Officiellt organ för Svenska Friidrottsförbundet

Tisdag 27 februari 2024

Friidrott.se:s arkiv:
Resultat
Statistik

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Kontaktuppgifter hittas på www.friidrott.se


– Jag har lärt mig att det man tror är sitt max inte är sitt max så länge man fortsätter träna och tänja på gränserna!



foto: Deca Text & Bild


Du var ju månadens friidrottare för 10 år sedan (september 2010). Vad har hänt sedan dess?

– Det har blivit väldigt många tävlingar i alla fall. Jag skulle gissa att det blivit i snitt 40 per år, vilket landar i runt 400 lopp sedan dess. Förra gången blev jag "Månadens" för att jag vann Lidingöloppet, och det är väl däråt jag har fortsatt att vandra, mot de lite längre sträckorna. Jag hade nog precis sprungit min första halvmara i december året innan där också. 

Du nämnde i din Månadens-intervju den gången att du nästan helt hade lagt av med löpningen.

– Ja, jag gjorde det i ungefär ett halvår år 2008. Då sprang jag bara något pass i veckan på motionärsnivå. Det var en period där jag tappade litegrann, men från 2010 har jag varit väldigt motiverad. Jag har inte ens haft en månad sedan dess som har varit helt ”off”.

– Jag stod ganska stilla de närmsta fyra åren efter Lidingöloppet, men jag tycker verkligen att det har varit värt att fortsätta. Speciellt med tanke på de sista 5-6 åren, då jag höjt mig en ytterligare nivå.


– Med ett par svenska rekord tycker jag verkligen att jag har kommit något vart. Jag är inte nöjd än, men resan har någonstans varit värd allt, eftersom jag förbättrat mig rejält under de här tio åren.

– Om det hade fortsatt gått trögt när jag blivit äldre har jag svårt att tro att jag skulle ha vigt hela mitt liv åt löpningen. Då hade jag nog åtminstone försökt kombinera löpningen med ett jobb jag brann för, eller någon annan sysselsättning. 


Du säger att du stod lite stilla åren efter Lidingöloppet? Varför har det gått så bra de 5-6 senaste åren?

– Jag har lagt ännu mer fokus på kvalitetspassen. På den tiden kanske jag tränade mycket, men utan någon riktig bra precision på de tuffare passen. Nu har jag haft ett syfte och mer tanke bakom min träning.

– På en träningsvecka gör man ändå 12-13 pass, och det är klart att inte allting kan vara så uttänkt, men jag tror att det är där skillnaden ligger. Jag har haft tydligare mål sista halva decenniet, och då har man även haft mer tydliga syften med passen inför de tävlingarna jag gjort. 

foto: Deca Text & Bild

Visst var du nöjd efter ditt personliga rekord på halvmaran på VM i Polen?

–  Ja, det var ett sådant lopp där man överraskade sig själv, och det händer inte speciellt ofta. Just inför VM hade jag en liten knackig period, framförallt efter bansäsongen som jag avslutade med att skada mig. Jag fick chansen att springa ett 1-timmeslopp vid Diamond League i Bryssel, och där fick jag en vadbristning.

– Jag fick uppfinna nya träningsmetoder, som barfotalöpning i ett grustag och mängder av baklängeslöpning. Jag sprang även en hel del löpning i Hammarbybacken vilket jag också höll fast vid när jag väl började återgå till vanlig löpning. Främst för att stärka min hälsena som jag hade haft problem med under sommaren, men även för att vaden skulle bli fortsatt avlastad.

– Den mådde bättre av brant uppför, då jag slapp springa speciellt fort, men ändå med möjligheten att bli trött. Kvalitetspassen inför VM, som jag sedan behöll även efter, bestod av 700-1000 meter långa backar på löpband som jag upprepade ett par gånger om. 


Banan på VM var ganska tuff och började med en lång backe. Var backlöpningen endast till för att avlasta vaden, eller även som träning just inför mästerskapet?

–  Jag kanske hade det i bakhuvudet, men det var snarare att jag utvecklade passet för att kunna bli trött på ett pass som kroppen ändå klarade av för tillfället. Just då visste jag ju inte ens om VM skulle bli av. Sen gjorde jag ett millopp som gick lite över förväntan, där jag sprang under 29 minuter. Efter det loppet fick jag klartecken om att åka på VM.

