Officiellt organ för Svenska Friidrottsförbundet

Måndag 4 mars 2024

Friidrott.se:s arkiv:
Resultat
Statistik

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Kontaktuppgifter hittas på www.friidrott.se


– Maraton är något helt annat än vad halvmaran och de andra distanserna är.
Det går inte att jämföra! 



(foto: Johan Wettergren)


Du blev "Månadens friidrottare" i april 2011, för din prestation på den längre distansen (8 km) vid Terräng-SM – trots att du då inte var långdistansare, utan medeldistansare.

– Det var ett väldigt speciellt Terräng-SM för mig, och jag kommer alltid att minnas det. Det kändes väldigt bra att ha sprungit den korta sträckan före den långa, eftersom jag lärde mig hur jag skulle ta backarna. Det var bara 1-2 sekunder mellan 1:an och 2:an, och mellan 2:an och 3:an. Att jag vann den striden var magiskt. Det var då som mina drömmar om internationella individuella mästerskap väcktes till liv.

– På andra dagen av Terräng-SM det året var det en man på hotellet som frågade mig om det var en löptävling i närheten. Han frågade mig också om hur det gick för mig, varpå jag svarade: ”Igår gick det bra, men i dag kommer jag att vinna”. Det var jag tvungen att införliva, haha.
 

Det är ju ändå 10 år sedan! Vad har hänt sedan dess?

– Haha, allt! Jag har varit med på de flesta mästerskapen, som OS, VM och EM – men inte alla inomhusmästerskapen eller Terräng-VM. Annars har jag varit med på alla mästerskapen som går och utvecklats otroligt mycket, både personlighetsmässigt och friidrottsligt.

– För 10 år sedan var jag ju i början av min hinderkarriär, men nu är jag maratonlöpare. Jag har tävlat i alla friidrottens löpgrenar, förutom 2000m, 1 mile och 400m häck.

Varför bytte du från medeldistans till långdistans?

– Jag kunde inte drömma om att springa maraton eller halvmaraton i min karriär, och när jag började träna med Curt-Roland Ljung och tävla för Ullevi så tyckte jag att 1500m var för långt. Då sprang jag 800m och tänkte att 5000m var en distans som jag aldrig skulle ge mig på, men jag är en nyfiken person som vågar testa det mesta.

– Valet föll naturligt på hinder, men sen fick jag tyvärr lite problem med mina hälsenor. Inför EM i Berlin 2018 valde vi därför att springa 5000m och 10 000m, för att se hur jag skulle klara av de distanserna.

– Efter det testade jag att springa en halvmara i Italien, vilket gick över förväntan och kändes lätt. Då väcktes en tanke om att jag kanske borde testa ett maraton ändå. Det är ju ”bara” att dubbla sträckan, haha.

– Men maraton är något helt annat än vad halvmaran och de andra distanserna är. Det går inte att jämföra. Halvmaran och 10 000m är mer lika varandra än ett halvmaraton och ett maraton.

(foto: Deca Text & Bild)

Var de snabba framgångarna på de nya och längre sträckorna något som gjorde att du fick upp ögonen för maraton?

– Ja, och eftersom det är så olikt blev det nästan som en ny inspiration för mig, att ta reda på vad det innebär att springa ett maraton. Det gick ju också så otroligt bra i min debut, där jag kvalade till VM med sex minuters marginal.

Nu blir du "Månadens" i december 2020 för din prestation som gäst på de italienska maratonmästerskapen, där du sprang på personliga rekordet 2:28:55. Men du var väl inte helt nöjd med resultatet?

– Nej, det var jag inte. Men efter omständigheterna så är det en grym tid att kunna göra med en sliten kropp, som jag hade då.

Varför var din kropp sliten?

– Jag var i Schweiz innan loppet, vilket vi ofta brukar vara på somrarna. Jag var även där inför halvmaran i Gdynia förra året. Jag har varit där så mycket att jag känner flera personer jag kunde fråga om hur det såg ut. Jag fick sagt att det var bar mark och att allt var jättebra, men vi visste att det alltid fanns en risk att snön skulle kunna komma.

– Men i vår vildaste fantasi fanns det inte att det skulle komma så mycket snö som det gjorde under så få dagar. Under en helg kom det över en och en halv meter. De stängde av serpentinvägarna och vägarna mellan Italien och Schweiz, vilket ledde till att jag inte kunde komma ned till min tränare, som hade landat i Italien, och han kunde inte komma upp till mig.

