Annika Faager:
– Aldrig varit roligare än nu!
Intervju: Jonas Hedman
Foto: Deca Text & Bild
Att sätta personligt rekord är ett givet inslag i satsningen för de flesta friidrottare och det gäller även medeldistansaren Annika Faager, 41, från Björnstorps IF i Skåne. I somras slog hon ett 23 år gammalt pers på 1500 m med fyra sekunder genom att notera 4:37 och debuterade sedan i senior-SM där hon slutade åtta på 4:34.50. Drygt två decennier efter ungdoms- och juniorsatsningen är hon bättre än någonsin!
– Friidrotts-SM i Eskilstuna var verkligen jättehäftigt! Det var mitt första senior-SM och det var speciellt att få möta de bästa. Planen var att hänga med så länge det gick och under senare delen av loppet lyckades jag avancera och var med i en spurtuppgörelse som resulterade i en åttondeplats, säger Annika som bara var två tiondelar från sjätteplatsen.
Hennes löparkarriär började för närmare trettio år sedan men innehåller långa uppehåll från tävlingsbanan. Hon började med friidrott i Malmö AI som tioåring, fastnade för medeldistans och tävlade i ungdoms- och junioråldern för Staffanstorps AI med ett skol-SM-brons på 3000 m från 1992 som främsta merit.
Via IFK Lidingö, IK Tiwaz i Norrköping, FK Studenterna i Stockholm och två tävlingsuppehåll på tio respektive sex år bor hon sedan 2015 åter i Skåne – närmare bestämt i Stångby norr om Lund – där satsningen åter tog fart för några år sedan.
– Det är roligare än någonsin nu! Det är fantastiskt kul att träna och tävla och det känns som att jag hittat tillbaka till glädjen när jag tävlade på medeldistans i junior- och ungdomsåren.
Allra första starten på ett senior-SM då Annika delade startlinje med bl a (fr v) Lisa Havell (4:a), Hanna Hermansson (1:a), Anna Silvander (3:a), Lisa Bergdahl (10:a), Fanny Dusabimana (7:a) och Yolanda Ngarambe (5:a).
Gick på friidrottsgymnasium
Annika är född och uppväxt i Hjärup mellan Malmö och Lund. Pappa Anders Faager var en av Sveriges främsta sprinters på 100, 200 och 400 m i slutet på 60- och början av 70-talet med en rad SM-guld och flera svenska rekord.
Och mamma Ann-Margret höll också på med friidrott som ung och tog i somras veteran-SM-guld i K70 på 200, 400 och 800 m så att det tidigt blev friidrott var inte så konstigt. Annika testade alla grenar i ungdomsåren och tyckte mest om löpning.
– Jag gillade att dra men hade inte riktigt spurten så det blev flera fjärdeplatser. Men intresset fanns och 1993-96 gick jag friidrottsgymnasiet på Lidingö.
FIG-tiden var dock tung på grund av långa sjukdomsperioder och skador.
– Jag fick halsfluss i flera omgångar, åt mycket penicillin och hade också återkommande problem med benhinnorna även om det aldrig blev operation. Det var ett stort steg att flytta hemifrån och bo långt från familjen, träningsdosen höjdes, det blev mer kvalitet i spikskor och utvecklingen avstannade.
1997 flyttade Annika till Norrköping och började studera till civilingenjör i medieteknik.
– Jag började träna med IK Tiwaz där jag hade Zicka Djordjevic som tränare och satte året efter personligt rekord på 800 m med 2:14.84. Men det blev bara en säsong i IK Tiwaz, sedan tog jag beslutet att lägga av. Jag var inte tillräckligt motiverad och det var annat i livet som lockade.
Comeback i Studenterna – och cykelolycka
Annika bodde utomlands i perioder, bl a Tyskland, Australien och Mexico, och tog 2005 sin civilingenjörsexamen efter att ha gjort examensarbete på KTH och Vattenfall i Stockholm. Sedan började hon jobba.
– Men en fest i Stockholm 2007 slutade med att jag ingick ett vad om att springa Stockholm Marathon. Jag letade efter en lämplig klubb att träna med och det blev FK Studenterna där det fanns många likasinnade och där träningen var väldigt bra.
