- Jag har hela tiden haft suget efter att kasta längre!
Intervjuare: Fredrik Trahn
Foto: Deca Text & Bild om ej annat anges
På Ullevi den 1 september 2012 i sin 14:e och sista Finnkamp.
Spjutkastaren Annika Petersson avslutade med Finnkampen i höstas sin långa och framgångsrika elitsatsning. I nästan femton år har hon tillhört våra allra bästa spjutkastare och nu summerar hon sin friidrottskarriär.
Under åren har hon i princip abonnerat på SM-medaljer och totalt blev det imponerande 13 stycken varav åtta guld. Landslagsplatsen i Finnkampen och Europacupen/ Lag-EM har varit given om Annika bara hållit sig frisk och skadefri.
Till skillnad från många andra elitfriidrottare har hon fortsatt sin elitkarriär en bit efter 30-årsstrecket och lyckats ligga på en hög nivå under alla år.
- Jag har hela tiden haft suget efter att kasta längre och ofta känt att jag har kapacitet och varit på väg att kasta långt. Sen fick jag kanske aldrig inte riktigt ut allt jag kan. Kände att jag haft kapacitet till över 60 men det blev väl kanske för mycket skador för att nå ända dit, berättar Annika.
- Men jag har alltid älskat friidrotten och haft så mycket kul. Det har varit roligt med en massa kompisar och alla resor, tävlingar och läger som jag gillade redan från början.
Från 1999 till juli 2012 var Annika innehavare av det svenska rekordet.
Här på SM 2007 kom den sista förbättringen (till 57.31).
Annikas SM-deltagande är som sagt något speciellt med 13 medaljer på 15 starter. Vid SM i Eskilstuna 2007 klämde Annika till med sitt drömkast direkt i första omgången. 57.31, nytt svenskt rekord och tävlingen var avgjord. Det blev också Annikas längsta tävlingskast genom åren.
Själv tycker hon att 2010 var det roligaste året då hon lyckades öka sin lägstanivå ordentligt och gjorde många tävlingar på runt 55 meter och hon njöt av spjutkastningen. Annars är Europacupen på hemmaplan i Gävle 2005 och tävlingen i Magglingen i Schweiz 2000 tävlingar som Annika minns med stolthet och glädje. Redan då kastade hon 56.70.
Hemma har alltid varit Edsbyn
I hjärtat av Hälsinglands skogar ligger den klassiska lilla orten Edsbyn, mest kanske känd för tidigare skidtillverkning och som bandymetropol. Skog-, trä- och möbelindustri har alltid funnits som centrala i ortens historia tillsammans med Edsbyns IF de senaste hundra åren. Bandy är förstås den största idrotten i föreningen, men då och då blommar den lilla friidrottssektionen upp.
Här fostrades Annika Petersson in i friidrotten tillsammans med några klasskamrater och med pappa som tränare. Redan som 8-åring tävlade hon i "kast med liten boll" och som 12-åring gjorde hon första spjuttävlingen i en klubbmatch. Storebror tävlade även han lite i spjut och i familjen finns kula representerat genom mamma en gång i tiden.
- Jag har hållit på med de flesta grenarna men jag kände rätt tidigt att jag var bra på att kasta saker och tyckte det var kul. Höll på med bandy och fotboll också till jag var 16 och skidor har jag alltid tränat lite grand.
20 år gammal spräckte Annika vid Finnkampen 1999 den finska trippeln med de 54.19 som kom att bli det första officiella svenska rekordet med den nya spjutmodell som då hade införts.
Som "allätare" har också mångkamp funnits på Annikas repertoar. Hon har till och med ett junior-SM silver i mångkamp K22 från 1999.
Inför SM i Gävle 2002 bytte Annika klubb från Edsbyn till Gefle IF för att fortsätta i sin utveckling. Pappa hängde med som tränare ända fram till 2005 då hon bytte till Jonas Mellblom, en distanslösning som de fortsatt med ända till nu.
