Perspektiv på friidrott, februari 2012
Anna Linner
Man måste våga ... fast man inte törs!
Vad vill du bli när du blir stor? Vill du bli polis, advokat, fotbollsproffs eller varför inte friidrottsstjärna?
Jag personligen ville bli banktjänsteman ett tag, då jag några gånger fick följa med min mamma till bankkontoret hemma i Borlänge och se hur en person bakom en glasruta satt och räknade pengar, sedlar, massa sedlar. Tänk att få räkna pengar dagarna i ända, det vill jag! Men jag hann även med att vilja bli polis, friidrottsstjärna och veterinär.
Inget av detta gör jag idag när jag är 29 år - jag jobbar med friidrott. Vilket visat sig vara otroligt roligt och bjuda på oanade möjligheter hela tiden, bara man vill. Men hur kom jag hit?
Efter en lätt misslyckad fotbollssatsning följde jag med några vänner som hade provat friidrott och vid 11 års ålder var jag fast. Så mycket bättre att kunna springa obehindrat och få kasta iväg saker! Och just det, kasta saker, främst en liten boll visade vägen till spjutkastningen, som är den gren som även nuligger mig varmast om hjärtat.
Jag tävlade allt jag orkade i så många grenar som möjligt under flera år. Jag skulle kunna göra vad som helst idag för att få bli 13-14 år igen och få åka till Västerås på Gurkspelen med mammas grillade baguetter i väskan och pappa bakom ratten. Vi bodde över på vandrarhem och åt pizza på kvällen, helt underbart!
Friidrott inte bara att tävla
Första gången friidrott blev något annat än bara tävlingar och träningar var när jag fick frågan om att vara med i min klubb Kvarnsvedens styrelse, som suppleant. Jag tror att jag var 17 år. Jag kommer ihåg hur jag inte sa ett enda ord de första mötena utan bara lyssnade och iakttog. Jag hade ingen grund alls, och vågade helt enkelt inte öppna munnen. Vad gjorde jag då där egentligen?
Allteftersom började jag prova att ta för mig lite, fråga, kommentera och diskutera olika saker. Jag fick tid på mig att bli lite varm i kläderna helt enkelt. Man måste våga ibland fast man inte törs. Efter ett tag blev jag tillfrågad om att sitta med Dalarnas Friidrottsförbunds styrelse och jag provade också det, med ett år som vice ordförande faktiskt.
Under tiden hörde Svenska Friidrottsförbundet av sig och undrade om jag ville delta i ett ”Unga ledare-projekt”. Visst, jag hakade på, hade ingen aning om vad det innebar men rätt som det var höll jag i utbildningar för andra Unga ledare. Och jag som sa när jag var liten att jag aldrig skulle jobba med något som innebar att prata inför andra. Nu gör jag det alltsomoftast.
Man måste våga fast man inte törs! (Lille Skutt i Bamse)
Ungdomsrådet gav mycket
2004 beslutade Svenska Friidrottsförbundets årsmöte i Karlstad att det skulle bildas ett Ungdomsråd. Så blev det och jag satt med det tre första åren. Det var en mycket bra erfarenhet och jag fick jag ett gäng nya vänner inom friidrotten som var engagerade mer än som aktiva.
Jag fick se och träffa stora delar av friidrottssverige, vara assistent åt landslaget, träffa fantastiska människor och lära mig att ta för mig, prata inför folk och att möjligheterna för stora ting finns.
Efter att ha läst tre år på Högskolan Dalarna, Turism och resandevetenskap med företagsekonomisk inriktning, fick jag 2005 erbjudandet att jobba halvtid för Svensk Friidrott med projektet Lagtävlingar för barn upp till 13 år. Jag hade ju själv trott att jag skulle jobba i Borlänge med turism, men valde ändå att ta chansen.
När projekttiden var slut hade jag redan börjat arbeta några timmar på Göteborg Friidrott med att hjälpa till att arrangera utbildningar. Timmarna blev fler och sedan en projektanställning som till slut blev en tjänst. Nu jobbar jag heltid där sedan fyra och ett halvt år. Mina arbetsuppgifter är ungdom, utbildning och evenemang. I detta ingår så pass många blandade uppdrag att jag absolut inte hinner bli trött på det.
Vill du bli landslagsledare?
2008 fick jag frågan om jag ville vara med på Ungdomsfinnkampen som spjutcoach. Fantastiskt!! Två gånger var jag med. Sommaren 2009 kom så ett telefonsamtal från förbundets Anders Rydén som frågade om jag kände att det skulle vara intressant att jobba mer regelbundet med landslaget. Javisst, gud va roligt, absolut, sa jag.
- Men denna gång skulle det bli ditt landslag, fortsatte Anders. Du ska vara landslagsledare för ungdomslandslaget och följa dem tills de är gamla nog att slussas in i seniorverksamheten.
Oj, vad säger man då? Det skulle vara det största jag gjort i mitt liv. Jag försökte dölja min entusiasm och svara lite kyligt att jag måste fundera och även stämma av med mitt jobb. Jag skulle ju behöva ta ledigt när vi reser någonstans. Jag fick glädjande nog ett ok och svarade alltså ja. Men vad hade jag gett mig in på? Våga, våga ...
Den resan, hittills med bara två av sex år på nacken, har varit fantastisk. Starkaste minnet är så klart UVM i Frankrike sommaren 2011. Där kammade ungdomarna hem fyra otroliga silvermedaljer och massor med poängplatser.
Men lika mycket kommer jag ihåg hur de uppträdde - som riktiga idrottsmän och -kvinnor. Sportsligt, vänligt och rätt. Ledare från andra länder kom fram till mig och poängterade vilket otroligt fint gäng vi från Sverige hade! Och ni verkade ha så roligt hela tiden. Det värmde.
Anna Linner
Landslagsledare juniorlandslaget
Arkiv