Sök på friidrott.se


Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Kontaktuppgifter hittas på www.friidrott.se


Månadens intervjun
augusti 2011

Kim Amb


- SM var ett under, helt otroligt.
80 meter är absolut en drömgräns!


Kim Amb är mångkamparen som övergav stavhoppet efter att ha slagit skallen i lådan och återfann sin första kärlek, spjutet. Han har visat en enastående förmåga att förbättra sig när det gäller. I augusti ledde det till första kastet över 80 meter, SM-guld och seger över Sverige-ettan Gabriel Wallin – allt på samma gång trots en krånglande axel!


– SM var ett under, helt otroligt! 80 meter är absolut en drömgräns! Det såg inte ut att vara så långt, tillstår Kim när han tänker tillbaka på sommarens höjdpunkt.

– Ofta om man ligger å naggar (under en gräns) går man och spänner sig. Men nu fick jag visa att det bara är ett tal som sitter i huvudet.

Det var ändå en säsong som även innehöll en fjärdeplats på JEM22 – på personligt rekord, förstås – men som annars blev väldigt rumphuggen.

– Jag gick in i vinterträningen med ett jäkla självförtroende. Jag missade inte en träning, det gick kanonbra. Men jag fick inte tekniken att stämma, sen kom axeln, säger Kim, som fick ont där i början på sommaren.
 

Kunde inte kasta på en månad

Han försökte vila, han kunde inte kasta på en månad. All annan träning funkade, styrka, snabbhet, hopp.

– Men den viktigaste träningen försvann helt. Jag kunde inte ens kasta stillastående på gräs.

Inför JEM22-kvalet i Ostrava åt Kim smärtstillande.

– När jag värmde upp kändes det meningslöst, det gjorde skitont. Men jag gick in och bombade. Jag hade kört otroligt mycket ansatslöpning, så den var jag säker på. Jag klarade direktkval. Det var inte en dans på rosor, bara att bita ihop, se om du överlever i morgon.

I finalen chockade Kim med att persa tre gånger om, närma sig 80-metersstrecket och sluta precis utanför pallen. Läs vad Kim sa då, efter finalen.

Augusti månad kom att bestå av bara två tävlingar, men insatsen på Stora SM i Gävle var tillräcklig för att bli utsedd till Månadens Friidrottare.

– Det blev som en nytändning, och att inte bara tänka på skadan. Jag värderar 80 meter klart högre än att slå Gabbe (Wallin), det var en bonus, och något extra att det var i ett svenskt mästerskap.

Förmågan att blixtra till på mästerskap och landskamper präglar Kim Ambs karriär så här långt.

– Skönt att ha den känslan, att inte ha några problem att prestera när det gäller. Jag har min lilla rutin, att inte tänka på omständigheterna.

– Jag är väl född med bra gener för att klara av press, hålla nerverna i styr. När det blir stora tävlingar höjer jag mig en nivå, en mästerskapsnerv. Jag tänker på att göra ett bra första kast, att inte ta i, utan tänka på tekniken. Det är väl medfött, och går att jobba till en viss del.

Började som 6-åring

Apropå medfött, så finns det en del spjut i blodet. Pappa Björn tillhörde Sverige-eliten som tonåring i Kristinehamn och är den som har följt Kim genom hela idrottskarriären, som började redan vid sex års ålder.

– Ja, jag har hållit på en stund, skrattar Kim. Jag var jätteduktig när jag var liten, tävlade i allting, men när jag blev 13-14 hade jag en liten svacka, alla växte ifrån mig. Jag var van att alltid vinna, det var inte så roligt. Men det var bara att hålla i.

När det blev dags för gymnasiet kom Kim in på friidrottsgymnasiet på Lidingö och fick i Peter Lundqvist en ny tränare vid sidan av pappa.

– Jag kom in som mångkampare, men kom på att det inte var roligt att springa 1500 och häck. Det blev stav och spjut, men sen bröt jag några stavar och slog skallen i lådan och då var det kört.

Nära final på JVM

– Jag bestämde mig för att bara satsa på spjut. Det gick ganska bra, tog mig till Junior-VM och missade finalen med bara sex centimeter trots att jag var rankad absolut sist.

Det var första året med 800 (gram) och jag kom trea på Nordiska juniorkampen på nytt pers, 69.80. Året innan hade jag bara kastat 64 meter med 700-grammaren – en klar förbättring!

– 2009 hade jag en jobbig ryggskada, någon slags stressfraktur. Jag gjorde bara en tävling, på 66 meter. Jag blev uttagen till Junior-EM på det, men kunde aldrig åka dit. Det var bara att lägga ner säsongen.

Ifjol fick Kim sitt stora genombrott. Först stred han om SM-guldet med Daniel Ragnvaldsson, genom att för första gången kasta över 75 meter. Sen la han till ytterligare ett par meter och blev bäste svensk på Finnkampen. Det var där det stora självförtroendet inför grundträningen kom.

Men hur ser det ut nu efter alla besvär som axeln medfört i år?

Helvila efter Finnkampen

– Jag tog sex veckors helvila efter Finnkampen. Jag är inte jättemycket bättre. Jag röntgade axeln för två veckor sen. Det är en vätskeansamling i en slemsäck som gör att det blir trångt i axeln. Nu blir det rehab för axlar och skuldror. Vi startar alltid året med sex veckor allmänstyrka i form av olika cirkelbanor.

Kim tycker att det är skönt att med bara en säsong och ser därför tiden an.

– Det första målet är att bli av med skadan, sen sikta på stora mästerskap, att komma med där och att fortsätta förbättra sig. EM är det första, men det är klart att jag går och fluktar på OS.

– Det man drömmer om, är att få tävla mot de stora grabbarna. Det går så tidigt att det gäller att få till en bra start.

Tillbaks i Bålsta

Efter gymnasiet har Kim kombinerat träningen – tillbaks i Bålsta, i en grupp utan spjutkastare, men väl mångkampare (”Det är kul, en stor spridning”) – med att arbeta deltid med bokföring i familjeföretaget. Peter Lundqvist är också kvar i tränarbilden.

– Peter och pappa kompletterar varandra. Pappa har ett väldigt bra öga för teknik. Han är med mig jämnt, ser hur jag mår (och kan agera därefter).

– Peter är otroligt bra på planering, som nu inför vintern. Han hittar alltid några härliga övningar från Östtyskland.

Flitig Tysklandsresenär

Kim har varit många gånger i Tyskland.

– Säkert 7-8 gånger. Peter har bra kontakter. Det är kul att se hur de tränar och bara att byta miljö. Vi brukar vara i Halle, eller Kienbaum, DDR:s gamla hemliga träningsställe. Det fanns väl inte utsatt på en karta förrän för några år sen! Det ligger mitt ute i skogen, nördigt. Man är fast där, kan inte göra så mycket annat.

Om det blir ytterligare en visit i nördarnas skog i vinter låter Kim vara osagt. Han ser närmast fram emot att lämna Sverige för semester i Dubais värme. Och sen, ännu ett år med spjut för den före detta mångkamparen, som knappast saknar stavarna, häckarna och de oerhört långa 1500 meterna. Kim förklarar spjutkastningens tjusning:

– Det är så kul att efter all tid som man har lagt ner, när man får ett bra resultat, att det ger något, det man sliter dag ut och dag in … och se det segla iväg, när det flyter.

Intervjuare: Lorenzo Nesi
Foto: Deca Text & Bild