Officiellt organ för Svenska Friidrottsförbundet

Tisdag 19 mars 2024

Friidrott.se:s arkiv:
Resultat
Statistik

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Kontaktuppgifter hittas på www.friidrott.se


Vansinnesprojektet
som gick vägen




Hennes resa är näst intill obeskrivlig. Efter att ha varit skadad sedan förra årtiondet har Sanna Kallur i år mirakulöst nog tagit sig tillbaka till tävlingsbanan och också lyckats ta sig hela vägen till sina drömmars mål – de olympiska spelen i Rio de Janeiro. Men vägen dit har varit lång och krokig med djupa dalar, tvivel och krossade förhoppningar.


Vi träffas i en mörk aula på hotellet i Rio Maior där Sanna befunnit i fyra dagar. Luften står helt still, men ändå är det mycket skönare att vara inomhus än ute i värmen. Det är över 30 grader i skuggan och borta i horisonten ligger brandröken tät efter de stora skogsbränder som är bara några mil ifrån oss.

Det är Sannas sista dag på förlägret innan det bär av till Rio med dess mytomspunna stränder, Jesusstaty och nu också en gigantisk OS-by. Det är det här målet som falutjejen haft framför sig i över fyra år.

– Sen våren 2012 då jag upptäckte att jag hade ett hål i benet och inte kunde fortsätta satsa mot OS i London. Då drog vi i en märgspik och då bestämde jag mig att nej, det är Rio som gäller nu, berättar hon.


”Det är det största”

Men egentligen började resan långt innan dess. Många minns nog hur Sanna, med ett nysatt världsrekord på 60 meter häck i ryggen, föll på första häcken i semifinalen i OS i Peking 2008. Då var revanschlustan stor men när det visade sig att det inte kunde bli någon start i London var det bara att ställa om fokusen.

För OS är något väldigt speciellt för henne.

– Det är på något sätt det största, även om det är precis samma sak som ett VM egentligen. Men det känns ju lite extra med ett OS. Det är väl historien, alla idrotter. Ett OS-guld väger tyngre än ett VM-guld, så är det, konstaterar hon.

Att drabbas av allvarliga skador när man är mitt uppe i sin karriär är inte roligt för någon idrottare, men Sanna Kallur menar att hon på något sätt ändå har blivit starkare som människa under de här åren.

– Bra har det ju inte varit. Det är klart att man skulle ha velat tävla och göra mästerskap regelbundet, men på något sätt har det ändå stärkt mig och min egen personliga utveckling att kunna ta mig igenom det här. Jag känner mig stark mentalt och som att jag också har lättare nu än förut att värdesätta, njuta och uppskatta små bra saker som i en vanlig säsong, när man är skadefri, kanske bara svischar förbi utan att man ens tänker på det.

Men människan Sanna Kallur är den samma, dock med andra erfarenheter.

– 2008 hade jag mest erfarenhet av lite lättare skador och vanliga säsonger. Nu har jag lite andra erfarenheter, och det tror jag har varit positivt, skrattar Sanna och fortsätter:

– Nu vet jag hur det är att ha riktigt jävla tråkigt!



”Den första tanken som dök upp”

Mitt i skadeeländet fick Sanna och hennes man Klas barn. Dottern Majken föddes för tre år sedan, och enligt Sanna var det ett välplanerat avbrott från skadehelvetet att bli mamma.

– Det var den första tanken som dök upp i huvudet när de sa att det var ett års rehab på märgspiken. Jag hade ju länge varit sugen på att skaffa barn, men det är ju svårt som idrottskvinna att kombinera. Men min upplevelse är att det är lättare att ta sig tillbaka efter att ha fått barn än efter en svår skada, men det tar ändå tid. Det är ju några månader där man inte kan träna och tävla alls.

Men det var ett härligt positivt avbräck mitt upp i allt elände, menar Sanna som säger att Majkens födelse också bidragit till att hon har lite mer distans till sitt idrottande än tidigare.

– Det känns mer på skoj nu än vad det gjort på väldigt länge. Eller skoj, friidrotten är precis lika viktig som den alltid har varit, men det finns ju något som är så mycket, mycket, mycket, mycket, mycket viktigare.

Livet som mamma och idrottskvinna är en jättehärlig kombination tycker Sanna. Hon älskar det verkligen.

– När man kommer hem kan man inte tänka så mycket på ett träningspass när man har en treåring som springer omkring. Det blir verkligen en skön paus, annars blir det lätt att tankarna bara snurrar vidare på hur man ska dra andra benet där. Man funderar på teknikgrejer dygnet runt, men man blir en ganska trist mamma om man går i sådana tankar. Och det är nästan omöjligt att gå i sådana tankar när det är någon som kommer med andra upptåg, haha.

