- Friidrotten har gett mig så många mäktiga upplevelser!
(intervjuare: Fredrik Trahn)
En höjdpunkt: Inne-VM-bronset i Moskva 2006!
(foto: Göran Lenz)
Linus Thörnblad har bestämt sig. Karriären som friidrottare är över. Nu ser han framåt mot ett liv utan elitidrottens stress och press - från sig själv och från andra. Ett liv där han mår bra och där han är den riktige Linus Thörnblad igen.
- Efter en lång tids övervägande har jag bestämt mig för att gå vidare. Det har varit ett svårt beslut med tanke på allt fantastiskt jag har fått vara med om under de här tio åren som höjdhoppare, berättar Linus
– Friidrotten har gett mig så enormt mycket och så många mäktiga upplevelser som är få förunnat.
Efter sommaren 2010 har Linus genomgått en djup mental svacka som han flera gånger öppenhjärtigt berättat om. En svacka som han nu är på väg att ta sig ur så att han så smått börjar kunna leva ett normalt vardagsliv med aktiviteter och socialt umgänge.
– Jag har kommit halvvägs ungefär. Nu känner jag att det går åt rätt håll och jag har enormt mycket mer energi än de två gångerna jag var längst nere på botten. Då orkade jag i princip ingenting.
Linus har haft en smått osannolik friidrottskarriär. Efter att han som ung fotbollsspelare helt plötsligt insåg att han hade talang för höjdhopp kom framgångarna snabbt. Redan som 16-åring hoppade han två meter efter bara några månaders träning.
Mellan 2006 och 2010 tillhörde han den yppersta världstoppen med ett brons från inne-VM i Moskva 2006 och ett silver från inne-EM i Birmingham som de främsta internationella meriterna.
– Det har varit så många fantastiska upplevelser. När jag hoppade 2.38 på inomhus-SM i Göteborg 2007 är bland det häftigaste.
Allra mäktigast: EM på Ullevi!
– Men allra mäktigast var nog EM i Göteborg 2006. Att få hoppa där inför 30-40000 i publiken som klappar i takt och då slå personligt rekord med 2.34, det var helt osannolikt och det kommer jag aldrig att glömma.
Linus pratar om 2006 som det år då allt flöt som allra bäst. Han hade inga direkta förväntningar på sig själv eller utifrån och han var på väg att stabilisera sig i världstoppen.
Allt upplevdes för första gången och var ”mäktigt” och ”magiskt”. Det blev internationell medalj både på vintern och på sommaren, tävlingar på internationella touren och lyckade tävlingar i Asien. Allt flöt på.
– Jag har fått så många mäktiga upplevelser med andra människor och kulturer, sådant som jag aldrig fått vara med om utan mitt idrottande. Självklart kommer jag att sakna den magiska känsla man får efter ett bra hopp och alla underbara människor som jag lärt känna och mött under min karriär.
Med värme berättar Linus hur friidrotten har utvecklat honom som människa och hur han utvecklats. Från att vara en osäker 15-åring till att som vuxen känna sig trygg i hur man hanterar pressade situationer inför mycket folk – efter både framgång och motgång.
– Jag har alltid haft lätt att fokusera på min satsning och kunnat försaka mycket annat för att nå toppen. Jag har varit villig att offra och kunnat köra stenhårt även om det känts tungt. Klart att talangen har hjälpt mig, men jag har också kört fruktansvärt hårt under perioder. Har nog haft en rätt hög smärttröskel också, säger Linus.
Linus guldmedaljören: Vid 22-års EM 2007!
(foto: Deca Text & Bild)
Men kanske blev det lite för mycket av det goda. När han gick in i vårträningen 2010 efter att varit femma i VM-finalen i Berlin året innan satte han stor press på sig själv. Han tänkte på höjdhopp och träning dygnet runt och kände en konstant press och stress från sig själv.
Han skulle bli ännu bättre och komma tillbaka efter en operation i höften. Till slut ledde det till att han inte fick någon chans att vila och återhämta sig mentalt. Och en dag sa kroppen stopp.
– Det var fruktansvärt tungt. Jag trodde aldrig att det kunde bli så och man förstår inte om man inte varit där, jag hade inte själv förstått detta för två år sedan.
En lång tid har följt med toppar och med dalar av utbrändhet av den värsta sorten. Linus egen styrka har dock sett till att det nu äntligen går åt rätt håll. Men det blir det ett liv utan elitidrottssatsning.
– Jag är fortfarande känslig för stress och press, men känner att det blir bättre för varje månad som går och jag tar ett steg i taget. Det viktigaste för mig nu är att bygga upp mig som människa och det får helt enkelt ta den tid det tar.
Runt om kring sig har han haft ett stort stöd av kompisarna i Malmö, hans sambo och mamma och pappa. Även läkare har hjälpt Linus åt rätt håll med olika typer av behandling.
- Jag kommer säkert att vara involverad i framtiden
Nu ligger framtiden öppen och han närmar sig den försiktigt med små steg åt rätt håll. Vad han vill göra behåller han för sig själv, även om han kan tänka sig både att plugga och att jobba, kanske inom idrotten.
– Idrotten ligger mig nära om hjärtat och jag tror säkert att jag kommer att vara involverad på ett eller annat sätt i framtiden. Var och hur framtiden kommer att se ut vet jag inte riktigt, jag tar med mig många lärdomar och egenskaper från min friidrottskarriär till nästa kapitel av mitt liv.
Att han längtar dit går inte att ta miste på, även om det kommer att ta tid. Därute finns det väldigt många andra som också längtar efter att ha Linus tillbaka.