Officiellt organ för Svenska Friidrottsförbundet

Tisdag 19 mars 2024

Friidrott.se:s arkiv:
Resultat
Statistik

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Kontaktuppgifter hittas på www.friidrott.se




En 16 år lång resa är över


Efter 16 år tillsammans går nu Oscar Gidewall och Michel Tornéus skilda vägar. Men det har varit en lång och framgångsrik resa som började av en slump. I en exklusiv intervju för friidrott.se berättar Oscar Gidewall om åren med Michel, sin egen syn på sitt tränarskap och avslöjar också att det kommer nya utländska aktiva av internationell nivå till honom under hösten.

– Nu kan jag fokusera på andra aktiva och förhoppningsvis få fram nya talanger, säger han.


De sista två åren av 1990-talet hade Michel Tornéus, då i början av tonåren, tagit en paus från friidrotten, men sommaren 2000 dök han upp på Rödstu Hage i Tumba för att återigen ge friidrotten en chans. På idrottsplatsen hade Oscar Gidewall, då tränare i IFK Tumba, samtidigt träning en grupp med lite äldre aktiva. Oscar mindes väl Michel från tidigare år, men nu lade han märke till något speciellt.

– Hans talang, eller hans spänst framförallt, minns Oscar.

Några år tidigare hade friidrottshallen i Sätra öppnat, och Oscar var en av ganska få tränare från klubben som hade träningar där. Även om Oscar främst hade äldre aktiva ville 14-åringen från Botkyrka också få chansen att träna inomhus i hallen.

– Då sa jag att ”visst, kom med”. Och på den vägen är det.


Även jobbiga perioder

Därefter har de varit oskiljaktiga. Michel Tornéus har gått från en talangfull yngling till en världshoppare av rang, och på många sätt har det varit en fantastisk resa menar Oscar.

– Men det har inte alltid varit helt lätt. Det är lätt att man bara tittar på en resultatutveckling och ser att det i princip har gått spikrakt uppåt, men det har varit perioder som varit ganska jobbiga. När han var ung och det inte var helt givet att han skulle satsa på friidrotten, då behövde man visst tålamod för att ta sig igenom den perioden, konstaterar Oscar som aldrig sett sig som en ungdomstränare.

– Det var ju bara en talang som dök upp och som ville ha hjälp. Jag har alltid föredragit att träna aktiva som är lite äldre. Så att samarbetet höll under de åren var häftigt!
 

Fyra år utan pers

Oscar tar upp ännu en period som var tuff, men av en helt annan anledning. Efter att Michel 2005, som 19-åring, hoppat 7.94 hade han några år, de enda i hans karriär, då resultatutvecklingen stannade upp.

– Han blev skadad 2006 och det gick fyra år innan han slog personbästa och bröt åttametersvallen. Det var så klart tuffa år att ta sig igenom. Inte minst för honom själv.

– Och under de här åren var problemet att han var i en ålder när han utvecklades väldigt mycket fysiskt. Jag bygger min träning mycket på balans mellan olika delkvaliteter. Styrka ska gå ihop med hoppstyrka som ska gå ihop med snabbhet. När han inte kunde hoppa under det där året som han var skadad, samtidigt som han var i en period då han utvecklades mycket fysiskt, och vi i princip bara kunde köra styrketräning så att han lade på sig muskler, så blev det obalans helt enkelt. Han tappade några av sina bästa kvaliteter under den perioden, berättar Oscar som menar att han såg utveckling trots att resultaten inte kom, och han berömmer Michel för att han kunde ordna sitt liv för att bli en professionell idrottare.

– Och det är beundransvärt att kunna göra det under en period när resultaten står still. Men han blev bättre varje år på andra saker än själva längdhoppet. Han blev snabbare till exempel, vilket är en grundförutsättning och något vi visste att han behövde utveckla.
 

Utvecklats varje år

Annars menar Oscar att Michel har utvecklats varje år, och han tror att en av anledningarna till att det gått så pass bra är den miljö som de båda var i från början.

– Det är som ett stort pussel som ska läggas, och i den miljö som vi var i Tumba så var det ingen stress. Det var givet att vi skulle samarbeta över tid och så länge allt rullade på som det skulle. Man kunde lägga på en bit varje år, man hade tid att jobba. Sen tror jag mycket på kontinuitet, säger Oscar och fortsätter:

– När man pratar om utveckling så kommer den inte av sig själv. Man måste hitta den i sin vardag, eller i delmoment. Det är väldigt sällan så att det bara är själva resultatet som utvecklas, det händer i princip aldrig.

Oscar menar att Michel är unik bland hans adepter genom åren. Han kan inte dra sig tillminnes någon annan aktiv som har varit så mottaglig och lyhörd för att ta till sig av det som han har sagt.

