Intervjun:
Pekka Anderman
friidrott.se:s intervjuare: Lorenzo Nesi
Sista genomgången coach-aktiv före Rom-maran 2007.
Anna von Schenck har haft sin bästa säsong. Mästerskapsdebuten på EM-maran i Barcelona har omgärdats av nya personliga rekord på banloppen. Hennes tränare Pekka Anderman har en given anledning till utvecklingen.
– Hon har varit ogravid i ett och ett halvt år!
Den 37-åriga trebarnsmamman var onekligen en udda fågel i den svenska landslagstruppen på EM i Barcelona. Hon joggade igenom sitt första lopp som 26-åring och var nästan 30 när hon började med strukturerad träning, men det avslutades nästan omgående då hon födde sitt första barn.
Sen har hon utvecklats till landslagsnivå mellan tre graviditeter och det är därför som Pekka Anderman formulerar sig så drastiskt över det senaste steget i utvecklingskurvan, det som tog Anna ända till ett EM.
– Hon kom snabbare igång än efter tidigare graviditeter, har fått träna elitmässigt i något år till, förtydligar Pekka, som alltså inte är förvånad över framstegen.
Förut hann hon träna i ett halvår eller ett år. Det blev ingen kontinuitet. Men efter 2005 dröjde det tre och ett halvt år till nästa barn och hon har blivit bättre hela tiden. Det finns mer utveckling att ta.
Redan i slutet av den förra obrutna träningsperioden visade Anna sin förbättringspotential genom att i omgångar sänka sig ner till 2:37 på maratondistansen. I år har hon sprungit några fler banlopp och till skillnad från de flesta andra EM-deltagare fortsatte hon att persa efter Barcelonaresan:
Hon dubblerade på 5000 och 10000 meter på såväl Stora SM, bara tre veckor efter EM-maran, som efterföljande helgs Finnkamp. Pers på 10000m båda gångerna följdes upp av snabbaste Tjejmilen och karriärens bästa terränglopp, en andra plats i Lidingöloppets millånga tävlingsklass.
10000m på Finnkampen ett av många pers 2010 (foto: Ryno Quantz)
Allt detta under en lång säsong som hade sin egentliga start med den EM-kvalificerande maran i Rotterdam i mitten på april och som avslutades så sent som sista helgen i november med en fjärde plats i Firenze Marathon.
Anna var i grunden inte särskilt förtjust i att springa på bana fastän Pekka menar att hon får till en väldig utveckling när hon sätter på sig spikskorna. Det krävdes ändå en del övertalning för att få henne att även tävla på allvädersbanorna.
– Det är jag som är fast i den gamla skolan, att man ska jämföra tider med andra. Men hon har ett steg som funkar bra på bana, anser Pekka.
Annas tillvaro som nybliven mästerskapslöpare förenklas knappast av att hon utöver familjen även har ett heltidsjobb. Men å andra sidan skapar det en bra balans i livet, menar Pekka som annars tror att hon skulle tåla att träna mycket mer än de elva-tolv mil i veckan, som hon nu hinner med, i snitt.
– Hon har tre stadiga ben, jobbet, familjen och löpningen. Det är inte säkert att hon skulle bli bättre om man tog bort ett utav dem.
Löpningen fyllde tidigare såväl Annas behov att röra på sig som lusten att arbeta mot ett bestämt mål, men den har fått en högre prioritet det senaste året.
– Ja, det har varit ett annat fokus, understryker Pekka. Hon har bestämt sig för att bli bra.
Själv sprang han mycket mer under sin aktiva karriär. "Under 15 mil veckan var inte acceptabelt", erkänner han med ett skratt om den mängdkultur som präglade (de manliga) långlöparna för en generation sen.
Pekkas egen resultatutveckling
| |
År |
Ålder |
5000m |
10000m |
Marathon |
| |
1984 |
19 |
15:19.08 |
32:10.10 |
|
| |
1985 |
20 |
14:47.49 |
31:19.54 |
|
| |
1986 |
21 |
14:40.80 |
31:25.47 |
|
| |
1987 |
22 |
14:59.96 |
31:34.85 |
|
| |
1988 |
23 |
14:36.97 |
30:54.80 |
|
| |
1989 |
24 |
14:37.39 |
30:24.9e |
|
| |
1990 |
25 |
14:33.01 |
30:58.25 |
|
| |
1991 |
26 |
14:33.89 |
30:54.89 |
|
| |
1992 |
27 |
|
31:45.56 |
|
| |
1993 |
28 |
14:37.11 |
|
|
| |
1994 |
29 |
14:42.32 |
31:59.56 |
2:25:17 |
| |
1995 |
30 |
14:53.22 |
31:11.24 |
2:33:00 |
| |
1996 |
31 |
14:59.76 |
31:12.3m |
2:39:42 |
| |
1997 |
32 |
14:46.61 |
31:10.97 |
2:32:44 |
| |
1998 |
33 |
14:56.00 |
31:29.14 |
|
| |
1999 |
34 |
15:31.20 |
|
|
| |
2000 |
35 |
15:39.01 |
32:55.52 |
|
| |
2001 |
36 |
|
|
|
| |
2002 |
37 |
15:54.89 |
|
|
| |
Andra pers: 1500m 3:57.47 (1988), 3000m 8:19.80 (1990), halvmarathon 1:07:23 (1991), 3000mH 9:46.0m (1991) |
 |
|
Trots den omfattande träningen - och även om hans tider (se ovan) idag skulle räcka längre än till en anonym plats bland de klubblöpare som aldrig var i närheten av landslaget för 15-20 år sedan - blev Pekka aldrig någon stjärna. Han är på det klara med varför:
– Jag hade ingen distans till mig själv. Jag var dålig på att vila och på att träna det som jag var sämst på, hade ingen överblick. Däremot var jag expert på att köra tusingar. Jag hade väldigt lätt för att träna hårt, och var skadad väldigt ofta.
