Perspektiv på friidrott, november 2010
Malin Marmbrandt
Motivation och glädje!
Vad är det som gör att man varje måndag går till sprintträningen fast man vet att den ofta slutar med spyor, och att man nästa dag går till hoppträningen i vetskap om att man kommer att gråta av mjölksyra efter alla Borzov-hopp?
– Längtan efter bättre resultat och kärleken till friidrott såklart!
Jag har alltid älskat att träna, och hela mitt liv har präglats av friidrotten. Den har tagit mig till många olika platser i världen, jag har träffat så otroligt många underbara människor genom friidrotten och den har påverkat de val jag gjort i livet.
När jag var sex år tjatade jag på min pappa om att få följa med honom ut och springa. Han svarade att jag var för liten och inte skulle kunna hänga med. Jag gav mig inte utan frågade om och om igen. En dag tröttnade han på mitt tjat och tog med mig på en löptur. Envis som jag var kämpade jag mig fram i pappas tempo, och det var då mina föräldrar insåg att friidrott skulle nog vara något för mig.
Vårterminen i lekis anmäldes jag till min första tävling, kommunmästerskapen i Enköping. Jag hade inte vågat vara med på hösten, men nu hade jag tagit mod till mig. Jag var ju trots allt snabbast av alla på lekis, tänkte jag.
Jag skulle springa 60m och mina föräldrar hade sagt att jag skulle försöka att bara titta rakt fram och hålla mig på min bana. Det gick bra och jag lyckades vinna. Det var en oerhört stolt och glad sjuåring som den dagen fann kärleken till friidrotten!
Fenomenal ledare och eldsjäl
Samma år anmälde jag mig till Enköpings AI:s friidrottsskola, där jag fick börja träna “på riktigt”. Med många duktiga ungdomstränare och en fenomenal ledare och eldsjäl som Kurt Pettersson växte intresset sig starkare.
Vintern året jag fyllde 15 deltog jag på Ungdoms-SM för första gången. Som jag hade längtat efter att få vara med på “SM”! Resultatet blev en bronsmedalj i längd och en fjärdeplats på häck. Ett år senare i Sätrahallen vann jag mitt första USM-guld, och lyckan var total.
Men sedan stagnerade resultaten. När motivationen började tryta kom vändningen. Jag bytte tränare, blev fri från skador och resultaten återkom. Som 19-åring vann jag både längd och tresteg på JSM och blev uttagen till min första landskamp, Nordiska Juniorkampen. Det var en underbar upplevelse, och jag kommer ihåg hur stolt och glad jag var över att få representera Sverige.
Det året tog jag även studenten och började ett annorlunda liv med jobb och nya rutiner. Resultaten gick nedåt igen och nu var frågan om det var tid att sluta med friidrotten. Men tanken på att sluta var hemsk. Även om tävlingarna inte gick så bra älskade jag ju fortfarande att träna.
Flytt till Manhattan
Men hur ska man balansera sitt liv med hård träning och heltidsjobb, utan att det ena blir lidande av det andra? Jag insåg att om jag ville fortsätta med min idrott så måste det bli någon ändring.
Min tränare rekommenderade mig att åka till USA och gå på college, så jag ansökte till några skolor. Jag fick ett erbjudande om fullt stipendium från Manhattan College i New York. Det blev lösningen på mitt problem, men även en stor omställning: Att lämna trygghet och familj i Sverige och bosätta mig på andra sidan av Atlanten.
Men så blev det, och i januari 2007 satt jag på flyget till New York, förväntansfull men även väldigt nervös. Min första tid i USA gick inte som jag hade tänkt mig. Det var många och långa samtal hem med mycket tårar. Men när terminen led mot sitt slut hade min tillvaro börjat ordna upp sig och jag kände mig sugen på en säsong hemma i Sverige.
På SM i Eskilstuna tog jag min första seniormedalj, silver i längdhopp, vilket ledde till en Finnkampsbiljett. Det var en fantastisk upplevelse att hoppa längd i Finnkampen! “Wow, shit va coolt” var min tanke när jag kom in på Ullevi. Jag kommer ihåg hur det var att få stå där på ansatsbanan inför tusentals åskådare som klappade i takt, att få tävla tillsammans med Carolina Klüft och att få ha den blågula landslagsdräkten på mig.
Finnkampen gav ny drivkraft
Finnkampsupplevelsen gav mig ny drivkraft för uppbyggnadsperioden. Men då dök motgångarna upp igen, den här gången ryggbesvär. Eftersom jag fortfarande gick på college och måste tävla för skolan, så fanns inga planer på att lägga av, men nästa sommar blev fylld av rehabträning.
Tillbaka i USA var det bara att börja om från början. Ryggen blev sakta bättre och 2009 ett comebackår. SM gav en fjärdeplats bara 2 cm från brons i längd och en sjätteplats och nytt personrekord i tresteg, så var jag otroligt taggad inför 2010.
För första gången någonsin fick jag träna en hel uppbyggnad utan skador, och resultaten kom därefter. Tävling efter tävling landade jag i längd på “rätt” sida om 6m-linjen och tresteg kunde jag hoppa utan smärta i ryggen.
Sann friidrottsglädje
Känslan av att allt slit ger resultat går inte att beskriva. Varje centimeter längre eller högre jag hoppar, varje hundradel snabbare jag kan springa, varje kilo tyngre jag kan lyfta ger mig en sådan enorm glädje och motivation.
Ni som var på SM i Falun i somras och kollade på kvinnliga tresteget, såg hur sann friidrottsglädje kan vara: Jag var helt utom mig av lycka efter att ha vunnit mitt första senior SM-guld. Tårarna rann när jag sprang hoppandes och skrikandes längs upploppet med armarna i skyn. Jag hade lyckats uppnå min dröm - att vinna ett svenskt mästerskap.
Nu är jag i det där jobbiga dilemmat igen, ska jag fortsätta med min älskade idrott, eller är det dags att lägga skorna på hyllan och satsa på yrkeskarriären? Om lite drygt en månad tar jag min examen här på Manhattan College. Ska jag ska börja jobba heltid eller ska jag försöka hitta något halvtidsjobb för att kunna friidrotta i några år till?
Inget lätt beslut
Mitt beslut hade kunnat vara lättare. Hade jag varit skadad eller haft ett dåligt år hade jag med största sannolikhet lagt av. Men nu har jag haft mitt bästa år någonsin, med personrekord i längd och SM-guld i tresteg.
Och träningen nu under hösten har gått bättre än någonsin. Något inom mig säger att jag inte har gjort det bästa jag kan än, och mitt mål är att bli så bra som jag bara kan utifrån mina förutsättningar.
För mig är träning så fruktansvärt roligt och min kärlek till friidrotten är så stor att jag nog alltid kommer att vara delaktig på ett eller annat sätt inom friidrotten. Men när det blir som ledare och inte längre aktiv vet jag inte än …
Malin Marmbrandt
Svensk mästare tresteg
Arkiv