– Jag fick för ett ögonblick en sådan där konstig tanke, ”Hoppade jag under ribban?!”
(foto: Thomas B Scott)
Ullevis Ellen Ekholm var en stor överraskning när hon tog JEM-brons i höjd i Eskilstuna 2015 på personliga rekordet 1.83. Den noteringen kom sedan att stå som pers ända till nu i vintras då allt lossnade under inomhussäsongen i USA.
Ellen flyttade hösten 2016 från Göteborg till USA och University of Kentucky i Lexington som med sina 300.000 invånare är delstatens näst största stad. Redan i allra första tävlingen för skolan i december 2016 fick hon problem med upphoppsfoten, problem som kom att hålla i sig.
– Det var en ovanlig fotskada för en höjdhoppare med en diffus smärta i framför allt upphoppet. Jag fick faktiskt aldrig något riktigt svar på exakt vad som orsakade smärtan. Det jag fick veta var att jag inte kunde förvärra skadan men det var tufft att hoppa med smärta, säger Ellen.
– 2020 skulle bli mitt sista tävlingsår för skolan och jag ville verkligen prestera för jag kände att jag hade mer att ge. Min tränare Kris Grimes gav mig nya rehabövningar och jag har hela tiden fått bra hjälp av skolans fysioterapeuter. Det var också en hel del mentalt – jag var väldigt motiverad och ville verkligen få det att fungera.
– Grundträningen är inte min favorit men när vi körde igång i höstas märkte jag att foten smärtade mindre och framför allt att kroppen svarade på träningen. Det var till och med inspirerande att köra 200 m-intervaller.
Nära pers redan i december
Träningen fungerade bra hela hösten och redan i början på december gjorde Ellen första tävlingen.
– Det var mitt i träningsperioden och jag hade inga förväntningar även om jag visste att träningen gått bra. Jag var felfri till 1.76, tog 1.80 i andra och var sedan riktigt nära att ta 1.85 som var två centimeter över pers. Känslan var att ”den höjden klarar jag nästa gång”.
Ellen åkte hem till Göteborg över jul och stod sedan över första planerade tävlingen i januari eftersom hon vill förbereda sig en vecka till.
– Årets första tävling var i College Station, Texas, och jag tog fem raka höjder till och med 1.85 i första försöket. Äntligen! Det 4,5 år gamla perset från junior-EM i Eskilstuna var slaget!
– Jag hade testat 1.85 och 1.86 så många gånger under mellanåren och förutom en lättnad så tänkte jag också att ”Vad lätt det var. Nu är det bara att fortsätta uppåt”.
– Jag gjorde tre försök på 1.87 men kunde inte ladda om. Känslan att ha satt pers var så speciell.
1.86 - pers trots blytunga ben!
Helgen efter var det tävling i hemmahallen i Lexington med alla kompisar på plats men det började inte bra.
– Jag var så trött på uppvärmningen, benen kändes tunga och jag tror jag rev alla försöken på inhoppningen. Min tränare sa att ”du behöver inte hoppa om det inte fungerar. Men du kan gå in och bara försöka vinna tävlingen”.
Ellen tog 1.71 och 1.76 i första och segern var klar.
– ”Testa 1.81 också, du har inget att förlora”, sa Kris. Jag tog i andra och det var nog ett 1.90-hopp. Vilken träff! Sedan övertalade han mig att testa 1.86 och jag klarade direkt. Personligt rekord igen! Det betydde mycket mentalt att kunna sätta pers när dagsformen var så dålig.
– Hoppade jag under ribban?!?”
Därefter vann Ellen en tävling på 1.75 innan det var dags för vinterns femte start, detta i Clemson, South Carolina. Hon var felfri till och med 1.83, segern var säkrad och hon höjde till 1.88.
– Jag var jättehungrig på ett nytt pers och försökte slappna av mellan hoppen vilket inte var lätt. De två första försöken var jättebra och jag tänkte att detta måste jag ta. Och det gick vägen i sista.
– På 1.90 sprang jag igenom i första och var sjukt nära i andra. Tredje blev en härlig träff, helt klart mitt hittills bästa hopp. Jag kände redan i ansatsen att det skulle bli bra och upphoppet var nästan perfekt. Jag var inte ens på ribban och fick för ett ögonblick en sådan där konstig tanke, ”Hoppade jag under ribban?!?”
Jo, du hoppade över ribban på 1.90! (foto: Thomas B Scott)
– Det var nästan bara höjdtävlingen som pågick i hallen på slutet, hela mitt lag och flera andra följde mig så det var speciellt. Med 1.90 toppade jag ensam den amerikanska collegestatistiken.
Femte personliga rekordet
Två veckor senare var det dags för vinterns näst viktigaste tävling – Conference – där Ellen för första gången mötte amerikanskan Abigail O’Donoghue som tävlar för Lousiana State University (samma skola som Armand Duplantis representerade förra året).
– Under vintern hade jag och Abigail tävlat samtidigt men på olika ställen och jämförde hela tiden våra resultat. Så det var speciellt att till slut få möta henne. Tyra Gittens slutade trea på 1.85 medan Abigail och jag var felfria så långt.
