– Det är min kärlek till löpningen som motiverat mig. Jag hade nog tränat lika mycket även om jag inte tränade för att tävla!
Jonas "spränger" målbanderollen i Dresden
som vinnare på ny svensk rekordtid!
– Om det var 2015 har jag ju såklart haft något bra år däremellan. Det har inte bara varit skador, men jag har nog varit skadad majoriteten av tiden i alla fall. Jag har ändå lyckats göra några tävlingar på den tiden. Skadorna har varit den stora faktorn i min karriär.
– Egentligen har ingen skada på pappret varit allvarlig. Jag har aldrig opererat mig eller behövt göra några ingrepp. Jag har haft mycket små besvär hela tiden som aldrig riktigt kunnat diagnostiseras.
– Varje skada har i princip varit ett mysterium som inte liknat något som någon annan haft tidigare. Det är väl det som varit grejen med just mina skador. Jag har aldrig dragit någon hälsena eller dragit på mig en klassisk skada, utan bara mystiska smärtor.
Om du tittar tillbaka, hade du önskat att du dragit på dig en mer ”klassisk” skada i stället?
– Ibland har jag verkligen resonerat just så, att det hade varit skönare med något konkret. Det har tagit mycket energi från mig att hela tiden försöka ta reda på vad orsaken till smärtorna är.
– Jag har förmodligen besökt en magnetkamera mer än någon annan i hela Sverige. Bara från 2015 har jag nog röntgats upp mot 20 gånger. I 90% av fallen har man inte hittat någonting som kunnat förklara mina problem.
Hur håller man motivationen uppe när man är så envist skadedrabbad?
– Även om man inte fokuserar på friidrott som tävling så älskar jag att springa. Det är en grundläggande och fundamental del av vem jag är. Jag har alltså inte behövt motivera mig så mycket, utan jag har bara sprungit när jag har kunnat. Det är min kärlek till löpningen som motiverat mig. Jag hade nog tränat lika mycket även om jag inte tränade för att tävla.
– Jag studerar ju samtidigt, och jag känner inte att det finns något annat som kan ta upp den lediga tid jag har. Så jag kan lika gärna träna eftersom jag gillar det. Jag känner inte att jag drivs av motivation, eller att överhuvudtaget bli bra. Att träna löpning är en så stor del av vem jag är, så då blir jag bra, haha!
Har framgången kommit bara "på köpet"?
– Under de senaste två åren har jag nog tänkt så. Jag har inte riktigt sett mig själv som en elitfriidrottare, men om man tränar så pass mycket som jag gör kanske man bör tävla när det går bra.
Vid Inne-SM i Norrköping 2019 levererade Jonas två SM-guld till sin klubb MAI genom att vinna inte bara 3000 (här ovan) före Suldan Hassan utan även 1500m. (foto: Deca Text & Bild)
Vill Malmö AI att du ska tävla mer kanske?
– Det vill de nog verkligen! Det har varit lite jobbigt under de senaste åren faktiskt, att jag ständigt behövt ställa in SM. Jag har absolut gett klubben en del poäng när jag väl varit med, men jag skulle kunnat ge så mycket mer. Det är någonting jag kämpar med, att jag gör andra besvikna, haha.
– Om man inte hade behövt tillhöra en klubb för att vara med på exempelvis SM så hade jag nog inte varit det. Men Malmö stödjer mig såklart jättemycket och jag vill ju ge tillbaka så mycket jag kan!
Det blev du som knep det svenska rekordet på 10 km framför David Nilsson i november. Hade du den ambitionen inför loppet?
– Nej, absolut inte. Så höga ambitioner hade jag verkligen inte. Jag var själv förvånad över att jag sprang så bra som jag gjorde. Jag hade väl tränat ”bra” i två månader kanske. Jag hade inte heller tränat mycket inför just 10 km, så jag tror att det fanns en kapacitet hos mig som jag aldrig kunnat visa tidigare.
Jonas visade sin 10 km-potential redan hösten 2018 då han först
gjorde 28:48 i Valencia i november och sedan vann (bilden)
Sylvesterloppet i Göteborg. (foto: Deca Text & Bild).
– Jag har ju tränat och varit på hög nivå väldigt länge på 1500, men jag hade nog kunnat springa bra på 10 km redan för fem år sedan om jag tränat inför det. Även om resultatet nu var förvånande - för mig och för andra - så tror jag att kapaciteten funnits hos mig hela tiden.
