Perspektiv på friidrott, oktober 2012
Erik Winerö
Friidrott när den är som bäst
För mig är de många, perspektiven på friidrott. Just nu arbetar jag som tävlingsansvarig för inomhus-EM i Göteborg 1-3 mars nästa år. Att vara tävlingsansvarig för inomhus-EM innebär att jag ansvarar för allt som har med tävlingen att göra:
Arenan som temporärt ska byggas i Scandinavium (vi höjer golvet med 3 meter för att få plats med den!), tidsprogram och synk med TV, rekrytering av funktionärer, framtagning av applikationer för smartphones, vilken mat de aktiva skall äta på hotellet, hur blod och urin från dopingkontrollerna skall transporteras till sjukhus, vilken färg kulnätet skall ha, hur medaljerna skall utformas, vilken musik som skall spelas i högtalarna…
Det är högt och lågt. Listan tar aldrig slut. Det är utmanande, och det är skitkul!
För mig började alltihop i gympan på mellanstadiet. Jag var 9 år och näst snabbast i klassen. En tränare från Lerum friidrott besökte vår skola och peppade oss att börja träna med dem.
Det är lustigt när jag tänker på det – jag har ägnat mig åt mängder av idrotter. Och det har gått rätt okej. Jag har såväl SM-medaljer som distriktsrekord. Men i just friidrott blev jag aldrig framgångsrik. Jag var ganska talanglös egentligen. Ändå var det friidrotten jag valde. Varför gjorde jag det?
Trygg, sedd och uppskattad
Jag skulle vilja svara att det var för att jag brukar gå mot strömmen, eller för att jag sökte utmaningen. Men jag vet att ett mer sanningsenligt svar är att det var för att det var i friidrotten som jag kände mig trygg, sedd och uppskattad. Det var där jag hade mina bästa vänner. De vännerna har alltid varit viktigare än resultat.
Aktivt tränande för tävlande slutade jag med när jag närmade mig tjugo. Men jag fortsatte med att träna andra, och jag började ägna mig åt arrangemang. Jag var speaker, jag tog tid, mätte kast, gjorde tidsprogram. Efterhand började jag lägga mer och mer fokus på regi.
Det var i början av 2000-talet och svensk friidrott hade precis börjat blomma. Intresset var stort. Finnkampen drog fulla hus på Ullevi och EM 2006 hägrade. Och jag minns den där magiska kvällen på Slottsskogsvallen 2002 när allt stämde och hur vi lät publiken strömma in på innerplan för att bilda en korridor kring Patrik Kristiansson som vann stavhoppet på 5.75, och som sedan var så galet nära på världsårsbästat 5.91.
Häst eller höjdhoppare?
Intresset för friidrott och konkurrensen från andra arrangemang drev på utvecklingen av regi, och jag hade förmånen att få vara med. Idag har regi kommit att bli en självklar del när det gäller friidrottsarrangemang.
Min vän och kollega Janne Åkerblom skrev om just detta här i juni under rubriken ”Friidrott från regihytten”. Nu är det andra idrotter som ser på oss för att lära. Senast delade jag och Janne med oss av våra erfarenheter till Göteborg Horse Show. Det är roligt att det ur ett perspektiv inte skiljer så mycket mellan en häst och en höjdhoppare.
Men jag har också varit med om när det gått överstyr. När jag har varit tvungen att säga till barn att sluta vifta med sina flaggor för att de skymmer en logotyp. Då har det inte känts bra. Stunder när friidrotten bara har blivit en ursäkt, ett medium, för att exponera reklam.
Men det som känns riktigt gott är att jag upplever en förändring. Nu i samband med inomhus-EM vill våra sponsorer inte primärt synas, de vill vara med och påverka.
Tänka hållbarhet
Givetvis handlar det inte om välgörenhet från deras sida, men det är häftigt att sitta med företag och spåna om hur vi genom vårt mästerskap kan göra något för bland annat miljön; genom att exempelvis klimatkompensera för alla transporter och all mat.
Jag försöker tänka på samma hållbara sätt för friidrotten när vi rekryterar funktionärer.
Hur kan vi använda den kraft som finns i ett sådant här evenemang så att den stärker de lokala klubbarna? Kan ett engagemang vid inomhus-EM vara en morot för den ideella ledaren? För det är den ideella ledaren som svensk friidrott står och faller med.
Verksamheten dör inte för att sponsorer faller ifrån, men utan engagemanget hos de människor som kväll ut och kväll in tar sig an nya 9-åringar som är näst snabbast i sina klasser så faller allt. Man får aldrig glömma det.
Jäklar, vad bra det kommer att bli!
Och ja, inomhus-EM i Göteborg nästa år… Jäklar vad bra det kommer att bli! Vi har ett unikt koncept: ”Allt under ett tak”. Scandinavium och Svenska Mässan kommer att användas på ett helt nytt sätt. Det är den aktive i fokus, och vi kommer att komma riktigt nära.
Den upphöjda banan kommer att ge känslan av att idrottarna springer bokstavligt talat i knät på publiken. Friidrott i närbild är grymt häftigt, däri dess styrka. Att se en höjdhoppare glida över 2.30 på nära håll tar andan ur vem som helst.
Samtidigt ligger det en viss ironi i känslan av att jag på sätt och vis aldrig varit längre från friidrott än vad jag är nu.
Det är där jag vill vara!
För mig är friidrott i grunden fortfarande Stenkullens idrottsanläggning en sensommarkväll, träning, doften av rödorange löparbana och nyklippt gräs, några som kör intervaller på bortre lång, en diskus som skramlar i kastburen – stånk och stön och skratt.
Just nu finns inte tiden. Men en kväll om några år hoppas jag att det är jag som är en av de där ideella krafterna som står där och hejar på kanske mina egna barn. För det är där jag vill vara, i ett sammanhang där barn, ungdomar och vuxna kan få vara trygga, bli sedda och känna sig uppskattade. För mig är den platsen friidrott när den är som bäst.
Erik Winerö
tävlingsansvarig inomhus-EM 2013
Arkiv