Officiellt organ för Svenska Friidrottsförbundet

Tisdag 19 mars 2024

Friidrott.se:s arkiv:
Resultat
Statistik

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Kontaktuppgifter hittas på www.friidrott.se


Från sjukamp till antidoping - ny karriär väntar för Jessica

Foto: Ryno Quantz

En lång karriär är till ända. Jessica Samuelsson, landets näst bästa sjukamperska genom alla tider, har valt att avsluta sin elitsatsning efter ett stort antal år i den absoluta toppen i såväl Sverige som Europa och världen. Nu väntar en ny karriär på Riksidrottsförbundets antidopingavdelning.

– Det känns kul att jobba med idrottsfrågor och något så viktigt som att man faktiskt ska tävla på lika villkor.

Jessica Samuelsson är uppväxt i Nacka öster om Stockholm och i den lilla lokala friidrottföreningen Boo IF började hon träna när hon var 11 år. Anledningen var, berättar hon, att hon älskade att springa och hon kan i dag tacka skolan mycket för att hon började med friidrott.

– Då fanns det en miniolympiad och jag hade också en väldigt friidrottsintresserad idrottslärare som pushade mig att gå med i föreningen och testa friidrott
.
Och det gjorde hon. Hon berättar att det fanns en bra träningsgrupp i Boo IF med aktiva som var på en bra nivå. Dessutom fanns det inspirerande tränare som gav mycket till barnen.

– Och det gjorde nog mycket att jag fortsatte, konstaterar Jessica.

Insåg tidigt sin talang

Friidrott var dock inte hennes enda idrott. Hon spelade handboll på ganska hög nivå och ägnade sig även åt ridning länge. Men det var friidrotten som hon kände att hon var bäst på och som hon också tyckte var roligast. Dessutom märkte hon ganska tidigt att hon hade talang.

– Jag började tävla ganska direkt, då på 60 meter, och kunde snabbt konkurrera med de bästa i Sverige i min ålder. Och då kände jag att det fanns något där.
Det var dock först många år senare som hon helt riktade in sig på mångkamp.

Hon berättar att det blev ett väldigt sent val för henne, och hon tror att det också gjort att hon har kunnat hålla sig på en hög nivå så pass länge.
Mångkamp är nämligen en gren som sliter på kroppen väldigt mycket.

Första internationella mästerskapet, junior-EM, gjorde hon i finska Tammerfors 2003. Då, som 18-åring, hade hon dock inte påbörjat mångkampssatsningen utan var uttagen på 400 meter häck. Det blev ett framgångsrikt mästerskap för svensk del med sju medaljer, men Jessica åkte ut i försöken.

 


Dejan Mirkovic har varit vid Jessicas sida under hela karriären, som här inför VM i Deagu 2011.
Foto: Ryno Quantz


Upptäckte mångkampen

Året efter fick hon påbörjan till en stressfraktur i foten, och i samband med det kände hon att 400 meter häck nog inte var så roligt. I stället fick hon upp ögonen för mångkamp.

– Jag testade att köra en femkamp inomhus, vilket ganska många friidrottare gör då det är lite lättare eftersom man slipper många kastgrenar.

Hon kom då tvåa, bara några få poäng efter segraren, utan speciellt mycket träning. Direkt tyckte hon att mångkamp var väldigt roligt och i samband med detta bytte hon också tränare till Dejan Mirkovic som sedan stått vid hennes sida under hela karriären.

Kula har varit den gren som Jessica varit absolut bäst i. Foto: Ryno Quantz

Kula bästa grenen

Eftersom mångkamp består av så många olika grenar är det omöjligt att vara lika bra på alla. Det är också svårt att tycka om alla grenar lika mycket. Jessica berättar att hon har varit bäst på kula och 800 meter, en konstig kombination menar hon själv, men att det är längd och 200 meter hon tyckt bäst om.

– Innan jag fick problem med baksidefästet så tyckte jag också att häck var kul, men den sista tiden har det bara varit ångestladdat att springa häck, och då försvinner ju glädjen.

Den gren som varit absolut tuffast har varit spjut.

– När jag gjorde min första mångkamp kastade jag 18 meter i spjut. Det går att förbättra sig, men det har varit en lång och svår väg när man inte har en känsla för en gren, berättar Jessica som sedan fick ett personligt rekord i spjut på 42 meter.

Rent allmän menar hon att teknikgrenarna är svåra.

– Det tar tid att sätta dem, och det gäller att skynda långsamt.

Fokuserad under första seniormästerskapet, VM i Osaka 2007. Foto: Ryno Quantz

Gemenskap och trygghet i landslaget

Karriären har varit lång och Jessica har upplevt alla stora internationella mästerskap -  EM, VM och OS. Första seniormästerskapet blev VM i Osaka 2007. Men redan året innan hade hon kvalat till hemma-EM i Göteborg.

– Men jag skadade mig innan och kunde inte vara med. Dock fick jag vara med som fanbärare, berättar hon.

Under de här åren har hon också haft tre olika förbundskaptener; Thomas Engdahl, Stefan Olsson och Karin Torneklint. Hon berättar att landslaget betytt väldigt mycket för henne.

– Det är framförallt när man är med på mästerskap eller Finnkampen. Alla de här tävlingarna när man har ett förbund som stöttar och man har lagkamrater som man tycker väldigt mycket om. Man strävar efter samma sak och har mycket gemensamt.

