Officiellt organ för Svenska Friidrottsförbundet

Tisdag 19 mars 2024

Friidrott.se:s arkiv:
Resultat
Statistik

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Kontaktuppgifter hittas på www.friidrott.se


Kim bär alltid OS med sig




Vägen till ett OS kan se ut på många olika sätt. Av de svenska friidrottarna var det några som blev uttagna väldigt tidigt och hade lång tid på sig att förbereda sig. Andra klarade nomineringsgränsen tidigt men fick i alla fall vänta på besked. Sen har vi de som tog den allra sista chansen och klarade gränsen på kvalperiodens sista dag. Kim Amb är en av dem.


– Jag var nervös, absolut. Vanligtvis när man gör en sådan här liten tävling så brukar jag inte bli så nervös, vi var ju bara tre stycken. Men den här gången kändes det som att det var något mycket större, jag var nästan mästerskapsnervös för jag visste att det gällde väldigt mycket. Och det var nog till viss del därför jag också klarade av att kasta så långt just den dagen eftersom jag hade det där riktigt goa adrenalinpåslaget.

Så beskriver 26-åringen från Bålsta den lilla tävlingen i Karlstad där han kastade 84.32 och på så sätt också klarade OS-nomineringsgränsen.

Tornéus fick honom att testa

Men vi tar det från början. Kim Amb hade tidigt målet inställt på OS i Rio de Janeiro, men han fick aldrig till den där riktiga träffen som man behöver i spjut för att kasta riktigt långt. På EM i Amsterdam hade han siktet inställt på att klara gränsen, men inte heller där lyckades han. I kvalet fick han iväg spjutet 80.70 och blev med det siste man in i finalen. Där blev det inte längre, 79.36 räckte till en sjundeplats, men fortfarande saknades över tre och en halv meter till den av SOK uppsatta nomineringsgränsen. Det var därför en besviken Kim som kom tillbaka till hotellet efter EM-finalen. Där och då kände han nog att han skulle ge upp, men efter att ha inspirerats av Michel Tornéus, som satt i samma båt och var tvungen att klara gränsen i sista sekund, började tankarna gå mot att ändå försöka göra ett sista försök.

– Det var dagen efter finalen på EM som vi började planera för det. Stina (Funke, Kims manager reds. anm) var snabb på fötterna och Johan Engberg lyckades dra ihop den här tävlingen. Vi åkte dit och det var kanonförhållanden, varmt och skönt och medvind så det var bara att gå in och köra. Jag fick till det i första kastet så det var grymt kul, berättade Kim för Friidrottskanalen inför Göteborg Friidrott Grand Prix ytterligare några dagar senare.

Han menar dock att han haft lite oflyt som inte fått till resultaten tidigare under säsongen.

– Jag har varit i bra form egentligen hela säsongen, men i min andra tävling åkte jag på en armbågsskada och förlorade massor av träningstid, framförallt kastpass och också tävlingar. Tillslut blev det ett väldigt jagande, så när jag inte fixade det på EM fick det bli en nödlösning och sätta ihop en tävling för att försöka klara det på sista chansen, säger Kim.

Beskedet från SOK var sedan positivt och Kim kunde börja förbereda sig för sitt andra olympiska spel.

– Det var fantastiskt att det gick vägen! Men nu är det skönt, för nu har jag kunnat träna på en stund och börjar också släppa på träningen. Det börjar hända saker och det börjar komma tillbaka tryck i kroppen, säger han och menar att det var mycket som släppte rent mentalt när han fick till det långa kastet i Karlstad.

– Det var otroligt skönt! Jag levde i något slags lyckorus i en vecka. Och jag märkte det på träningen, jag var helt urlakad i två veckor efteråt och kände mig bara trött och jävlig. Men det var nog mycket för att det var så otroligt mycket anspänning som släppte bara sådär.

Stor skillnad från London

Kim Amb menar att skillnaden i nervositet har varit ganska stor jämfört med inför London-OS för fyra år sedan då han som 22-åring OS-debuterade.

– Då var det mitt första år i seniorlandslaget. Jag hade gjort mitt första seniormästerskap tidigare den sommaren, EM i Helsingfors, och jag hade egentligen inte målet att nå OS. Det är klart att jag visste att om jag hade en väldigt bra säsong så skulle jag kunna komma dit, men mitt mål var att göra ett bra EM. Och det gjorde jag, kom sjua och tack vare det tog de med mig till det olympiska laget också. Jag kom med lite på ett bananskal kan man säga, så det var inte alls samma hetsjagande då, berättar Kim som då blev uttagen på det så kallade framtidskriteriet.



”En väldig apparat”

Han berättar att ett OS är väldigt speciellt.

– Alltså, olympiska spelen, det är en väldig apparat. Det är sådant pådrag runt omkring. Även om friidrotts-VM är väldigt stort, och vi har ungefär samma mediabevakning runt omkring, så är OS på något sätt något extremt. Man bor i en by med ett landslag som inte bara är friidrottare, säger Kim.

