Niklas själv om
superspurten på sommaren
friidrott.se:s intervjuare: Lorenzo Nesi
Plats för det riktigt breda leeendet sedan också den andra
exklusiva dubbelsegern inom bara en vecka - först SM,
sedan Finnkampen - säkrats! (foto: Ryno Quantz)
Hur skulle du sammanfatta utomhussäsongen 2010? Blev den som du hade väntat dig eller hoppats på?
– Hela året har påverkats av det som hände ifjol. Då kastade jag riktigt långt på våren och det gav ett stort självförtroende. Sen drabbades jag av en fotskada som spolierade det mesta av säsongen. Mot slutet av hösten var jag nästan återställd från den skadan.
– Men då vrickade jag foten när jag spelade basket som alternativ träning. Det ledde till att jag ägnade hela inomhussäsongen och en stor del av sommaren till att klara av att kasta med den vristen. Mina förväntningar var därför ganska lågt ställda och jag var beredd på att ta vilket resultat som helst som en framgång.
Nej, till EM hann tyvärr inte diskustekniken bli klar för
de riktigt långa kasten. (foto: Ryno Quantz)
Du fick ett tydligt lyft under augusti. Vad föranledde det?
– Fotleden blev allt bättre under de tio veckorna som jag var i Europa och tävlade. För varje vecka som gick kändes det som problemen blev allt mindre. Det gick att stöta kula hela tiden, men min diskusteknik led mer av skadan och det var först i augusti som jag kunde kasta obehindrat.
Du ökade rejält i slutet på SM-finalen efter att ha blivit avbruten av ceremonin där du fick din Stora Grabbar-utmärkelse?
– De hade sagt att vi skulle ta den efteråt, men jag hann med, fick gå före lite i kön, säga att jag hade lite bråttom. Men det var kanske bra att få en paus i mitten. Jag fick tänka på något annat.
Men det var inte något avgörande som hände där, det var inte då som du hittade tekniken? Eller kom det stegvis?
– Jag kastade ganska mycket på precampen inför EM och efter Barcelona kände jag redan i Köpenhamn att något blev rätt , men där regnade det. I tävlingen efter, i Bedford, flög diskusen bra, men fick ingen höjd.
– Redan då kände jag att det kunde bli minst två meter längre, tekniken var på väg tillbaka. Och i femte kastet på SM-finalen hittade jag rätt känsla. Jag försökte med mer intensitet i sjätte – och man kan se på filmerna att jag fick mer fart, skrek mer – men det var inte lika bra teknik, inte samma balans i det kastet.
Tvingades du förändra tekniken till följd av skadan? Var det något som du kom underfund med i augusti?
– Jag försökte verkligen att inte ändra tekniken, men alla de svårigheter som jag tampades med hade sin grund i den stukade foten. Jag jobbar än idag med att bli av med de brister som jag skaffade mig när jag kompenserade för den.
– Kulan hade jag bra koll på från det att jag kom till Europa. Men under hela säsongen behövde jag sex stötar för att komma igång med tekniken. Jag hade 19.25 som sämst då, jag hade något extra att ge om jag fick två, tre stötar till.
19.48 innebar en segermarginal på i det allra närmaste
metern i Finnkampskulan (foto: Ryno Quantz).
Du vann dubbelt upp i Finnkampen. Vad betydde det för dig?
– Det är en stor ära att vinna en gren på Finnkampen, att ta två segrar i samma match var helt otroligt. Jag har vunnit diskusen en gång förut och kommit tvåa i kula. Min far (Anders Arrhenius) vann kulan på en Finnkamp under 70-talet. Det var därför stort att vinna just den grenen, som finländarna tycks ha dominerat på senare år.
– Jag visste att diskusen skulle bli svårast med Kyyrö och Frantz Kruger, som skulle avsluta sin karriär på Finnkampen. Det gav en särskild laddning åt tävlingen. Jag gick in i den med inställningen att jag skulle fokusera på det som jag har jobbat med hela året och är verkligen nöjd att jag lyckades med det.
– Kanske att jag kastade till och med lite bättre än på SM. Det var svinkallt och vinden ändrade sig hela tiden.
Vet du hur ovanligt det är med en sådan dubbelseger på Finnkampen?
– Jag visste att Fernholm och Bruch hade klarat av det. Det är en stor ära att bli omnämnd tillsammans med dem.
