Från sex stegs ansats
till SM-brons i längd
friidrott.se:s intervjuare: Jonas Hedman
foto: Deca Text & Bild
– Jag höll på med friidrott som barn, framför allt sprint och hopp, men slutade när jag var elva år. Sedan spelade jag mest fotboll och innebandy, men sommaren 2009 skadade jag knäet i fotboll och testade då friidrott igen. På hösten började jag träna mer seriöst och första tävlingen var inomhus den vintern.
Så svarar Matthias Johansson på frågan om den idrottsliga bakgrund som föregick genombrottet nu som friidrottare.
Nedre Soppero ligger tolv mil nordöst om Kiruna och har ett 50-tal invånare, men idrottsklubben NSIK har verksamheten i Kiruna. Tidigare har man varit kända för sina goda kastare med Mikael Snällfot (SM-guld i spjut 2004) som det mest lysande exemplet.
Kastprofilen var logisk med tanke på träningsmöjligheterna i Kiruna: På sommaren tränar man på Matojärvi IP som har två banor runt och fyra på upploppet. Vintertid bedrivs verksamheten i Sporthallen som har måtten 30x15 meter. Fast där finns faktiskt ändå en längdgrop!
– Man kan ta sex stegs ansats, men det finns ingen planka och gropen är bara fem meter lång. Det hänger bågskyttetavlor på väggen vid gropens bortre ände så det är aldrig aktuellt att springa igenom något hopp, säger Matthias och skrattar.
Ökade en meter på tre månader!
När han försommaren 2010 gjorde sin första längdtävling utomhus med planka så blev det inte bättre än 6.23. Ett resultat som han tre månader senare överträffade med en dryg meter (7.24) när han tog JSM-bronset.
– De första tävlingarna gjorde jag upphoppet 3-4 decimeter bakom plankan. Eftersom jag inte kunnat göra riktiga längdhopp på träning under vintern så tog det tid att hitta ansatsen.
Hösten 2010 och den följande förvintern hade han problem med skador och sjukdomar, vilket ändå inte hindrade att det blev guld på 7.29 vid IJSM22. (Bild: Med det första guldet!)
Och sedan fungerade träningen bra hela våren. |
|
 |
– Men på en av de första tävlingarna fick jag ont i hälen. Senan under upphoppsfoten krånglade hela sommaren och jag gjorde bara två tävlingar i juni, en i juli och så SM i Gävle och JSM i Vellinge i augusti. Jag hade kunnat köra sprint och styrka men ingen hoppträning och fick tejpa foten på tävlingarna.
Trots det tog Matthias alltså medalj i Gävle efter att ha "dunderpersat":
– Det var väldigt kul att ta medalj! Det var dessutom mitt första senior-SM utomhus. Jag hade 7.26 i första hoppet och 7.47 i andra men kände att det fanns lite till. Och i tredje kom 7.54 vilket även var tre centimeter längre än det gamla distriktsrekordet! säger Matthias.
Historiska paralleller
Och det var verkligen ett historiskt distriktsrekord som han raderade ut: Det hade nämligen satts på SM för hela 41 år sedan - alltså 20 år innan Mathias föddes - av Christer Jonsson som tävlade före "grannföreningen" Malmbergets AIF och som då hoppade 7.51. De historiska parallellerna förstärks av att även Christers rekordhopp gav SM-brons!
Genom SM-prestationen i Gävle var Matthias också med i resonemanget om en plats i Finnkampslaget.
– Men på den avgörande Folksam Challenge-tävlingen i Mölndal hoppade jag dåligt. Jag trippade och fick inte alls till det.
I våras flyttade Matthias från Kiruna till Umeå för att studera och träna inom ramen för FPC:et.
– Jag läser maskinteknik på Umeå Universitet och har numera Niklas Lindskog som tränare. Tidigare var det mest Stig Snällfot som hjälpte mig, men då körde jag också en hel del själv.
Landningen måste förbättras
På frågan om vad som är hans styrkor respektive svagheter som längdhoppare kommer svaren snabbt:
– Jag är ganska spänstig och har ett okej upphopp. Men ansatslöpningen är inte så bra, jag trippar alltför ofta före plankan, och landningen är direkt dålig. Jag får inte fram benen och tappar ett par decimeter där.
– Just nu hoppar jag varken häng- eller springstil, säger Matthias och skrattar. Men jag ska träna in en hängstil.
Under Niklas Lindskogs ledning kör Matthias 8–9 pass i veckan under grundträningsperioden medan det blir 5–6 pass på sommaren.
– Nu i höst har jag haft lite axelproblem efter att ha kört frivändningar men har kunnat köra nästan allt annat. Jag har dock vilat foten, så jag hoppas att den ska vara läkt nu.
När det gäller framtiden är ambitionen klar:
– Det blir nog en inomhussäsong i vinter och om jag kan hoppa lika långt inne som jag gjorde i somras så vet jag att jag har gått framåt. Jag har mycket att förbättra i mitt hoppande, inte minst landningen, och tror att jag kan utvecklas ytterligare. Jag vill verkligen satsa och se hur bra jag kan bli!