Pekka var helt enkelt produkten av en helt annan miljö, en uppväxt där det naturliga var att kompisarna tränade hårt och där konkurrensen från andra sysselsättningar var mycket mindre.
– Jag har gjort så många korkade saker själv. För Annas del är fokus på att hon inte ska bli skadad, förklarar han och tycker att det har lyckats bra.
– Anna har bara haft en skada som stoppat henne i över en vecka. Det var när hon bar sonen lite snett och hon fick ont i höften.
|
Pekka lägger större fokus på vilan än på träningen. Det är det centrala i hans upplägg.
– Det gäller att träffa rätt, så att Anna är utvilad till nyckelpassen. Den tuffa träningen kan alla klara av.
Deras vägar korsades för åtta år sen. Pekka hade lagt ner sin egen löparkarriär på ett tämligen abrupt sätt.
– Jag kom på mitt under ett lopp att jag inte tyckte om att plåga mig längre. Jag släppte dem som jag sprang med fastän jag inte hade behövt det. Jag hade tävlat i 20 år och var färdig med den biten.
|
Pekka om sitt pers på 10000 meter
(satt i samma lopp som Jonny Danielsons ännu
gällande svenska rekord, i Södertälje 1989.)
– Jonny varvade mig två gånger. Jag kände inte direkt att jag bidrog till rekordet! Jag slutade nånstans på 13:e-14:e plats, delad med Jan Hagelbrand. Vi turades om att ge upp: Släppte och gick förbi två, tre gånger under det sista varvet. Till slut kunde de inte skilja oss åt i mål.
– Jag skrev i min träningsdagbok att det var ett medelmåttigt lopp – ska kunna gå betydligt fortare, men det gjorde det aldrig.
Pekka och Janne Hagelbrand i en annan hård duell
några veckor tidigare i Rösjöloppet.
|
Pekka tävlade då för Flemingsberg, förortsföreningen söder om Stockholm som Alfred Shemweta hade börjat i. Alfreds fru Madeleine hade tipsat joggaren Anna Isaksson, som ändå sprungit halvmaran så pass fort som på 1:22, om att gå med i klubben.
Det första passet var förlagt till Stora Skuggan, på norra Djurgården i Stockholm och Pekkas första steg som tränare skulle givetvis inledas med favoritpasset, några tusingar. Pionjäradepten gjorde ett outplånligt första intryck
– Anna hade på sig utsvängda jazzbalettbyxor eftersom hon inte ens hade några löparbrallor, minns Pekka bättre än hur själva passet förlöpte.
Pekka började ta hand om Annas träning fastän han var bosatt i Borlänge. Distansträning på distans har fortsatt på det viset genom alla åtta år, men det är inget problem, tycker Pekka:
– Det löste sig självt. Först skrev jag allmänna program, som sen blev mer individuella när jag lärde mig att förstå henne. Jag har ändå varit med en del i Stockholm, där jag är ganska ofta i jobbet.
Anna blev den första som Pekka kom att träna – efter sig själv – och hon hade inte heller haft någon tränare förut.
– Det gjorde att jag kunde forma henne lite grann, säger Pekka, som därmed aldrig behövde ändra eller anpassa sig till gamla program.
– Jag är rätt nöjd med att inte ha behövt tänka på det.
Tränarrollen en "hobby"
Pekka har genom alla år jobbat helt ideellt, men har varit tydlig med att poängtera att adepten måste följa de uppgjorda programmen om han ska lägga ner all den tid det tar att skriva dem.
– Jag vet inte om det skulle vara roligt om det blev ett jobb, det skulle döda glädjen i det. Jag inbillar mig att det är mycket roligare nu.
– Visst kan vi diskutera programmen innan, men Anna är jättebra på att följa dem. Hon har aldrig lagt till en kilometer. Hon får dra av däremot, men det har hon nästan aldrig gjort.
Med tiden har Pekka lärt sig hur Anna reagerar på olika pass. Det är det civila livets inverkan på träningen som kan vara svårare att förutse, även om Pekka är noga med detaljerna. Han ser sig som både tränare och manager.
