Officiellt organ för Svenska Friidrottsförbundet

Fredag 29 mars 2024

Friidrott.se:s arkiv:
Resultat
Statistik

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Kontaktuppgifter hittas på www.friidrott.se


"Jag tror att mina bästa resultat kommer att komma på 3 000 och 5 000 meter i framtiden, för jag har inte riktigt snabbheten som krävs på 1 500 meter."

Det är under en ganska lång tid han har varit borta från friidrotten, Malmös Jonas Leanderson. Den stora medeldistanstalangen, som vid 19 års ålder var i 1 500-metersfinal i junior-VM 2010, har sedan dess störts mycket av skador och det är knappt någon säsong som han har kunnat genomföra utan att känna av några smärtor.

– Det är en stressfraktur i smalbenet som jag haft på samma ställe två gånger genom åren, berättar Jonas som fick den senaste stressfrakturen i mars.

– Då visste jag redan att det tar ungefär 13 veckor för mig att bli hel, och det skulle innebära att jag skulle vara tillbaka i stort sett mitt i sommarsäsongen. Jag valde då direkt, eftersom jag haft en hel del skadebekymmer tidigare, att skita i sommaren helt och hållet. Jag visste att det var det som skulle krävas för att kunna vara hel framöver.
Han berättar att det var blandade känslor när han fick beskedet i mars om den nya stressfrakturen.

– Jag hade ju varit skadad ganska mycket i fyra år, men förra året hade jag ju lyckats få till några bra lopp och till och med kvala till EM, så på något sätt visste jag att det fanns kapacitet inom mig även om jag varit skadad. Därför kunde jag den här gången ta det hyffsat med godan ro. Men det var ändå sjukt frustrerande så klart, med tanke på att jag visste att jag var bra. Men hade det inte varit för att jag förra året fick se glimten av framgång vet jag inte om jag hade klarat att stå ut med det en gång till, berättar Jonas.

 

”En börda att bära”

Sedan 2010 har Jonas Leanderson varit i en situation där han har kunnat bygga upp kroppen till en någorlunda bra nivå inför säsongen, men att han sedan har åkt på bakslag lagom till dess att den ska börja, något som varit väldigt frustrerande för honom, inte minst med tanke på att han upplevt att fler än han blivit besvikna.

– De som satsar mycket på mig, min tränare och klubben, blir ju, utan att de säger det rakt ut, besvikna på sätt och vis. Det blir en börda att bära. Därför är det fruktansvärt skönt att som nu på terräng-SM få till det.

För det var på terräng-SM i Uddevalla för ungefär en månad sedan som han säsongsdebuterade på ett imponerande sätt. På den korta banan drog Jonas det längsta strået i en tuff uppgörelse mot Eskilstunas Abraham Adhanom och Spårvägens Olle Walleräng. Först i mål och karriärens första senior-SM-guld var säkrat.

Jonas låg direkt med i täten. Här med bland andra Eskilstunas Abraham Adhanom och Hässelbys Andreas Åhwall.                                                                Foto: Deca text & bild


 

– Det var grymt! Jag visste att jag var bra tränad. Jag hade presterat bra på de viktiga träningspassen innan och kände mig ungefär lika bra som förra året när jag kom tvåa. Men jag visste också att de andra var lite bättre än förra året, Olle Walleräng och Staffan Ek till exempel som sprang bra i somras, säger Jonas och berättar att han lärt sig en del av misstag han gjorde förra året.

– Då låg jag med Abraham Adhanom och fick en känsla av att han var trött ungefär en kilometer från mål, så då försökte jag springa ifrån honom. Det resulterade dock i att jag gick in i väggen och att han sprang ifrån mig i stället. Så det här året tänkte jag bara att jag aldrig ska vara uppe i ledning, och om jag kommer upp i ledning ska jag ha några procent kvar till en spurt. 

2014 var det Abraham Adhanom som drog det längsta strået i uppgörelsen med Jonas.