En annan sak som skiljer OS från en vanlig tävling är den långa calltiden, alltså tiden från det att alla aktiva samlas till det att tävlingarna drar igång. Kim minns att det också var väldigt många som kvalade i spjuttävlingen i London. Hans kvalgrupp avgjordes på nästan tre timmar.

– Mitt första kast la jag utanför sektorn, vilket jag aldrig gjort tidigare! Då hade jag nästan en timme på mig att fundera över vad i helvete det var som hände, minns han.

Tillslut var han bara en halvmeter från final i OS-debuten vilket han var väldigt nöjd med, för det var inte då han skulle vara som bäst. Det har hela tiden varit Rio-OS som han siktat mot och han berättar att all träning har byggts upp för att vara så bra som möjligt just den 17 augusti 2016 då spjutkvalet avgörs.

Minns inte så mycket

Men han menar också att han inte minns så mycket från tävlingarna i London.

– Man lever i sin bubbla så starkt, och när man försöker blicka tillbaka efter att man tävlat så minns man inte så mycket. Men jag har ett väldigt starkt minne, säger Kim och berättar något som inte har det minsta med idrott att göra, i alla fall inte hans egen.

– Bakom huset vi bodde i hade vi byns största barbecue. Och när man satt där och åt så såg man väldigt många arenor, jag tror det var fyra, fem arenor och storbildsskärmar, och sen hörde man det här otroliga ljudet av jubel från alla håll och kanter. Man satt där på ett OS med en varm burrito i handen, något man drömt om i hela livet, och bara njöt. Det var så sjukt, skrattar Kim som nästan alltid har ett leende på läpparna, speciellt när han talar om OS.


Får inte ladda för mycket

Om han ska ta med sig något från London till Rio så är det alla förberedelser. Han menar att man inte ska ladda för länge och bara njuta av situationen.

– Går man och laddar konstant i två veckor, när du väl ska tävla då är du helt slut mentalt. Så i stället ska man bara njuta av situationen, göra den träning som man ska. Och sen när det är dags för tävling kan man gå in i sin bubbla sista dagen. Jag tror det är otroligt viktigt att huvudet är med, säger Kim och berättar att spjut är en väldigt mental gren.

– Att kasta så långt som krävs för att gå till final, det kan man. Frågan är bara att riktigt våga. Det är lätt att man börjar spänna sig när man kommer på mästerskap, men man ska bara tänka att det är en helt vanlig tävling och därför slappna av.

Ett års träning på några veckor

Veckan efter OS-uttagningen gick Kim in i en riktigt hård träningsperiod som pågick i två veckor, och det var en period som gjorde honom väldigt trött. Och det kan man förstå med tanke på vilken träning det var han genomförde. Kim berättar att han körde ett års träning fast i snabbversion.

– Vi tränar ner oss lite med cirkelbanor och snabbintervaller, sen är det lite styrkefas in till explosiv fas för att sedan släppa på det igen för att få till en fysisk topp. Och det svåra med det är att lyckas hålla tekniken, berättar Kim och förklarar:

– När du vässar kroppen så pass mycket i en teknikgren där timingen är så viktig, missar du den i spjut är du helt rökt, så är det svåra att hitta balansgången. Hur djupt ska man våga träna ner sig, hur hårt ska man våga gå i ansatsen för att kunna känna igen sig. Men det känns ändå bättre i år än vad det gjort tidigare.

Kim själv är dock inte inblandad i sitt träningsupplägg. Han berättar att han inte vill vara det. Han litar helt och hållet på sina coacher.

– Jag vill bara träna och tävla, det andra skiter jag i.

”Det är oslagbart!”

Det är många svenska friidrottare som haft sina föräldrar som tränare, en ofta lyckosam kombination. Så också i Kim Ambs fall där pappa Björn är en av tre coacher. Och Kim menar att det funkar perfekt för honom.

– Det som är bra med att ha sin förälder som tränare är att han ser mig mer än bara det jag gör på träning. Han ser hur jag mår mentalt utanför träningen. Mot en tränare är det annars lätt att man har en mask och kanske hymlar lite om känningar och så. Mot en förälder är man mer rak och kan ryta till på ett annat sätt, i alla fall i mitt fall, berättar Kim och fortsätter:

– När man är inne i en period och tränar på är man ofta inne i sin bubbla, men då kan han se några dagar innan jag själv ser det att jag är trött eller att jag rör mig på ett sätt som jag inte brukar. På så sätt är det bra, han kan läsa av mig på fler sätt än bara genom träningen.

Sen menar han att det är en fantastisk resa att få göra tillsammans med sin pappa.

– Det är oslagbart! Framförallt för pappa, han tycker att det är fantastiskt roligt att göra den här resan tillsammans med mig. Det är vår grej liksom.



”Vill bara säga håll käften”

Men det finns baksidor också, som när det går dåligt eller när han är skadad, säger Kim.

