Intervjun:
Mustafa Mohamed
om hinderkarriären
friidrott.se:s intervjuare: Lorenzo Nesi
karriärfoton: Deca Text & Bild
Femte och sista SM-segern på hinder kom i Falun 2010
och ingick i en historisk guldtrippel med 5000m och 10000m slätt
Det första hinderloppet över 3000 meter, 1996.
– Det var en seriematch med Hälle på Slotsskogsvallen. Jag var inte riktigt trygg med distansen före loppet. Efter den första vattengraven körde jag rakt fram några meter extra och var nära att bli diskad.
– Jag vann loppet enkelt och tyckte att var roligt att det hände lite grejer, det var inte bara att springa rakt fram. Det var bara kul att vinna, jag tänkte inte så mycket på hindertekniken.
JVM–finalen 1998
– Det jag minns mest var att Henrik Skoog hade gjort 8:41 tidigare på säsongen. Jag skulle möta honom och min storebror i ett lopp i Finland. Jag hade en kass teknik, landade jämfota och fick börja om från början efter varje hinder. Men dagen före det loppet hade vi ett teknikpass då jag fick en aha-upplevelse, hur man skulle göra. Jag slog de båda och persade på 8:47.
– Det gav mig självförtroende inför JVM. Målet var final. Jag drog försöksloppet och gick vidare på tid. Henrik gick också vidare. Jag slutade åtta i finalen på 8:42 och Henrik tia. Jag blev rejält trött och slog i knät.
De sex mästerskapsfinalerna som senior 2004-2009 föregicks av den här JVM-finalen 1998.
Ingen omedelbar fortsättning som hinderlöpare som senior
– Jag sprang Europacupen året därpå, trea på 8:40. Men sen blev det inga fler hinderlopp förrän 2002. Jag var skadad under år 2000, dels löparknä dels hade jag haft problem med hälsenorna redan i slutet på -99, och tävlade inte alls. Sen satsade jag på slätlöpning under -01 eftersom jag var så skadebenägen
Hinder igen från sensommaren 2002
– Jag började med hinder igen nästan av en slump. Jag satsade på att kvala in till EM i München på både 5000 och 10000 meter. Jag persade med 28:49, men det räckte inte. På 5000 hade jag 13:41, två sekunder från kvaltiden, och var bara femma i Sverige, det var ett bra år. Sista chansen att kvala var på hinder i Karlstad och jag var bara två sekunder ifrån, igen. Men pers på 8:36 i det första loppet på tre år var ändå bra.
– Sen sprang jag SM efter att Henrik Skoog varit på EM och slog honom med 8:32 efter att ha lett från start till mål. Jag kan ångra lite grann att jag inte försökte med hinder tidigare på säsongen, men det kändes rätt då att satsa på fem- och tiotusen.
De starka sidorna som hinderlöpare…
– Jag tål fartväxlingar rätt bra. Och är ganska stark. Både 3000 slätt och 5000 går ju fortare...
…och de svaga
…och jag har inte varit tillräckligt snabb, utan levt på min styrka. Fram till 2007 var också tekniken svag. På OS i Aten var jag till exempel väldigt besviken trots att jag gick till final eftersom jag tappade några sekunder vid varje hinder.
– Det var först 2007 som jag lärde mig att attackera hindrena. Året innan hade jag varit skadad i ljumskarna och fick en ordentlig genomgång av kroppen. Jag var för svag i bålen och tränade mycket specifik styrka. Efter det orkade jag hålla steget bättre.
Kanske bästa loppet i karriären - DN Galan 2007 |
Tjusningen med hinderlöpning
– Mycket berodde på att jag var bra på det, men jag gillade variationen också. Bara slätlöpning var tråkigt. Det blev bättre redan om man sprang inomhus. Men framöver ska jag inte ha några problem med att bara springa rakt fram!
DN Galan
– Det har varit en av de absoluta höjdpunkterna vid sidan om mästerskapen. Den kom i rätt tid. Många gånger var det där som jag kvalade in, som 2004, eller så var det sista kraftmätningen, där jag kunde testa formen, före mästerskapen.