Vill göra en hel säsong

Det är som sagt inte helt enkelt att ta sig tillbaka från en sådan lång skadeperiod som Sanna haft, men hon har lyckats och om hon ska lyfta fram en specifik motivationskälla så är det just tanken på att få komma tillbaka.

– Så enkelt är det. Jag vill tillbaka och då går man och tränar, konataterar hon.
Själva grejen att komma tillbaka och tävla har alltså varit den största drivkraften, men hon hade inte nöjt sig med att bara göra ett lopp.

– Jag vill göra en hel säsong, och det känner jag mig otroligt tillfreds med nu, för i år har jag ändå gjort fyra tävlingar och det känns himla härligt att jag är på gång att snart göra en hel säsong. Jag vill ha saker att klura på efter varje tävling, se saker som kan förbättras, lägga upp nästa tävlingsperiod och så. Det har jag längtat efter.

Tvivlat på smalbenet

Blickar man tillbaka ett år så kändes det ganska nära orealistiskt att kunna ta sig till OS, menar Sanna. Men sen började hon sprinta inomhus och då kände hon att hon var något på spåren. Först i mars, april började hon känna att chansen fanns på riktigt.

– Det kändes att den var jävligt liten men den fanns där tydligt. Det var då jag verkligen kunde börja springa häck och kände att det funkade.

Det är många som har tvivlat genom åren, men Sanna själv har aldrig tvivlat på att hon skulle kunna ta sig tillbaka om smalbenet skulle bli bra.

– Det är just det, om det här smalbenet skulle kunna klara belastningen någonsin, det har jag tvivlat på.

Men hon har nästan aldrig känt att ”nu skiter jag i det här”.

– Det är knappt att jag har touchat sådana tankar. Jag har varit less, arg, besviken och förtvivlad, men det närmsta jag kommit ”nu skiter jag i det här” var i höstas, men då är det som att varenda gång jag varit där så har jag ändå alltid gått och tränat. Jag är på något vis extremt lojal mot min målsättning. Jag kan inte, hur tungt det än varit, förmå mig att fuska med träning. Det är en besatthet över det här målet, och då har vi en plan för hur man ska träna för att nå dit. Jag kan inte skita i det!

– Att känna att jag inte gjort allt, det skulle vara det värsta. Hade jag fuskat varje gång det gått trögt hade det nog varit mycket tuffare.

En overklig upplevelse

I vintras var Sanna tillbaka i landslaget i Nordenkampen. Då sprang hon 60 meter och imponerade stort. För en månad sedan fick hon dra på sig landslagslinnet igen och göra ännu ett mästerskap. EM i Amsterdam beskriver hon som näst intill overkligt.

– Jag kan knappt tänka tillbaka på det och verkligen suga in det.

– Upplevelsemässigt är jag otroligt nöjd, och jag är också nöjd med resultatet att jag kunde springa två lopp och att jag inte på något sätt kände mig hämmad i andra loppet av det här gamla smalbenet. Det var väldigt positivt. Det var en rakt igenom positiv upplevelse!

Att dessutom ha sin gamla tränare Karin Torneklint, som faktiskt var hennes första tränare när hon var barn, som förbundskapten har inte gjort saken sämre.

– Det är mysigt, haha. Det är helt underbart. Jag känner mig väldigt hemma och det är skönt.



”Jag bara grinade”

Redan innan EM spekulerades det mycket i media om Sanna skulle bli uttagen till OS eller inte. Hon visade redan i sitt första lopp på Bauhaus-galan att tiderna fanns i kroppen, men trots att hon klarade den internationella kvalgränsen ett flertal gånger var hon aldrig under SOK:s kvalgräns. Därför blev det några dagars nervös väntan innan beskedet kom. Men när Karin Torneklint väl ringde och förmedlade den glada nyheten så kände Sanna att det var helt magiskt.

– Det var häftigt. Jag bara grinade när Karin ringde. Du ser, jag kan ju grina nu, får Sanna fram och man ser på henne hur mycket hon tycker om att vara just i den här aulan på förlägret dagen innan hon sätter sig på planet till Rio.

Sanna berättar att hon hade ledigt dagen när beskedet kom. Hon och tvillingsystern Jenny skulle ta med sig barnen och åka till deras föräldrar och hälsa på.

– Vi packade bilen och åkte iväg. Men det blev mest alla andra som fick vara med hästarna och ha friluftsdag, jag satt i intervjuer hela dagen. Det blev inget riktigt umgänge.

”Inte många som trott på det här vansinnesprojektet”

Hon känner att familjen har varit med henne hela tiden och de blev så klart jätteglada över OS-beskedet.