– Jag kan ju bli extra förbannad på honom, inte för att han gjort att jag blivit skadad utan snarare för att han är överbeskyddande och hela tiden frågar hur det känns. Så ibland vill jag bara säga ”håll käften, det är lugnt! Sluta fråga!”. Där kan jag vara lite mer rak.

De andra två tränarna är Peter Lundqvist som ansvarar för hela träningsupplägget och Rickard Nilsson på SOK som ansvarar för fysträningen. Men det är Björn som är med på träningen mest.

– Så jag har egentligen ganska många tränare, konstaterar han.

Slappt läger

När vi träffas har Kim varit ett antal dagar på förlägret i Rio Maior. Om mindre än ett dygn ska han sätta sig på planet till Brasilien. Han berättar att det bästa med lägret har varit att allt är så slappt.

– Man tränar mindre än vad man gör på ett vanligt läger, man ska ju bara vässa kroppen med de sista detaljerna. Sen kan man äta när man vill, träna när man vill och bara lägga sig mitt på dagen och sova en timme. Hemma finns något annat som drar hela tiden, saker man måste göra. På läger kan man i stället vara så hjärndöd och bara slöa, och det är så skönt, konstaterar Kim.

Sen betyder det mycket att träffa den övriga truppen och få energi av varandra.

– Man går och kollar på andras träningar, på boxning eller brottning, vilket man aldrig gör annars. Sen har jag inte riktigt fattat att jag ska till Rio än, det känns så långt borta. Och det känns som att det är länge kvar tills jag ska dit, men det är ju i morgon.

När han väl kommer till OS-byn blir det dock allvar direkt.

– Då är man inne i elden och lever i den där bubblan. Nu är alltså sista chansen att njuta av det här innan det blir allvar.

”Väldigt känslosamt”

I Rio ser han fram emot att se resten av friidrottsgänget som han inte träffat i Rio Maior. Här har många gått omlott och har därför inte kunnat ses hela gänget tillsammans.

– Och sen att se när folk kommer tillbaka efter tävlingarna, med medaljer runt halsen, i lycka eller i tårar, det är väldigt känslosamt och det ska bli otroligt häftigt att kliva in där och ha de där fem ringarna på bröstet, säger Kim som dock bär med sig OS-ringarna hela tiden. På fingret sitter nämligen en ring med den välkända symbolen på. Och den ska hela tiden påminna honom om det han brinner för.

– Efter London var vi på träningsläger i Sydafrika, och jag hade funderat på det här med om man skulle tatuera in OS-ringarna som många gör. Men jag kände, ah fasen, det kändes inte riktigt rätt. Sen var vi inne hos en juvelerare och då såg jag den här ringen och kände att det skulle vara rätt coolt att ha OS-ringarna på den. Så jag gjorde det, och det har varit uppskattat då många har frågat om det.



Vill göra två OS till

OS i Rio är bara ett steg på vägen i hans karriär. Kim Amb hoppas kunna hålla på bra länge till, och helst också göra ytterligare två OS.

– Jag hoppas kunna kasta spjut så länge jag tycker det är kul och så länge kroppen tillåter att jag håller på, säger Kim och berättar att det bästa med idrott är allt man får se.

– Många tycker att man lägger ner en jäkla massa dötid på att träna för att egentligen få så lite utdelning. Men det är alla människor man träffar och alla platser man besöker. Jag hade troligtvis aldrig åkt och semestrat i Rio eller Peking, det drar ju inte, men nu har jag varit där. Det är så häftigt vilka dörrar friidrotten öppnar, att få se alla de här ställena och göra det man absolut älskar mest i hela världen, att få vara och tävla. Och sen att få resa med ett landslag som man trivs med. Jag är otroligt tacksam för vad friidrotten har givit mig, och att dessutom få göra allt med sin pappa är fantastiskt, menar han.

Fokuserar på kvalet

I Rio vill han givetvis ta sig till final. Han tror att det kommer att krävas runt 81,5 meter, vilket inte på något sätt är avskräckande. Och Kim lyfter fram att det i mästerskap är så bra att alla tävlar utifrån samma förutsättningar.

– Räkneverket ställs om och alla har samma press på sig. Det är den som hanterar det bäst som lyckas, och det är sällan det brukar krävas några jätteresultat för att gå till final.

– Men jag vill inte heller fokusera förbi kvalet. Tar du dig inte till final så finns det heller inget annat att fokusera på. Kvalet är första målet, och klarar jag av det så stället jag om siktet. Det känns så dumt att gå och fokusera på något man inte är vid ännu. Man måste klara av steg ett för att ta sig till steg två, konstaterar Kim Amb.
 

Vill inte missa kanoten




Kim Amb berättar för Friidrottskanalen om sina största OS-minnen och att han absolut inte vill missa kanoten i Rio, där han han en av sina vänner som är ett av de stora medaljhoppen.

Text och bild:
Magnus Fridell