Alla manliga kula/diskus-dubbelvinster
på Finnkampen
1970 Rickard Bruch Sverige 19.20 - 62.08
1990 Stefan Fernholm Sverige 19.37 - 61.06
2010 Niklas Arrhenius Sverige 19.48 - 62.26
Anm: Dessutom var Gunnar Bergh ("Kinna-Bergh)
bäst av svenskar och finländare i båda grenarna vid
trelandskampen med Tyskland 1940.
Dock var han då trea i kula bakom två tyskar. |
Hur svårt är det med kombinationen diskus och kula? Kan träningen för den ena grenen vara kontraproduktiv för den andra?
– Jag tyckte inte att det var någon svår kombination när jag var yngre och stötte med glidstilen. Men det blev desto svårare när jag började med rotation i kulan. Det tog inte lång tid innan jag bestämde mig för att koncentrera mig på diskusen.
– Men när jag hade tränat för Vésteinn Hafsteinsson i några år insåg jag att om det var någon som kunde hjälpa mig att få rotationen att fungera bra i båda grenarna, så var det han.
– Och nu tycker jag att vi tränar på ett sätt som gör att grenarna kompletterar varandra. Vésteinn trodde också att det kunde hjälpa mig psykiskt att ha två grenar att satsa på, så att vi inte skulle lägga alla ägg i samma korg.
Insatsen i SM var typisk för Niklas stabilitet på rätt sida 19 den här sommaren: Tre stötar på 19.12-19.25! (foto: Deca Text & Bild)
När du började tävla i Sverige i somras var du mer stabil i kula än diskus – är du rentav på väg att bli kulstötare i första hand?
– Vi hade en provperiod inomhus efter skadan ifjol. Jag stötte 19.91 inomhus redan som 21-åring, men hade sen problem med handskador. Jag visste att jag skulle kunna stöta jättelångt någon gång. Men det vill till att jag stöter riktigt långt för att jag ska bli övertygad om att överge diskusen.
– Men det är inte omöjligt, om jag kommer upp i 20.50-21.50 har jag bättre kapacitet att lyckas i kula. Det mesta av stabiliteten i kula i år kom ju sig av att jag led mindre i den grenen av min fotledsskada. Men allra helst vill jag fortsätta med båda grenarna och se hur det utvecklar sig.
Alla manliga kula/diskus-dubbelvinster
på Stora SM
1937-1941 Gunnar Bergh
1952 & 1954 Roland Nilsson
1956 & 1961 Erik Uddebom
1970 Rickard Bruch 18.68 - 58.68
1972 Rickard Bruch 19.35 - 64.40
1987 Lars Sundin 19.05 - 62.22
1988 Lars Sundin 18.66 - 62.58
2010 Niklas Arrhenius 19.25 - 63.87
|
Vad har Vésteinn betytt för dig?
– Jag behövde en förändring efter 2006, någon som kunde följa mig i Sverige. Det kunde inte Jay Silvester som jag hade som diskustränare då. Han kunde inte heller riktigt svara på hur jag skulle kunna bli bättre, kunde bara lära ut sin teknik och jag sökte efter ett mer heltäckande system.
– Anders Axlid föreslog Vésteinn och jag hade turen att han hade en plats i sin grupp. Jag hade studerat diskusteknik i tusentals med timmar. Vésteinn kunde förklara så att jag förstod, kunde relatera till allt det som jag hade studerat. Det funkade jättebra och jag fick förtroende för att han var en coach som kunde ta mig hela vägen till toppen.
– Det fanns massor med fördelar. Han bor i Sverige, talar svenska och kan som manager få in mig i tävlingar i Europa. Det var det steget som jag behövde för att bli professionell.
Spelar även den höga kvaliteten på träningsgruppen en stor roll?
– Ja, förutom min bror har jag inte haft någon jämbördig att jobba med på BYU (Brigham Young University). Nu är vi fyra i gruppen som har kastat över 65 meter.
Nej, det är inte ett UFO uppe vid tornets topp på Helsingfors Olympiastadion, det är Niklas diskus. (foto: Ryno Quantz.
Vilken tävling tycker blev din bästa i somras?
– Jag måste lyfta fram Finnkampen, men SM-finalen kommer inte långt efter. GP-tävlingarna i Karlstad och Göteborg + Bottnaryd får dela på tredjeplatsen.
Har du något annat ljust minne från 2010, som inte är knutet till en specifik tävling?
– Att min andra son föddes i januari!