inte hur fort det skulle gå och jag gick ut och tävlade för laget. Jag skulle gå upp bland dem i täten och sen jobba mig fram.
– Jag tänker inte så mycket när jag springer, löper mest med. Jag hörde tiderna och det kändes lätt. Inför sista varvet var jag positiv, jag kan slå den här tjejen, tänkte jag om ledaren. Men jag blev omsprungen av ett par till. Jag var ändå riktigt nöjd. Jag vågade hela loppet, mycket för att jag sprang för laget och släppte tankarna på EM-kvalet.
- Jag vågade hela loppet, mycket för att jag sprang för laget!
(foto: Deca Text & Bild)
Facit: nytt pers med två och en halv sekund, 4:11.62, och EM-biljett på köpet. I det läget valde Charlotte att hålla fast vid sin plan och inte smida fler rekordtider medan järnet var varmt.
– Vissa tyckte att jag skulle tävla mer, men jag hade nått mitt mål. Nu ville jag träna ner mig, som vi har gjort förut.
En nästan fyra veckor lång träningsperiod följde, som lättades en aning på slutet, då det var dags för 800 meter på FGP i Karlstad. Där skalade Charlotte av ett par tiondelar till på perset trots att hon inledde med ett så avvaktande första varv som 62.0.
Det följdes av 61.2 på det andra med en distinkt avslutning förbi amerikanskan Januszewski, som kommit till Tingvalla med en rad tävlingar på 2:01-2:02.
– Jag var inte beredd på att slå personligt på 800. Det visade att jag var på en ny basnivå. Men det insåg jag inte då, tyckte själv att den låg på 2:05.
Tre dagar senare testade Charlotte att springa 1500 meter med grabbar på Valbo Games i Gävle, ett lopp som hon vann på 4:14.
– Jag var lite feg, det var annorlunda med jämnt tempo hela vägen. Jag hade kunnat tuffa på lite mer på upploppet.
Det blev det sista loppet före EM, tolv dagar till att hon skulle beträda Barcelonas banor. Däremellan väntade landslagets förläger.
– Jag var nervös, hade jag lättat på träningen för tidigt? Det dyker upp olika tankar i huvudet när det börjar närma sig. Kvalitetspassen på lägret gick väldigt bra. Jag gjorde en 1000-600-400 som var min bästa någonsin.
"Wow, vilken grej!"
Nervositeten fick sig en skjuts till av att försöksloppet flyttades fram en dag. Charlotte hann besöka arenan under en tidigare tävlingsdag, men när det väl var dags för henne på fredagen var det en helt annan stämning.
– Det var så mycket folk! Det började redan på bussen, det var inte alls lika mycket när jag hade varit där tidigare.
– Jag var fortfarande väldigt nervös, men jag kände också "WOW, vilken grej! Nu är det dags! Nu gäller det!" I stället för att titta på teve var jag plötsligt en av dem. Det var inspirerande, nu ville jag ta chansen.
Charlotte har jobbat med den mentala coachen Susanne Lötbom och fokuserade på att dra ner mindervärdighetskänslor, alla konkurrenter startar på samma nivå.
– Man ska inte stirra sig blind på resultaten, vi har alla kvalat in. Det är nollställt, alla är lika bra. Bäst för dagen är den som klarar av nervositeten och publiken, med andra ord, bäst förberedd. Visst kan en del erfarenhet också spela in.
Trots den fantastiska känslan började loppet inte bra.
– Jag höll på att drälla i backen efter hundra meter. Först tänkte jag "Oh, nej! Hjälp!" Men efter 300 meter var de tankarna borta och byttes mot "Häng i! Nu springer vi!" Det var bara att slappna av, hålla fokus på de framför mig, hänga med när rycken kommer.
- Det bästa loppet någonsin. Det jag hade tränat för
lyckades jag med! (foto: Ryno Quantz)
Charlotte passerade fyra tjejer, men åttonde plats räckte inte till finalavancemang, däremot till det första loppet under 4:10.
– Jag förstod att det var personligt rekord, men inte att det var så fort. Jag var väldigt glad över att jag kunde prestera på ett mästerskap – det bästa loppet någonsin! Det jag hade tränat för lyckades jag med.
– Det gav självförtroende för resten av säsongen: Det har släppt! Under 4:10! Målet före säsongen var 4:10. Det gav ett nytt tänk, allting är möjligt, även lilla jag kan springa fort.
Hemkommen från Barcelona höll sig Charlotte återigen till planen, inte jaga fler rekordlopp, utan koncentrera sig på SM och Finnkampen.
– Det var en bonus att få springa DN Galan med världseliten. Jag undrade hur länge formen skulle hålla i sig. Jag försökte ladda om, men det gäller att hinna, det tar ju lite tid att vara tuff igen.
I ett stökigt och fullbefolkat lopp hängde Charlotte i och sprang sitt nästsnabbaste 1500, på 4:11.
– Det var annorlunda, hög fart från början. Jag var väldigt nöjd med loppet. Jag hade en ny nivå på 1500.
Explosionen i Göteborg
Bara fyra dagar senare exploderade Charlotte som 800-meterslöpare. Hälsenan hade börjat spöka en aning igen och Charlotte hann fundera över om det var värt att ställa upp på Folksam Grand Prix i Göteborg, hon hade ju säsongens två stora mål, SM och Finnkampen, kvar att tänka på.
– Men jag åkte ner och det kändes bra när jag värmde upp. Motståndet var bra och målet var att springa på under 2:03.