– Det är ju inte jättemånga som har trott på det här vansinnesprojektet. Men familjen har, och jag har, och Tobbe har. Så det viktigaste gänget har ändå trott på det, i varje fall vad de har sagt till mig. Sen vet man ju inte vad de känt innerst inne, men de har givit sken av det i alla fall, skrattar Sanna.

Och det är just tränare Tobbe Eriksson och familjen hon lyfter fram som de som betytt mest för henne under de tuffa åren.

– Och min manager Keith Karlsson. Sen har jag inte ens sagt Majken, kommer hon på. Men hon har betytt mycket. Mest av alla kanske.

Hon menar att teamet bakom henne är viktigare än man tror.

– Det är så mycket mer teamwork än vad man kan tro i friidrott. Man tävlar ju alltid själv, och i sprint så syns aldrig någon tränare. Men Tobbe är alltid där!



Har fortfarande jobb att göra

Tiden efter EM har hon tränat hårt. Hon menar att det har varit skönt att kunna göra det, för jakten på en OS-kvalgräns är en liten resa i sig.

– Hade det varit en helt vanlig säsong hade jag kanske inte börjat tävla då jag faktiskt gjorde det. Jag hade nog velat vara bättre förberedd, och jag har kanske fortfarande mer jobb att göra för att det ska bli riktigt bra resultat. Men efter EM fanns det några veckor då vi faktiskt kunde göra mer grovjobb, berättar hon.

Här i Rio Maior har träningen lagts om till rena sprintlopp och häcklopp som är korta. Det är för att gå mer mot snabbhet och explosivitet. Ingen mängd alls utan bara explosiva grejer. Och förlägret har varit väldigt viktig för 35-åringen.

– Jag skulle inte klara av att åka på ett mästerskap utan ett förläger. Det sitter i ryggmärgen. Jag vill komma in i stämningen, och så här inför ett OS är det kul att träffa några andra idrottare. Det har varit brottare, boxare och personer som kör taekwondo. Bara att få träffa några andra som kommer att vara i OS-byn är jätteviktigt så att man kan några namn och så.

”Vilken jädra mjukissport”

Hon berättar att hon var och kollade på boxaren Anna Laurell när hon tränade. Och det var en upplevelse utöver det vanliga, menar Sanna.

– Vilken jädra mjukissport vi håller på med, ler hon.

– Åh, vad det var häftig! Jag hade kanske inte trott att jag tyckte så mycket om boxning, men när jag såg den där träningen så kände jag att det är ju fränt! Det var en helt annan stämning på träningen. Det var intressant och kul.

Folkkär

Sanna Kallur är ett unikum i svensk idrott. Att kalla henne folkkär är bara förnamnet. Det har under alla år varit stort medialt intresse för henne, precis om att stora delar av svenska folket slutit upp bakom henne och önskat henne all lycka även när det varit som tuffast. Ett konkret exempel på hennes storhet är att det mest gillade inlägget på Svensk Friidrotts Facebook-sida någonsin löd ”Sanna Kallur är gravid”.

Men hon själv är väldigt ödmjuk inför att vara folkkär.

– Det känns fint. Även fast det är många som har tvivlat så har jag haft otroligt många med mig. Många har hört av sig, och folk man mött på stan hemma i Falun har kommit fram och hejat på. Det är nog många som gillar den grej jag har gjort kan jag tänka mig.

Hon känner ändå att hon får vara privat hemma i Falun, men under det här året har det hänt något intressant.

– Förra året kunde jag gå på stan som om inget hade hänt, men i år så har det tisslats och tasslats och pekats. Jag känner mig igenkänd på ett sätt som jag inte känt på hur länge som helst, det är fascinerande!

Och det är inte bara hon själv som märkt av det här, konstaterar hon.

– Jenny har märkt det också! Hon ser ju likadan ut som jag. Hon säger att fan vad folk har börjat titta på mig nu när jag går till jobbet, skrattar hon.



Ska njuta

Nu bär det av till Rio och där väntar de sista förberedelserna. Det är några lätta pass för att få fart på kroppen. Hon ska också ställa om tiden lite och bara landa i OS-byn.

– Jag vill verkligen hitta min plats där.

Försöken går på tisdag den 16 augusti och målsättingen är tydlig.

– Jag vill springa mina bästa lopp för säsongen. Och, inte minst, njuta av varenda jädra sekund!

 

Ska se velodromcykling

För Friidrottskanalen berättar Sanna Kallur om OS betydelse, sina bästa OS-minnen och vilken idrott hon inte vill missa i Rio.

Text och bild: Magnus Fridell