– Jag var alltså fast där, haha. De stängde även gymmen, men som tur var kände jag en kontakt som hade ett löpband där det var tillåtet att träna om man var en professionell idrottare. Jag fick välja mellan att springa antingen på löpband eller i snömodd.

– Jag fick också reda på att jag skulle springa maran bara två och en halv vecka före, vilket inte heller är optimalt. Men vi låg i en träningsfas som underlättade att vi snabbt kunde ändra åt något håll.

– Det var alltså väderlekarna i Schweiz som satte stopp. Att springa på löpband gör inte mina ben gott. Jag blev sliten och var det i en och halv vecka innan, men hoppades att det skulle lätta och att jag skulle få tillbaka energin i benen.

– Det var även min förhoppning under loppet, eftersom jag vet att det kan hända så mycket under en mara. Man kan exempelvis få kramp eller behöva gå på toaletten. Men lika gärna som det kan hända negativa saker kan det hända positiva saker, men den där lätta känslan kom tyvärr aldrig under loppet.

Hur svårt är det egentligen att hitta formen som maratonlöpare, när man springer så få lopp under en säsong?

– På tävlingsdagen vill man verkligen att allt ska stämma, och det är därför man tar hjälp av andra utifrån. Min coach, Johan Wettergren, är väldigt duktig på att toppa min form. Vi har samarbetat sedan oktober 2012 och känner varandra mycket väl.

(foto: Deca Text & Bild)

Hur stor omställning för psyket är det att gå från medeldistanser upp till maratonlöpning?

– Psyket tar inte stryk, men jag brukar säga att ju längre du springer, desto starkare mentalt måste du vara. Springer man 100m behöver man kanske inte tänka en tanke under loppets gång, eftersom det går så fruktansvärt fort. Det enda i huvudet då är ”max, max, max”, och sen är det över på typ tio sekunder.

– I ett maraton måste jag koncentrera mig till max för att hålla det tempo som jag ska göra, men eftersom det under en så lång tid kan komma så många andra tankar till dig. Det är en utmaning, att vända allting till det positiva. För mig är det så i alla fall.

Har karriären blivit som du tänkt dig? Kunde du drömma om det här för 10 år sedan?

– Jo, men jag drömde om det! Det är också någonting jag försöker tillföra igen, att man har ett ”beginners mind”. Jag har ju varit med på OS och VM, vilket gör det väldigt lätt för att ta de mästerskapen för givet. ”Det är väl inte så svårt att komma till EM” kan man tänka, men det är en väldigt farlig tanke. Det är viktigt att ha en inspiration och nyfikenhet, även om man har hållit på väldigt länge.

– Det tycker jag är väldigt bra med min träningsgrupp! Vi är både tjejer och killar på olika nivåer. Är det någon som inte har nått EM/VM/OS-gränsen så får man känna deras känsla och glädje när de tillslut gör det. Då kommer mina minnen tillbaka, vilket är fantastiskt.

– Det är lätt att vänja sig. Har man sprungit milen på 35 så kommer man ju att sätta högre mål sen, det är ju därför vi når så långt som vi gör. Man måste göra det samtidigt som man gläds, inspireras och tänker att: ”Det här jag gör är ju faktiskt superbra. Tänk bara tillbaka på tiderna jag gjorde för tio år sedan, de var ju inte i närheten av det jag gör i dag”.

Hur ser du på fortsättningen av maratonkarriären?

– I år är mitt mål att ta mig till OS. Där har riktlinjerna förändrats lite. SOK hade satt en gräns på 2:28:00, vilket nu ändrats till 2:25.00. Den internationella gränsen är 2:29:30, och den har jag klarat. Sverige är vad jag vet enda landet i hela världen som har en annan gräns än den internationella på maraton.

– Det är ännu tuffare för oss nu, men det jag kan göra är att springa så fort som jag klarar av, och det är vad jag alltid har velat göra. Sen får jag se om det räcker till ett OS. Jag är nog i mitt livs form, så jag kommer mitt yttersta för att kvala. Carolina Wikström har sprungit på 2:26.42, vilket är en inspiration. Jag brukar alltid säga ”kan jag,  då kan du, och kan hon, då kan jag”. 





Charlotta Fougbergs profil på www.friidrottsstatistik.se

Intervju: Lukas Nordén