Att du springer längre sträckor nu, har det någonting med dina skador att göra?
– Ja, det har varit en faktor, att jag inte riktigt kunnat träna för att springa 1500. De kapaciteterna, att vara snabb, har lite försvunnit. Jag har liksom inte sprungit med spikskor på två år.
Du sa att du fick två månader av bra träning inför 10 km-loppet nu i november. Hur såg din träning ut innan det?
– Före det loppet var min sista tävling Inne-EM 2019, och därefter hade det varit ett och ett halvt år av att försöka parera en skada som jag hade. Jag gjorde nog inga intervaller på ett år. Det var i princip jogg i fem veckor, och sen cykling i ytterligare fem veckor innan jag kunde gå tillbaka till jogg igen.
2019 i Glasgow blev det för andra Inne-EM:et i rad en 5:e plats på 3000m. Här på bilden är Jonas omgiven av medaljtrion Jakob Ingebrigtsen (1:a), Chris O'Hare (2:a) och Henrik Ingebrigtsen (3:a). (foto: Deca Text & Bild)
Hur mycket har du behövt ändra i träningen egentligen?
– Jag har liksom ingen tränare som säger till mig vad jag ska göra, utan det är skadorna som berättar vad jag ska göra, haha. Det är faktiskt lite så. Det spelar ingen roll vad min tränare vill att jag ska göra, eftersom jag måste anpassa allt utifrån smärtan.
– Under åren har jag i alla fall insett att man nästan alltid kan hitta någon träningsform som fungerar för varje skada. Ibland kanske det inte fungerar att springa, men då kan man köra mycket cykling. Ibland fungerar det att springa snabbt, men inte länge. Det gäller att ta reda på vilka träningsformer som ens skada tillåter. Det är en labyrint.
– Jag är ändå stolt över jag lyckats ta mig framåt trots alla hinder som ställts i min väg.
Tror du att du kommer blicka tillbaka på din karriär och vara extra stolt över att du ändå lyckades prestera som du gjorde trots stora skadebekymmer?
– Ja, men det tror jag! Jag kommer nog alltid känna att jag inte helt kunnat få ut min kapacitet. Jag är faktiskt redan stolt nu. Det är helt sjukt, ett under, att jag lyckades göra en enda tävling på två år och då slå ett svenskt rekord.
– Jag var skadad länge innan loppet, och sedan kunde jag inte riktigt träna på tre månader. Min senaste intervall gjorde jag två veckor efter att jag satte det nya rekordet.
Vilka sträckor kommer du satsa på framöver?
– Om jag kommer tillbaka till någon form av tävlande så kommer jag som kortast springa 5000m.
Varför just 5000m?
– Jag är så stolt över tiden jag gjort på 1500m, och jag tror inte ens att jag kan komma nära den igen och då känner jag att det inte är värt att slösa tid på det. Sen är jag inte längre genuint sugen på att springa 1500m. Det är ett avslutat kapitel, som jag ändå är nöjd över. Är det någonting jag kan göra bra nu så är det på 5000m eller längre.
I samband med årets Inne-SM i Malmö fick Jonas motta insignierna som Stor Grabb nr 571 efter en karriär som trots alla skadeavbrotten redan före 2020 hade innehållit bl a två 5:e platser på Inne-EM, sex Finnkamper, ett Lag-EM, två SM-guld ute och fyra SM-guld inne. (foto: Deca Text & Bild)
Hur ser planen ut för 2021? Vågar du planera in tävlingar?
– Haha, nej. Jag kan inte ha några långsiktiga planer alls, det är någonting jag lärt mig genom åren. Jag blir ganska knäckt och besviken om jag har en plan som inte genomförs, och i och med att de blir inställda 90% av gångerna försöker jag att undvika dem. Jag tränar på de dagar jag kan träna, och om jag är i bra form hoppas jag att det finns en tävling nära i tid.
Har de nya förbättrade skorna underlättat träningen i och med dina skador?
– Jag har inte riktigt börjat använda de nya skorna på träning, men jag använde dem såklart under loppet i november. Jag har funderat mycket på att börja använda de så kallade ”superskorna” på träning, eftersom det är så många som säger att de är skonsamma. Jag hoppas att det kan innebära en förbättring för mig, men jag har svårt att tro att de kommer göra en jättestor skillnad.
Jonas Glans profil på www.friidrottsstatistik.se
Intervju: Lukas Nordén