Jessica har också uppskattat alla träffar mellan landslagsuppdragen.

– De gör att man kommer närmare varandra och man lär känna lite olika åldersgrupper. Det blir så lätt annars att de yngre i landslaget blir som en liten grupp och att de äldre är en grupp. Men jag tror att det är bra att man integreras. Man känner gemenskap och trygghet i landslaget.

– Det känns verkligen som att man är ett team, och den känslan kommer jag verkligen sakna.

Det hon är mest nöjd med i karriären är att hon lyckades ta sig till ett olympiskt spel.

– Att jag tog mig till OS i London och där slog mitt personliga rekord, är jag väldigt glad för. Det är ett minne för livet.


Vid EM i Barcelona 2010 blev det en tiondeplats i sjukampen. Foto: Ryno Quantz


Tidigt beslut i somras

Redan i juni i år tog Jessica, som fyllde 31 år i våras, beslutet att det här skulle bli hennes sista säsong som elitsatsande friidrottare.

– Efter den stora skada jag fick förra året ville jag någonstans bevisa att jag kunde komma tillbaka och göra en mångkamp igen. Det var nog det som drev mig mycket, och såklart fanns även Rio i tankarna. Men sen när jag märkte att det resultatmässigt inte fanns så mycket mer att krama ur, och att inte heller motivationen fanns där, så var det ingen idé att fortsätta en mångkampssatsning, berättar Jessica som i fjol drabbades av en väldigt alvarlig skada. Baksidan av lårmuskeln lossnade från sitt fäste och det var inte alls någon garanti att hon skulle kunna komma tillbaka. Samma typ av skada drabbades också Carolina Klüft av 2010.

– Och det är egentligen bara hon som jag känner till som har lyckats komma tillbaka, och hon kom tillbaka som längdhoppare. Jag kom tillbaka till att köra en mångkamp igen, vilket inte alls var självklart. Men jag kände att jag inte ville avsluta med den här skadan.

”Jag hoppas att jag inte får så mycket med friidrottsförbundet att göra i alla fall”

I början av sommaren gjorde Jessica två försök att genomföra en mångkamp igen. Det första gick nästan hela vägen men där var hon tvungen att avsluta efter sex grenar. Det andra försöket några veckor senare avslutades redan efter den första dagen då Jessica blev sjuk.

– Och då kände jag att motivationen inte fanns där och att jag ville satsa på lite annat i livet, berättar Jessica som under sin karriär satsat på en juristutbildning och nu fått jobb på Riksidrottsförbundets antidopingavdelning.

– Jag hoppas att jag inte får så mycket med friidrottsförbundet att göra i alla fall, skrattar Jessica och fortsätter:

– Det känns kul att jobba med idrottsfrågor och något så viktigt som att man faktiskt ska tävla på lika villkor. Det känns kul att vara delaktig i det.

Att jobba med idrott på något sätt är något hon haft med sig länge. Under sin utbildning hade hon inriktning på just idrottsjuridik och skrev ett examensarbete inom idrottsområdet, men det är också ett väldigt smalt område och på den advokatbyrå som hon jobbat extra på har hon inte alls varit i närheten av idrottsfrågor.

– Så när den här tjänsten dök upp kände jag att jag ville söka den, för det kommer inte ut tjänster så ofta där man kan arbeta med idrottsjuridik, så det här kändes spännande.


Sista mästerskapet blev EM i Zürich 2014. Foto: Ryno Quantz

Många som betytt mycket

En elitidrottskarriär är inget som man som enskild aktiv kan ta sig igenom helt själv, det finns alltid människor runt omkring och det är många som har betytt mycket för Jessica under hennes år inom friidrottseliten. Hon väljer att lyfta fram två personer lite extra.

– Min sambo Johan (Wissman, reds. anm.) och Dejan så klart. De har hjälpt och stöttat mig mest på vägen, men sen finns det så många andra så klart som varit inblandade och som bidragit till att jag kunnat komma så långt. Massörer, terapeuter och alla tränare som jag haft vid sidan om.

Sen vill hon också lyfta fram sin klubb, Hässelby, som hon tillhört sedan över 10 år.

– De har stöttat mig otroligt mycket.


Jessica och lagkompisarna i Hässelby firar guldet på 4x400 meter vid stafett-SM 2013.
Foto: Deca Text & Bild


Kommer fortsätta träna

Nu väntar alltså ett nytt liv med heltidsarbete för Jessica Samuelsson, men hon tror och hoppas att hon fortfarande kommer att ha kontakt med friidrotten.

– Jag kommer självklart följa friidrotten på teve, och nu är det så mycket lättare att via sociala medier också följa individer. Sen kommer jag fortsätta att träna, det är jag övertygad om, men jag kommer inte göra någon mer elitsatsning utan hänga på några pass med träningsgruppen.

Hon menar att det är mycket motivationen som styr en satsning.

– Och har man inte den så är det ju ingen mening. Så har jag resonerat nu, och även om friidrotten är något jag älskar så räcker det inte för att kunna göra en satsning och göra sig själv rättvis. Men det är ett svårt beslut, man hänger gärna kvar.

 Eventuellt kan det dock bli någon tävling på nationell nivå framöver.

– Men jag kommer inte satsa på samma sätt och absolut inte i mångkamp, det är helt avslutat.

Text: Magnus Fridell
Bild: Ryno Quantz och Deca Text & Bild