Foto: Deca text & bild

Ville inte leda

Och det blev exakt som förra året. Med ett varv kvar låg Jonas och Abraham Adhanom i täten även i år med en liten lucka bakåt. Jonas försökte ligga strax bakom Abraham så länge det gick men med 800 meter kvar började Eskilstunalöparen tappa något.

– Så då kom jag automatiskt upp ledningen trots att jag inte ville det. Men när jag väl gick om och fick en liten lucka så försökte jag inte trycka för hårt för att ändå ha krafter kvar, jag vet ju att han brukar vara vass på slutet.

Jonas beskriver det som fruktansvärt skönt att komma först i mål. Han berättar att första senior-SM-guldet kom som en riktig befrielse.

– Jag har varit och nosat på det ett antal gånger, men då har det alltid varit några i vägen. Nu visste jag att jag skulle vinna med 200 meter kvar, det var fantastiskt! Då hade jag en ganska stor ledning på fem sex sekunder och hade också ganska mycket krafter kvar till en spurt, så då kände jag att nu har jag det, berättar Jonas som fortfarande några veckor efter loppet låter alldeles lycklig när han talar om det.

Röntgades innan loppet

Men det var nära att det inte skulle bli något terräng-SM. Jonas berättar att han innan avresan till Uddevalla fick ungefär samma känsla i benet som innan han fått stressfrakturerna. Självklart blev han orolig och han och tränaren Ola Thorsson, som också är hans läkare, frågade sig om han borde springa eller inte.

– Vi pratade om att jag inte skulle springa om jag inte fick en undersökning innan, så vi gjorde en magnetkameraundersökning dagen innan vi åkte till Uddevalla och den visade som tur var ingenting. Hade jag inte fått den undersökningen hade jag inte sprungit, konstaterar Jonas.

Sent igång med träningen

Med tanke på vårens skadebekymmer kom träningen igång först i början av juni då han kunde börja springa på riktigt igen. Men ytterligare ett bakslag, en återkommande förkylning i en månad, störde upplägget inför terräng-SM, som han tidigt ställt in sig på som sin comeback.

– Så det var väl egentligen i början av juli som jag kunde börja fokusera på terräng-SM.
Han berättar att han inför terräng-SM inte fått ihop samma mängd löpning som han brukar, men att intervallträning i tävlingsfart prioriterades tidigt efter det att han kom tillbaka från skadan.

– Det har inte varit så mycket grundträning som det brukar vara på hösten, utan mer tävlingsinriktad träning. Det har blivit kanske nio pass i veckan varav åtta löppass, berättar Jonas.

Mycket löpbandsträning

Något som hjälpt honom mycket efter skadan är att han sprungit på ett speciellt sorts löpband som tar bort stora delar av vikten, Alter G. Han har sprungit på löpbandet tre till fyra gånger i veckan sedan han fick stressfrakturen.

– Jag har fri tillgång till Alter G och det har varit en stor tillgång nu efter stressfrakturen. Jag springer där på ungefär 60 procent av min kroppsvikt, och då kan jag få in mer träning utan att belasta skelettet så mycket.

– Jag kunde tidigt börja stegra upp träningen på den maskinen.

Redan när han fick skadan i våras började han och Ola Thorsson skissa på hur han på bästa möjliga sätt skulle ta sig tillbaka. Det gjorde också att han inte tillät sig själv att deppa ihop fullständigt den här gången.

– Man blir ju knäckt och deppig första dagen när man känner att det inte blir något mer på länge, men i år började vi redan hos läkaren skissa på vad som var rimligt och satte upp en tydligare plan. Det var viktigt, vi bestämde oss direkt att det inte skulle bli någon sommarsäsong och att vi hade fyra månader på oss att bygga upp något i lugn och ro. Direkt blev det en ny grej att fokusera på. Tidigare har vi tagit det vecka för vecka och pushat kroppen för att se hur man ska kunna komma tillbaka så snabbt som möjligt. Nu tog vi det mer i lugn och ro, och det var väldigt skönt.