– Hon tog 1.88 i första och jag rev. Då var det bara att spara de återstående två hoppen till 1.91 eftersom jag var tvungen att hoppa högre för att kunna vinna.
– 1.91-hoppet var mycket vilja men ribban låg kvar och jag tänkte att det skulle räcka till seger vilket det också gjorde. Men hade jag behövt ta 1.93 för att vinna så hade jag gjort det också, så bra kändes det.
– Sedan höjde jag till 1.96 bara för att få se och känna på höjden. Jag gjorde två försök men inget var nära.
Antiklimax i Albuquerque
Två veckor senare – 13–14 mars – var det dags för de amerikanska universitetsmästerskapen (NCAA) i Albuquerque, New Mexico, och Ellen var favorit.
– Mästerskapet gick fredag-lördag och vi flög dit redan på måndagen för optimala förberedelser. Vi tränade i hallen under veckan men hela tiden kom ny information om spridningen av Coronaviruset.
– Vi fick besked att tävlingen skulle genomföras utan publik. Sedan hörde vi att NBA-basketen var inställd och då förstod vi. Dagen före, på torsdagen, körde jag ett höjdpass i arenan och efter det kom beskedet att NCAA var inställt.
– Givetvis tråkigt för jag kände att jag verkligen hade chansen att vinna. Men samtidigt förståeligt, det var rätt beslut. Covid-19 är verkligen allvarligt.
– Allt blev så konstigt!
– Vi flög hem till Lexington på fredagen och det var så mycket folk på flygplatsen. Jag kom hem till en tom lägenhet och det var skollov. Vi skulle åka på träningsläger till Arizona men det blev givetvis inställt.
– Kort därefter blev det träningsförbud på skolan och tränarna fick tydliga instruktioner att de inte fick träna oss. Jag hade ingen bil och svårt att hitta parker att träna i. När vi internationella studenter fick tillåtelse att åka hem så gjorde jag det och kom med ett av de sista planen till Sverige.
– Jag hann inte säga hej då till alla tränarna, hemresan gjordes i en hast, jag fick inte med mig alla saker och det blev ett märkligt avslut på mina år i USA.
– När jag kom hem till Göteborg och ön Kalvsund där jag nu bor hos min pappa så satte jag mig i frivillig karantän i två veckor eftersom jag inte ville riskera att smitta någon.
Silverjublet på JEM i Eskilstuna 2015 (foto: Deca Text & Bild)
Avslutar studierna online
Ellen läser marknadsföring och management och slutför nu studierna online från Sverige.
– Jag har pluggat mer än 100 procent tidigare år så jag har inte så många kurser kvar sista terminen vilket gör det enklare. Bara en av tre kurser kräver närvaro på lektionerna och tidsomställningen på sex timmar går också bra eftersom 18.30 svensk tid är senaste lektionsstart.
Ellen tar sin examen den 8 maj men själva ceremonin på skolan är framflyttad på obestämd tid.
– Om det passar med träning och tävling så kommer jag att åka dit då. Men det kan dröja, skolundervisningen kommer eventuellt att bli hundra procent online även under höstterminen.
Men Ellen är nöjd med sina år på University of Kentucky.
– Jag hade bra tränare. De första två åren Toby Stevenson (OS-silvermedaljör i stav och under en period sportchef i Hammarby IF, red. anm.) och sedan Kris Grimes. Skollaget har också en styrkecoach och fysioterapeut och jag har verkligen fått bra stöd.
– Det är speciella tider nu.
Efter hemkomsten till Sverige tränade Ellen själv de två första veckorna, detta på en fotbollsplan och i hemmagymmet.
– Det kändes konstigt att komma hem och inte kunna krama nära och kära. Det har varit mycket ensamträning vilket delvis varit självvalt på grund av Covid-19. Men några gånger i veckan åker jag in till Göteborg och tränar med min hoppgrupp som leds av Peter Liberg. I den finns bland annat Herman Olvik (höjd) och Johanna Konséleus (tresteg).
– I slutet på april körde jag första höjdpasset i Friidrottens Hus men annars tränar vi en hel del utomhus. Det är speciella tider nu och vi tänker hela tiden på att försöka hålla avstånd. Häromdagen skulle vi köra en medicinbollsövning två och två men den bytte vi ut för att inte komma för nära varandra.
Just nu är det ett unikt läge i svensk friidrott eftersom det sedan den 17 april är tävlingsförbud för 19 år och äldre för att minska smittpridningen av Covid-19.
– Jag är inte förvånad över att det är tävlingsförbud för seniorer. Det är en allvarlig situation och vi får acceptera det. Det är lite upp och ner med motivationen ibland men det är kul att träna hemma i Göteborg igen. Förhoppningsvis får vi möjlighet att tävla i små lokala tävlingar i sommar. För det allra roligaste är att tävla!
För det allra roligaste är att tävla! (foto: Thomas B Scott)
Intervju: Jonas Hedman