- Det har fungerat rätt bra, trots att vi bott långt ifrån varandra. Han har gjort mina program och vi har hörts mycket på mejl och telefon. Kanske träffats nån eller några gånger på vintern och sen har det blivit rätt mycket under sommaren.
Jobbat heltid
Annikas långa elitsatsning har varit ett pussel som hon blivit mästare på att lägga. Bott i Edsbyn, jobbat heltid i industrin, tävlat för Gävle och haft tränare Mellblom på distans i Växjö. Till det har alla resor för läger och tävlingar kommit.
- Det har väl inte varit en optimal kombination att satsa och att samtidigt jobba på fabriken, särskilt om man jobbat skift och så. Men det har funkat även om det varit jobbigt, säger hon.
Efter gymnasiet har Annika i princip jobbat heltid hela tiden förutom den tid då hon gick möbelsnickarutbildning. Möbelsnickeri är lite av hennes hemliga dröm, men är samtidigt något som är svårt att försörja sig på.
Nu står Annika inför ett val att eventuellt börja plugga igen eller fortsätta att jobba. Hon har några olika tänkbara spår som hon dock är rätt förtegen om. En roll som tränare har hon svårt att tänka sig, däremot gärna hjälpa till lite som ledare i hemmaklubben Edsbyn och deras ungdomsverksamhet.
I samband med SM 2010 fick Annika ta emot den ytterst exklusiva
"Lång-och-trogen-tjänst"-klocka som bara den får som gjort
minst 20 seniorlandskamper utomhus!
Vilka har varit dina starka sidor som spjutkastare?
- Jag har alltid haft en vinnarskalle och så har jag nog varit hyfsat stark. Jag har alltid tyckt att det har varit väldigt roligt och det tror jag har hjälpt mig mycket!
Vad har du haft för svaga sidor som du velat utveckla?
- Har alltid haft problem med tekniken, den har vi fått nöta enormt mycket. Speciellt utkastvinkeln på spjutet som jag kanske aldrig lyckades att få en säkerhet i.
En lång karriär i Sverigetoppen har också medfört några dalar i utvecklingen. 2003 var Annika tvungen att operera axeln för att få bukt med överrörlighet och benbitar som skavde mot varandra. Efter operationen fick hon en inflammation i axeln och att komma tillbaka tog längre tid än beräknat. När hon väl var tillbaka var dock allt läkt och hon kunde fortsätta att satsa utan problem.
Under 2011 var det mycket strul med ryggen och knät och motivationen började tryta. Men nånstans därinne fanns suget att tävla ändå och det tog överhanden och fick henne att satsa vidare ett sista år.
Känslosamt avsked
Vid Finnkampen i Göteborg i höstas var det så till slut dags för den sista tävlingen. Det blev ett känslosamt avsked till landslaget och en lång elitkarriär.
- Nu under hösten och vintern har det varit skönt att veta att jag behöver inte träna om jag inte vill. Det är en frihetskänsla för det är mycket man försakat de här åren. Men jag har också funderat ibland, ”jaha, vad ska jag göra nu då?”
Att spjutkarriären är över för Annika är inte lika med att hon slutar att träna. Numera är det alternativ styrketräning, längdskidor och boxning som gäller för att "fixa kroppen" som hon själv säger det.
- Jag ska iväg ikväll och köra ett pass boxning, det är riktigt roligt! Jag har också ett par bandyrör i någon garderob längst in, kanske tar jag fram dem också om jag blir sugen. Till sommaren vet jag inte hur det kommer att kännas, kanske vill jag kasta igen på nån mindre tävling. Jag får se, nu är det i alla fall boxning som gäller, säger hon och skrattar så där ordentligt som bara Annika Petersson kan.
Kom det kanske ändå en liten tår efter den sista Finnkampen
i höstas? (foto: Ryno Quantz)