Inget märkligt med det eftersom perset putsats i två omgångar under sommaren till 2:03.23. Men utgången skulle bli en helt annan. Så här förannonserade vi loppet på friidrott.se:
"Det är ingen vild gissning att superoffensiva Erin Donohue lär ta spets när haren kliver av (om inte innan!) Liksom Julia Rusanova har amerikanskan sprungit på under två minuter i år, men den senare verkar inte vara i den formen. I rekordskick är däremot definitivt Charlotte Schönbeck, som ser ut som en mycket tänkbar 2:02:a efter lyftet på 1500 meter."
Loppet beskrevs senare i direktreferatet:
"Det blev riktigt bra fart där framme och Charlotte Schönbeck släppte faktiskt täten. Ändå passerade hon halvvägs på 59.0! Hon närmade sig sedan täten på andra varvet och var trea när hon svängde in på upploppet.
Hon hade ett par meter upp till ledarduon Erin Donohue och Ingvill Måkestad från Norge. Men Charlotte var riktigt stark och passerade Måkestad och spurtade i mål på 2:00.70 – pers med 2.5 sekunder!!
Och avancemang till tredje plats på den svenska genom tiderna-bästa-listan bakom Malin Ewerlöf 1:59.44 och Marika Akraka 2:00.58 men 0.01 före Jill McCabe.
Vann loppet gjorde amerikanskan Erin Donohue på 2:00.34.
Charlottes mellantider: 29.0 - 59.0 (30.0) - 1:29.5 (30.5) - 2:00.70 (31.2)."
"Jag fick dunderkrafter!"
– Jag spräckte målet lite grann, skrattar Charlotte. Jag hade en kanondag. När startskottet gick tänkte jag "det här är min grej". Det var lite speciellt, för jag hörde speakern hela tiden. Jag såg varvtiden, var det 59?, kände mig jättestark och gick upp efter 500 meter, när jag kom närmare norskan på upploppet fick jag dunderkrafter.
– Efteråt anade jag 2:01, höga, men hade inte den blekaste om att det var 2:00! Jag hade inte ens satt upp att jag kunde göra det. 2:00 skulle jag göra 2012!
Charlotte hade nu klarat såväl tidsmålen på båda distanserna som prestationsmålet att kvala in till EM. Ja, 800-tiden låg alltså till och med två år före planeringen. Just målsättning är något som hon jobbar med hela tiden, vad som ska hända när man har lyckats uppnå de först uppsatta målen.
– Som på EM, har jag inget mål när jag väl är där kan jag inte lyckas.
Det var därför som Charlotte gick in för att ta sig till final i Barcelona, det enda som egentligen inte lyckades sommaren 2010.
- 800 var bara att köra! (foto: Deca Text & Bild)
Charlotte kom till Stora SM i Falun med en stor favoritroll på båda distanserna. Hon hade skiftande strategier inför loppen.
– 800 var bara att köra, men 1500 tänkte jag följa de andra tjejerna och sen skulle vi turas om att dra. Men det var ingen som kom upp och vågade.
– Det var kul att gå in och visa att jag kunde försvara mina SM-guld. Jag var verkligen i form. Det kändes som om det inte gick att få mjölksyra.
– Jag fick en ny bekräftelse att jag var på en ny nivå under Finnkampen. Jag hade en annan mentalitet, nu var det för laget. På 800 hörde jag snabbt att de inte hängde på, men på 1500 var jag beredd på att de kunde ta mig i spurten. Jag väntade på att de skulle komma och när jag tryckte på kändes det som om jag sprintade, måste ha varit mina snabbaste sista hundra meter, anar Charlotte, som i varje fall avslutade med 45.7 på sista 300.
Överlag verkar det som om Charlotte växte med uppgifterna. De bästa loppen – förutom jätteperset på 800 meter – kom i landslagsdressen.
– Jag har insett det också. Jag får en annan fokus, då släpper det mer för mig. Jag har lärt mig att slappna av mer och mer.
Säsongen kunde ha slutat med en sista gala, i Zagreb, dit hon var anmäld, men valde att avstå.
– Efter Finnkampen var jag nöjd och de sista två veckorna blev en stor belastning för hälsenorna.
Charlotte resonerade att det var bättre att sluta i tid och kunde i stället analysera sin överlägset bästa säsong. Vad låg bakom den?
– Många år av bra träning, de två senaste relativt befriade från skador. Jag har fått en ökad dos uthållighet, ökat volymen och kunnat hålla regelbundenheten. Jag har inte varit lika sliten efter distanspassen. Jag har också jobbat med löpekonomin, jag måste hålla upp steget. Jag har kört bra styrketräning med syfte att förbättra det, blivit starkare i höften, klappar inte igenom, utan blivit mer stabil.
Det kan tyckas som om Charlotte utvecklats varsamt efter skadeåret 2006, men hon pekar själv på att det alltid har funnits ljusglimtar.
– Om du tittar på resultaten år för år är det alltid något som jag har gått framåt lite grann i, om 800 stått stilla har det gått bättre på 1500. Det har varit till stor hjälp när jag fått köra mycket alternativ träning.
Årets höjdpunkter var två:
– Göteborg, när jag hörde 800-tiden i högtalarna! Det tillsammans med dubbelsegern i Finnkampen. Smärtsammast var före säsongen när jag fick stryka tävlingsplaneringen. Just då mådde jag inte bra, minns Charlotte innan hon återigen slår fast det som verkar ha varit den röda tråden under 2010.
– Men det var väldigt lärorikt!
Finnkampsdubbelsegerleendet! (foto: Ryno Quantz)