– Han har verkligen gjort sin läxa genom åren, och det är mycket orsaken till att han har utvecklats så mycket. Sen har han också klarat sig från skador. Han hade en skada 2006, men i övrigt har han, i princip, vari förskonad från i alla fall allvarliga skador som är ganska vanliga i längdhopp. Han har inte haft en enda baksidesbristning under alla år som vi har jobbat, och det är också helt fantastiskt!


Oscar har under många år varit en del av landslaget i sin roll som coach och tränare för Michel.


Stor talang, men inte störst

Michel Tornéus har alltid varit en stor talang, men enligt Oscar så finns det andra han har tränat som varit större fysiska talanger.

– Carolina Klüft hade en betydligt större grundtalang. Erika Kinsey är också en större fysisk talang, och jag kan säkert tänka mig fler. Men det betyder inte att Michel är talanglös förstås, han är en oerhörd talang.

Oscar menar dock att Michel i vissa moment inte kan jämföra sig med andra längdhoppare i världseliten.

– Det är många som han tävlar mot som väldigt lätt och naturligt springer ner mot tio blankt på 100 meter, och det är inte Michel i närheten av. Han har verkligen jobbat sig till sina framgångar på många sätt.

Michels största fysiska styrka är annars hans elasticitet och grundspänst.

– Också hans hoppintelligens, alltså hans sätt att röra sig i förhållande till hopp.

En annan sak som Oscar lyfter fram är Michels förmåga att få hela livet att kretsa kring idrotten.

– Han är helt professionell på alla plan i sitt idrottande.
 

Många minnesvärda ögonblick

De har upplevt mycket tillsammans under åren, Oscar och Michel, och Oscar har svårt att peka ut ett enskilt ögonblick som är extra minnesvärt. Han väljer i stället att nämna några olika milstolpar från hela deras samarbete:

1. Michels första ungdoms-SM-guld.

– Det var dessutom på 110 meter häck, och det var stort för han trodde inte på det själv, men jag trodde på det. Jag hade suttit och räknat ut tider mellan häckar och sett att det fanns en möjlighet. Det var stort för honom och därför också stort för mig. Det var också väldigt viktigt för hans fortsatta satsning.

2. Michels 7.80-hopp i Mannheim sommaren 2005.

– Det var ett par veckor innan hans 7.94-hopp på Världsungdomsspelen. Men här hoppade han 7.80 och missade hela plankan. Det är hans bästa hopp han gjort i hela karriären i förhållande till hans fysiska förmåga. Det var helt vansinnigt bra!

Den tävlingen vanns av britten Greg Rutherford och tysken Sebastian Bayer var trea, två hoppare som Michel sedan tampats med under hela karriären.

3. Första åttametershoppet.

– Det var stort, för då hade vi kämpat i fyra år utan att han slagit personbästa. Det var på Världsungdomsspelen, han hoppade 8.11 och kvalade till VM, hans första stora internationella mästerskap utomhus. Det var häftigt!

4. Alla medaljer.

– Den första medaljen (EM-bronset i Helsingfors, reds. anm.) var ju lite speciell, men ändå inte. Det var ju OS-år det året, så det var bara en transportsträcka den där EM-medaljen, för det var något större som skulle komma på OS som vi hade allt fokus på.

Första medaljen i ett internationellt mästerskap för Michel kom i Helsingfors 2012.

En tuff och jobbig framgång

Och just OS i London det året, 2012, är den största motgången.

– Samtidigt är det en stor framgång. Jag reflekterade direkt att det skulle vara tufft att ha möjligheten att ta medalj på ett OS igen. Så det var tufft, men som sagt också en väldigt stor framgång att vara fyra på ett OS.

Men varför har då Michel och Oscar passat så bra tillsammans? Det kan vara för att de båda kommer från förorten, tror Oscar.

– Även om jag har haft det väldigt bra i min uppväxt så har jag sett de som inte haft det lika lätt för sig. Jag förstod därför Michel i början när vi behövde ha tålamod. Vi har alltid haft väldigt lätt för att kommunicera med varandra, och vad det beror på? Ja, det är väl personkemi som gjort att det funkat, menar han.

Kommer från en löparfamilj

Oscar Gidewall inledde sin tränarkarriär redan som 19-åring. Hans pappa var löpare och jobbade på ett förlag, så hemma var det fullt av böcker om träning och löpning. Dessa böcker intresserade Oscar som i stort sett lärde sig att läsa med hjälp av dem.

Under åren skrev han också träningsprogram till sig själv och till sin pappa.

– Men han var inte så bra på att följa de där programmen, berättar han.

När han började träna Michel var han ännu inte professionell tränare utan arbetade i riksdagen, och vid sidan av arbetet gick han juniortränarutbildningen. Egentligen gick han inriktningen mot medel- och långdistanslöpning då han i stort sett bara tränat löpare tidigare. Under utbildningen skrev han dock en träningsplanering för en hoppare, den då 15 år gamla Michel Tornéus.