– Det var först tre veckor innan mästerskapet som jag började tänka: ”Men vänta nu, det här backpasset som jag redan kört i en månadstid kan ju faktiskt komma till användning”. Det började alltså som ett rehabpass, men utvecklades till ett specialpass inför VM. Att vara bra på en cirka 3 % lutning är inte heller min starka sida.

– Jag kan vara extra bra när det är en småteknisk bana i början, som på Lindingöloppet. När jag gjorde laktattester på passen före VM märktes det att jag hade utvecklat mig fysiskt. Det var även skönt mentalt att jag hade sprungit mycket backe på träning. Det kändes som att därför inte skulle vara några problem på VM.

foto: Deca Text & Bild

Senare sprang du också ett tangerat personligt rekord på maraton i Spanien. Där verkade du dock inte lika glad som på VM.

–  Exakt. På en snabblöpt bana är väl tiderna jämförbara, men nu är ju Valenciabanan bra mycket snällare än vad VM-banan var, och så hade jag redan sprungit på den tiden innan. Plus att jag hade en sex veckor lång träningsperiod efter VM där det mesta faktiskt flöt på ganska bra.

– Jag hade höga förhoppningar, kanske framförallt efter mitt millopp i Tyskland på 28:13. Ambitionen i Valencia var väl inte bara att gå under 2:10 och ta tillbaka det svenska rekordet, utan att allra helst att gå under 2:09; en tid jag tänkte skulle räcka till ett OS.

– Jag hade faktiskt dålig koll på klockan, men jag insåg tidigt att jag inte skulle springa under 2:09. Jag trodde fram tills upploppet att jag hade tappat litegrann, men att jag ändå skulle springa in på cirka 2:09:45. Min tanke var ungefär så här: ”så länge jag håller ihop blir det några sekunder under 2:10”.

– När jag sedan närmade mig mållinjen och insåg att det var precis tvärtom, då var det inte så kul. Känslan efteråt är ju också att det inte bara är att ”göra om det”. Först ska man återhämta sig, sen ska man börja med träningen, och sen ska man ha bra förhållanden om man väl har tagit sig ända fram till nästa tävlingsdag.

– Alla som har sprungit maraton vet att det inte bara är att göra om och göra rätt, då man måste ha väldigt mycket tålamod för att få den chansen igen. 


Under 2020 tävlade du i allt från 1500m upp till maraton. Vilken löpare är du egentligen?

– Jo, men jag gillar ju att växla. Det känns som att vissa som börjar med maraton blir lite rädda att återgå till banlöpningen, och kanske nöjer sig med att springa ett millopp eller en halvmara. För mig känns det som att nyckeln hela tiden är att fortsätta utveckla snabbheten.

– Ända sedan jag fick den här utmärkelsen för tio år sedan har jag också utvecklat mig på alla sträckor, så jag förstår ju att det kanske inte är jättekul att springa banlopp för löpare som har personliga rekord de inte kan komma i närheten av längre. Men jag har ju visat att jag fortfarande blir bättre på allting från 1500 till maraton, och då är det ju ingen idé att sluta egentligen. 


Har din karriär tagit dig dit du ville när du fick utmärkelsen senast?

– Ja, men det har den ju! Jag har nog snarare gjort bättre tider än vad jag trodde var möjligt för mig. Åren efter gjorde jag tider kring 30 blankt – ibland under och ibland över – vilket jag tyckte var mycket bättre då än i dag.

– Det är naturligt att man någonstans utgår ifrån var man själv står, och sen ser ju situationen lite annorlunda ut i dag om man exempelvis tittar på hur många löpare i Sverige som gör under 30 minuter. Det var inte så många på den tiden.

–  Man behöver inte gå så pass långt tillbaka i tiden heller. Även när jag sprang på 2:10.09 i Valencia år 2019 trodde jag att det var en fullträff och att det inte kunde bli mycket bättre. Sen blev jag missnöjd när jag sprang på exakt samma tid ett år senare, haha.

– Då förstår man ju att det finns bättre lopp inom sig. Jag har lärt mig det genom åren, att det man tror är sitt max inte är sitt max så länge man fortsätter träna och tänja på gränserna.



Med tre sekunder kvar till målet!




David Nilssons profil på www.friidrottsstatistik.se

Intervju: Lukas Nordén