Glimtar av lycka

Jonas Leanderson har alltså varit en mycket talangfull junior och många runt omkring honom har haft höga förväntningar på vad han ska kunna prestera. Men med alla skadebekymmer är det lätt att i sådana lägen tappa motivationen. Jonas berättar att hans sätt att ändå hålla sig motiverad att fortsätta sin satsning har varit att han mellan skadeperioderna haft glimtar av bra träningspass och bra tävlingar.

– Jag lyckades ju göra 3.39 förra året och det är viktigt för mig att få de bitarna av lycka.

I Bisletts Diamond League 2014 visade Jonas mycket fin form och sprang på 3:39 i B-heatet.                                                                                            Foto: Deca text & bild

 

Distansbyte på gång

Till vintern har Jonas bestämt att han ska satsa på att springa lite längre sträckor än vad han gjort tidigare, främst 3 000 meter. Han berättar att det är ett distansbyte på gång, men inte helt och hållet.

– 1 500 meter ska jag hålla på med ett bra tag till, men jag känner att jag vill kunna kombinera det med 5 000 meter utomhus i framtiden. Dock är glappet upp dit lite stort än så länge, så då passar det perfekt med 3 000 meter.

– Jag tror att mina bästa resultat kommer att komma på 3 000 och 5 000 meter i framtiden, för jag har inte riktigt snabbheten som krävs på 1 500 meter. Förr eller senare måste jag gå upp för att bli så bra som möjligt.

Svensk Friidrotts dåvarande idrottschef Stefan Olsson var mycket glad över Jonas framgång i Oslo förra året.                                                                
Foto: Deca text & bild

 

Brorsans ”fel”

Vägen in i friidrotten kom via storebror Robin. Jonas berättar att det var Robin som höll på med friidrotten och att han själv var tvungen att hänga med.

– Han var driven med löpning tidigt, men jag tyckte att det var roligare med andra saker som att åka skateboard och spela musik, och blev nästan tvingad att hålla mig kvar i löpningen för att jag var bra på det. Men egentligen tyckte jag inte att det var så kul, berättar han.

Men sen vände allt och Jonas fick egen drivkraft att utvecklas inom friidrotten. Han menar dock att storebror påverkat mer än man kan tro.

– Det är han som gjort alla misstag som jag sedan lärt mig av så att jag sluppit göra dem.
Jonas minns ett tillfälle där storebror Robin skulle springa terräng-SM just i Uddevalla. Alla andra sprang i spikskor medan Robin sprang i vanliga gymnastikskor.

– Han gled runt och ramlade, halkade i gräset och så. Han kom bland de sista i loppet också. Sådana saker har jag lärt mig av. Jag har alltid haft spikskor på terräng-SM, skrattar Jonas.


Bröderna Leanderson firar tillsammans Jonas första senior-SM-guld.

Foto: Deca text & bild

Svårt att hitta rätt

Som friidrottare gäller det att få livet att gå ihop, och Jonas berättar att han alltid har velat ha något att falla tillbaka på efter karriären.

– Det är viktigt att hitta något att hålla på med direkt efter idrottskarriären så att man inte hamnar i något vakuum.

Därför studerar han i dag sista året på idrottsvetenskapliga programmet, men det kommer att bli mer studier efter det.

– Jag funderar på att plugga till byggingenjör. Jag har haft svårt att hitta rätt utbildning, men byggingenjör känns som att det är rätt.

Målet: Svenskt rekord

Jonas har tre kortsiktiga mål för nästa år – inomhus-VM I Eugene, inomhus-SM-guld på hemmaplan i Atleticum och EM i Amsterdam. Det långsiktiga målet är svenskt rekord på 1 500 meter.

– Det är ett väldigt stort mål för mig! Om man kommer ner på den nivån innebär det i stort sett att man klarat VM-kvalgränsen.

Med tiden vill han kunna utmana om det svenska rekordet även på 5 000 meter.

– De känns rimliga de där rekorden, men det ska ju göras också.

Han medger också att det är hedrande att bli månadens friidrottare.

– Det är skitkul att äntligen få vara månadens. Det har varit ett undermedvetet mål att bli det, så nu kan jag blicka framåt!


Av: Magnus Fridell
Bilder: Deca text & bild