– Jag vet att jag tänkte att det var intressant, och jag tyckte inte att man bara kunde skriva hur han skulle träna, utan man måste också ha en tanke, någon sorts filosofi i stort om hur man ska utveckla en idrottare. Då vet jag att jag kopplat till träningsplaneringen skrev om min träningsfilosofi, och det är nog ganska exakt det jag skrev i mitt perspektiv på friidrott för några år sedan.

Under hela tiden som han tränat Michel har han haft samma filosofi.

– Sen är det så klart nyansskillnader när man tränar någon som är 15 år och någon som är 30. Men i grunden har jag samma tränarfilosofi.

Värdelös på längdhopp

Genom åren har det blivit mer och mer fokus på hopp, något som Oscar alltid varit intresserad av.

– Jag tyckte väldigt mycket om att hoppa längdhopp, men jag var helt värdelös då jag inte hade de fysiska förutsättningarna.

IFK Tumba har också haft en stark hoppstyrketradition, vilket han har lärt sig mycket av. Med åren har han också förkovrat sig själv ännu mer inom hoppgrenarna, och dessutom har han mer eller mindre ofrivilligt blivit höjd- och trestegstränare.

– Det är ju genom att aktiva sökt sig till vår miljö och att jag därför har blivit engagerad.

Men för Oscar Gidewall är inte grengruppen så viktig. Han är mer intresserad av att hjälpa talanger.

– Jag hade kastare förr, men det var länge sedan och det har jag släppt. Men inom hopp och löpning är jag fortfarande mer intresserad av talanger än att det ska vara någon specifik gren.

Har tålamod

En tränare kan ha många olika egenskaper som gör att dn blir framgångsrik. Oscar har lite svårt att peka på en sak som gör att han har lyckats.

– Men jag har tålamod och tänker långsiktigt. Sen klarar man sig ju inte bara på det, man måste kunna något också, och jag är ganska påläst.

Han menar att det är utvecklingen som är intressant.

– Och den behöver inte vara resultatbaserad. Det är ofta så att det blir hack i en resultatkurva, men utvecklas man på andra bitar så kommer nästan alltid resultaten förr eller senare.


Näst sista mästerskapet tillsammans - EM i Amsterdam 2016.

Plan till OS 2012

Efter 16 år tillsammans har nu Oscar och Michel Tornéus valt att avsluta sitt professionella samarbete. Och faktum är att det kunde skett redan för fyra år sedan.

– Det var inte alls givet att vi skulle fortsätta efter OS i London, för vi hade redan då jobbat tillsammans i en himla massa år. Men vi bestämde oss ändå för att fortsätta i fyra år till, och det var kanske tur det för det är ju under dessa år som han varit som bäst. Men nu är Michel 30 år, vi har hållit ihop i 16 år och jag känner att det är läge för honom att få uppleva något nytt. Jag tror att det är viktigt också just motivationsmässigt, så man kan verkligen säga att det har skett i samförstånd.

Beslutet öppnar upp för nya möjligheter även för Oscar. Under många år har Michel varit i centrum för honom som tränare.

– Men nu kan jag fokusera på andra aktiva och förhoppningsvis få fram nya talanger.


Flera aktiva kommer att vara kvar i gruppen. Jasmin Sabir är en av dem. 


Nya aktiva på väg

Michel är den andra aktiva som lämnar Oscars träningsgrupp nu. Tidigare i höstas avslutade Mehdi Katib sin höjdhoppsatsning, men det finns flera aktiva som fortsätter. Trestegshopparna Erik Ehrlin och Jasmin Sabir kommer båda att fortsätta liksom den finländska hinderlöperskan Sandra Eriksson. Och det kommer att ansluta fler till gruppen.

– En eller två nya utländska aktiva av internationell nivå kommer att komma in under hösten, avslöjar Oscar utan att säga några namn.

Och att det blivit ett antal utländska aktiva i gruppen är naturligt. Det blir så när man som tränare är ute i världen på tävlingar, menar Oscar.

– Hade vi inte bott i Sverige, här är det ju inte så attraktivt att träna, hade det varit fler internationella aktiva som hade sökt sig till vår miljö för att träna med Michel. Det har varit nära flera gånger. Men sen har det inte varit ett bra alternativ med Stockholm om man kommer från något varmt land.

Oscar Gidewall ser med spänning framåt. Han tycker att det ska bli spännande att se hur det går för Michel i hans nya miljö, och han menar att det är bra för honom att komma till värme.

– Det har vi märkt, att det är i värme som han har utvecklats mest, speciellt snabbheten, säger Oscar som fortfarande kommer att finnas med som ett bollplank i bakgrunden, men främst i icke träningsrelaterade frågor.

– Annars blir det ju inte att han börjar något nytt.

– Jag kommer hjälpa till med det han vill ha hjälp med, och han kommer garanterat dyka upp i vår miljö även framöver.

Text: Magnus Fridell
Foto: Deca Text & Bild