– Maratonträningen fungerade bra i tre månader fram till mars då jag fick en virussjukdom och knappt kunde träna på två månader. Jag sprang Göteborgsvarvet som en test (1:30:16) och startade Stockholm Marathon med målet att klara 3:25 – och kom i mål på 3:24:54! Men oj vad tufft och varmt det var!
Tävlingsinstinkten fanns kvar och hon fick mersmak för träning och tävling och det blev bl a också 37:25.53 på 10 000 m bana och på hösten Lidingöloppets tremil på 2:14.
– Det gick bra i 25 km men sedan gick jag i Abborrbacken fem kilometer från mål, säger Annika och skrattar.
Hon var inställd på en fortsatt satsning på löpningen med inriktning på de längre distanserna men så blev det inte.
– Bara någon vecka efter Lidingöloppet råkade jag ut för en cykelolycka. Jag drabbades av hjärnskakning och även om jag inte bröt något så fick jag problem med rygg och axlar och fick ägna ett helt år åt rehab.
Sedan följde ytterligare en olycka när en spinningcykel gick sönder så det dröjde ett år till innan hon kunde börja springa.
– 2011 kom första barnet av två och sedan bestämde jag och min man, som också är från Skåne, att flytta hem. Det var 2015.
2016 – tillbaka på ovalen
Annika har alltid gillat att träna och när det inte varit löpning har det varit gruppträning på gym.
– Spinning, bodypump, yoga, simning med mera, ofta kring sex pass i veckan. Någonting sprang jag ju också även under perioderna när jag inte löptränade seriöst.
– Jag har alltid gillat att pressa mig hårt och bli riktigt trött och att få göra det tillsammans med andra är det allra bästa.
De köpte hus i Stångby i utkanten av Lund och Annika började titta efter träningssällskap.
– Jag har kompisar som håller på med triathlon och jag fick tips om och började så smått träna med deras kompisgäng, ”Ekmans löpare”. Det ena ledde till det andra och när jag ville vara med på DM blev jag varse att jag måste vara med i en klubb. Så jag gjorde lite research och gick med i Björnstorps IF där Arne Mårtensson blev min tränare.
– Målet var att tävla på milen och för det behövdes även tempolöpning. När jag testade bana upptäckte jag hur kul det var och hittade tillbaka till glädjen från ungdomsåren. Så 800, 1500 och 3000 blev åter mina distanser!
2016 förbättrade Annika sitt 24 år gamla personliga rekord på 3000 m från Skol-SM med tolv sekunder till 10:11.6 och satte pers också på 5000 m (17:20.92) och 10 000 m (36:31.8). 2017 förbättrade hon sig inte men väl påföljande år.
Årets två sista VSM guld av totalt tio (tidigare fyra inne och
fyra på arena ute) kom vid terrängerna i oktober där
Annika vann K40 och anförde Björnstorps lagseger.
Målsättningarna för 2018 uppnådda
Inför 2018 satte Annika upp två mål – svenskt K40-rekord på 800 m både ute och inne. Och ”om träningen gick bra” start på Friidrotts-SM. I februari slog hon inomhusrekordet genom att notera 2:16.50 i Malmö och på Göteborg GP i mitten på augusti även utomhusnoteringen.
– Att nå båda målen var riktigt kul! 2:15.11 i Göteborg var dessutom bara tre tiondelar från mitt personliga rekord från 1998.
Veckan efter startade Annika på 1500 m på Friidrotts-SM i Eskilstuna och satte personligt rekord med 4:34.50.
– Det var så kul! Jag nådde inte ner till Birgit Bringslids 33 år gamla K40-rekord på 4:33.09 så det är ett mål för nästa år.
Annika tränar normalt sex dagar i veckan – två intervallpass, två distanspass och två pass som inte är löpning.
– De alternativa passen har under hösten varit gruppträning på gym och simning men alterneras ibland med styrka.
När det gäller framtiden så är målen för 2019 att förbättra tiderna ytterligare.
– Jag vill förbättra mina tider på 800 och 1500 m. På sikt lockar veteran-EM inomhus i Malmö 2020 och veteran-VM i Göteborg 2022.
Annikas unika resultatutveckling