– Å så var det hemmpubliken, stora, bra startfält, minst lika starka som på Golden League.
Fyra årsbästa på fem lopp på Golden League i Paris
– Där har jag också fått självförtroende efter bra lopp, inte samma stöd av publiken, men i övrigt har det varit bra. Jag har fått komma tillbaka även när jag inte har gjort bra resultat tidigare under säsongen tack vare mina gamla insatser.
|
Fallet 300 från mål på DN Galan 2009 – nästan det enda
– Jag föll på en Ungdomsfinnkamp på 2000m hinder med 300 meter kvar, men vann ändå loppet. Men som senior slog jag i knät på uppgång i ett lopp i Polen 2003 och så lite grann på DN Galan i år, men ingen har slutat riktigt illa. På det sista var det mer att jag blev trampad av en annan löpares spikar.
Duellerna med jämngamle Henrik Skoog
– Henrik har varit bra för min satsning på hinder, till exempel 2003 när vi båda ville till Paris. Jag klarade B-gränsen med 8:26, men han gjorde 8:25. Jag fick kämpa vidare och gjorde 8:23 på DN Galan.
– Förutom konkurrensdelen på själva loppen, har han varit till hjälp. Det är en fin kille. Vi har tränat ihop på en hel del läger.
Det första SM-guldet bärgades på Gavlestadion i Gävle 2002
- förstås efter en tuff upploppsstrid med Henrik Skoog.
Gärderuds rekord
– Det var en överraskning för mig med att jag slog det, precis som för omgivningen. Säsongen hade börjat dåligt trots att träningen gick bra. Jag kom ner från St Moritz och hade förhoppningar om att göra 8:10-8:12, men 8:05 trodde jag inte på.
– Det hade en betydelse att jag inte hade de tankarna, om att det skulle gå så bra. De bästa var inte heller med det året i Heusden. Jag fokuserade på placering före tid, tänkte inte på att farten var hög.
– Jag sneglade på klockan efter en kilometer, 2:41 på haren och jag låg bara två meter efter, men det kändes så pass bra och jag hade passerat på 2:42 förut. Jag såg på klockan också när det var ett varv kvar, men tänkte inte på det svenska rekordet, utan att jag skulle avsluta starkt, hade två ryggar som jag skulle springa ifrån, fokus på placeringen och att attackera hindren.
DN Galan veckan efter på 8:07 – minst lika bra
– Jag åkte tillbaka till St Moritz. När jag kom till Stockholm var det mycket mer uppmärksamhet. Jag ville visa att rekordloppet inte var en engångsföreteelse, men jag spände inte bågen alls trots att jag var i minst lika bra form.
– Jag njöt av hela loppet. Ettan (Paul Koech på 7:59) var omöjlig, men jag slog alla andra. Det var likvärdiga lopp. DN galan var kvittot på att rekordet i Heusden inte var en tillfällighet.
Bästa minnet
– Det är 8:05-loppet, att kunna vinna och sätta rekord. Känslan, glädjen, det var stort.
– Efter fjärdeplatsen på VM var jag först besviken för att ha missat medaljen. Men det har jag värderat om i efterhand, att bli fyra med den begränsade spurtförmågan.
De omöjliga kenyanerna
– Jag har varit mycket i Kenya och sett miljön. Det är så många som satsar på heltid, flera tusen! Med så många som tar chansen blir en del skadade, andra övertränade. Det är de hårda som blir kvar.
Lärdomar från vistelserna i Kenya
– Man ska inte tävla med dem på träning. De har fördel av den höga höjden, som de är vana vid. Och om man trycker på ska alla köra hårdare. Om de bästa håller 64 sekunder på första varvet i en tusing för att göra 2:40 så hakar alla på, till och med tjejer.
Det var bara de "omöjliga" kenyanerna som Musse inte förmådde besegra i VM-finalen 2007.
Sex raka internationella mästerskapsfinaler 2004–2009
– Osaka är starkaste minnet, den bästa placeringen. Tråkigast var förra året. Jag hade bränt allt krut på försöken. I finalen kändes det som jag inte hade något där att göra.