– Jag lägger mig i, kollar allt runtomkring. Jag har alltid gillat att analysera, går i gång på att gå igenom Garminfiler eller detaljplanera.
Anna, å sin sida, föredrar att inte spilla sin hårt ansatta tid till det minutiösa. Som projektmänniska fokuserar hon på att utföra träningen och prestera på tävling – något som hon är exceptionellt bra på, anser Pekka.
– Det är det som är typiskt för Anna, målinriktningen och tävlingsskallen. När hon får på sig en nummerlapp hittar hon ett par växlar till, säger Pekka som vill framhålla hur stolt han var i Barcelona.
När EM-konkurrenterna i allmänhet tappade runt tio minuter i förhållande till personbästat var Anna bara 6½ minut från sitt.(foto: Ryno Quantz)
– Det var en fantastisk upplevelse att få komma dit, till det lopp som Anna hade laddat för och där hon gjorde kanske sitt bästa lopp i karriären - kombinationen av att njuta av att springa och att prestera.
– Det är också en förmåga att stanna upp och säga att det här var bra! konstaterar Pekka om EM-loppet som slutade med en 23:e plats av 43 startande, dvs mitt i fältet av en av de absolut lägst rankade deltagarna före start.
Den härliga säsongen med pers på alla kortare distanser var tänkt att avslutas med maran i Frankfurt, tre år efter det lopp på samma plats där hon gjorde 2:37.
– Det var häftigt. Jag fick verkligen vara med eftersom det gick att cykla längs med banan, minns Pekka, som tror att Anna har kapacitet att slå den tiden, "om allting stämmer".
Nu blev det p g a förkylning ingen start i Frankfurt i år för Anna, men hennes 2:40 som fyra i kyla och på en extremt knixig bana en månad senare i Florens var ändå en bekräftelse på att hon år 2010 var bättre än någonsin tidigare.
Och coachen Pekka ångrar inte för en sekund att han valde att sluta springa själv och bli tränare.
– Jag får samma puls, om inte högre, men slipper bli trött!
Anna om
Pekka som tränare
foto: alj
– Det är helt och hållet Pekkas förtjänst att jag fortsatte efter att jag fick mitt första barn. Jag hade inga planer på att fortsätta tävla.
– Men jag upptäckte att det var roligt att springa igen och när jag kapade en minut på milen redan efter fem månader tyckte Pekka att jag skulle komma upp till Borlänge och springa ett testlopp för att komma med på Terräng-NM. Det gick bra och jag smygdebuterade i landslaget redan hösten 2003.
Du saknar inte att han inte är på plats?
– Det spelar ingen roll att Pekka inte kan vara med. Jag vet inte vad en löptränare gör när han är på plats?
Behöver du aldrig någon som motiverar dig?
– Jag tränar inte så mycket att jag har några pass som jag tycker är tråkiga. Jag värdesätter den tid som jag får över till löpningen.
– Nu kan jag skicka filer från GPS:en till Pekka, som kan se vilken fart och puls som jag har hållit och då känner jag att det loggas under passen, och det är nästan som att ha en träningskompis.
Fast någon gång händer det förstås
att tränare och aktiv träffas på träningen!
Du har aldrig velat lägga dig i träningsupplägget allteftersom du har lärt dig mer om det?
– Första gången Pekka frågade om jag hade sprungit intervaller visste jag inte vad det var. Sen har han lärt känna mig genom åren. Jag lägger aldrig till nåt, men jag får dra ifrån om jag är sliten. Ibland är jag osäker på hur trött jag egentligen är, för det mesta är det inte fysiskt, utan att det är så mycket runtomkring.
– Då ringer jag och frågar Pekka. Han brukar säga att om jag överhuvudtaget funderar på att hoppa över en träning, så ska jag göra det. Sen ändrar han programmet och övertygar mig om att det blir bra ändå.
– Jag ifrågasätter aldrig programmet. Han är så otroligt noggrann, jag vet att det är genomtänkt. Jag har fullt förtroende för det.
– Jag skulle vara rätt vilsen om jag skulle försöka lägga upp det själv, det är rätt kul att få ett program. Jag blir inspirerad av det.
Vad har förändrats genom åren?
– Det är klart att vi har ökat både träningen och ambitionerna. Varken Pekka eller jag tänkte på att det skulle gå så långt som till ett EM. Jag har ingen långsiktig plan, brukar planera fram till nästa mara, sen får vi se. Det är jätteroligt att tävla på den här nivån.
– Det är klart att EM-loppet gav mersmak. Men steget från EM till VM är rätt stort. Visst skulle jag vilja få ner min tid, men jag vill inte lägga pressen på att det ska gå. Det hänger så mycket på familjen.
– Jag är otroligt tacksam över Pekka. Han ställer upp och åker på alla lopp. Han ser när jag har tuffa partier och kan tala om att jag fortfarande har chansen att nå en viss tid.