Perspektiv på friidrott, mars 2011
Oskar Käck
En bredare syn på tillvaron
Ungefär ett halvår tog det för mig. Att få perspektiv på friidrott alltså. Efter att i över tio års tid dygnet runt levt för friidrott - anpassat hela tillvaron och livet utanför för att om möjligt gynna prestationen på löparbanan ytterligare - så känns det både nyttigt och till viss del befriande att ha skaffat sig detta perspektiv.
Att leva i den så kallade friidrottsbubblan är på många sätt fantastiskt stimulerande. Att resa, uppleva och umgås med människor som lever för samma sak jobbar mot samma mål skapar ett enormt driv och en motivation som smittar av sig på vardagen som helhet.
Utan perspektiv eller lite distans till detta liv så bedömer jag dock att det finns en överhängande risk att förlora kontakten med livet utanför. När man är mitt inne i friidrottsbubblan, där allt handlar om nästa träningspass, snittider, form och återhämtning är det lätt att glömma bort att det finns ett liv utanför.
Livet i verkligheten, där inte allt handlar om att varje dag maxprestera och optimera tillvaron för att kunna ge lite extra på nästa pass. Alla som tränat och tävlat på elitnivå i en idrott där den internationella konkurrensen är mördande kan nog skriva under på att det är just en optimering av tillvaron som krävs för att bli framgångsrik. Mitt perspektiv på friidrott kommer i stora drag handla om att denna optimering av tillvaron och elitsatsning kan se väldigt annorlunda ut för olika utövare.
All in
Isabellah Andersson ger i förra månadens (februari 2011) "Perspektiv" en fantastisk skildring av en potentiell förklaring till det kenyanska löparundret som till mångt och mycket kan sammanfattas i hårt arbete med enkla medel för att skaffa sig ett bättre liv.
I oktober 2009 gav min löparkollega Johan Wallerstein sitt "Perspektiv på friidrott" som jag menar är väldigt träffande i sin beskrivning av vilka prioriteringar och uppoffringar en idrottsman i västvärlden kan behöva göra för att nå framgång inom sin idrott.
För den som inte läst Johans beskrivning av en "all in" satsning så kan jag tipsa om denna läsning. På många sätt känner jag mig själv väldigt träffad i den sågning som Johan gör av dem som inte vågar satsa helhjärtat på sin idrott. Känner mig som den klassiskt dubbla karriäristen som jobbar för mycket, som satsar för mycket på sin civila karriär för att kunna kalla sig elitlöpare.
Hur kan det då komma sig att jag trots detta dubbelliv under 2010 lyckades göra min bästa säsong någonsin. Att jag efter mitt tionde år i blågult (inkl junior) levererade fyra personliga rekord samtidigt som jag på tre distanser var rankad statistiketta i Sverige.
Jag vänder på frågan och ställer den i stället som en chef på jobbet gjorde: Hur kan du ha levererat så pass höga resultat på jobbet med den elitsatsning du gjort på löpning? Svaret blev: Ja du, det skulle nog varit svårt om jag inte samtidigt gjort en elitsatsning.
Kontrasterna
Under de senaste fem åren har jag haft - som jag väljer att kalla det - "förmånen" att tillbringa dagarna med människor som har helt andra problem än dem som vi dagligen brottas med i friidrottsbubblan. Dvs känningar i vaden, stela baksidor eller endast 130 kilometer i träningsdagboken när veckan ska summeras på söndag kväll.
Som representant för ett läkemedelsföretag med en framskjuten position inom svenskt näringsliv handlar problemen och diskussionerna ofta om prioriteringar i val av medicinska strategier för att hushålla med samhällets resurser. Diskussioner som sällan tenderar att få ett lättsamt avslut, då det ofta kommer fram hur många sjuka människor i dagens Sverige som inte får den vård de har rätt till.
Ni hör själva hur det låter, komplicerad och invecklad byråkrati med en massa komplexa beslutsvägar för att landstingen ska kunna optimera sina resurser.
Det är just precis här som löpningen kommer in för mig. Finns det någon enklare och bättre terapi för att samla tankarna och rensa huvudet än att sticka ut och springa skiten ur sig? Inte sällan är det direkt ombyte i bilen efter ett avslutat affärsmöte för att ansluta till träningsgruppen och köra igång passet.
Att få uppleva kontrasterna mellan att ena timmen ligga och spy i gräset efter ett banpass och att timmen senare kanske sitta på restaurang med professor ditt och datt för att diskutera utvecklingsområden inom svensk sjukvård är nog det som drivit mig mest under mina senaste fem år i landslaget.
Livet utanför idrotten
Detta låter kanske märkligt, men återigen kontrasterna mellan friidrottsbubblan och den riktiga verkligheten. Vart vill jag nu komma med denna lätt filosofiska vinkling av en inte allt för ovanlig vardag för en ambitiöst satsande svensk friidrottare?
I friidrottens kravanalys om vad som krävs för att nå en olympisk medalj inom långdistans står att läsa:
”Fungerar inte livet utanför idrotten försvårar det möjligheterna till utveckling avsevärt.
Åtskilliga träningstimmar kan vara bortkastade om den aktive inte upplever en mental, social och ekonomisk trygghet. Vidare måste idrotten få vara en mycket betydelsefull del i den aktives liv, men den bör ändå inte uppta hela tillvaron.”
Nu ska man väl komma ihåg att jag är kosmiskt långt ifrån en olympisk medalj, men i ett nationellt perspektiv återfinns jag på långdistans någonstans kring topp 20 genom tiderna. Min uppfattning är att min utveckling som löpare skulle varit en eller kanske två nivåer lägre om jag inte samtidigt haft en annan meningsfull sysselsättning vid sidan av idrotten.
Något som skapar insikt om att det finns ett liv utanför bubblan och att friidrotten inte är allt i livet. Jag tror att alltför många elitaktiva som inte tillhör den absoluta världseliten idag bygger upp för mycket av sin tillvaro kring just idrotten och resultaten. I en sådan tillvaro är min bedömning att den aktive riskerar att bli väldigt sårbar.
Ta reda på vad som krävs
Hoppas inte att jag med mina rader här upplevs som naiv eller utan insikt över vad som krävs för att nå den absoluta världseliten inom friidrott. Just långdistanslöpning är tillsammans med fotboll världens mest utövade idrott och kanske den gren inom friidrotten där konkurrensen är som allra hårdast.
Min bedömning är att världseliten endast utgör någon promille av alla elitsatsande löpare. Den stora massan av dem finns i stället på en nivå likt europaelit, finnkamper eller SM-medaljer.
I detta segment som alltså inte tillhör världselit men ändå beskriver sig som elitsatsande är det min uppfattning att fler skulle kunna nå bättre resultat med lite distans till sitt utövande. Med en bredare syn på tillvaron tror jag att en aktiv kan må bättre och parallellt få en meningsfull sysselsättning vid sidan av sin idrott.
Samtidigt säkras en vardag när applåderna tystnat och friidrottskarriären är över. Här har alltså min teori en avsevärd skillnad gentemot den teori som kollega Wallerstein tidigare skrivit om i sitt perspektiv. Där beskriver han som förebilder de personer som kan välja bort allt som inte gynnar deras idrottssatsning.
Men vad jag tror är att istället för att ge upp dessa andra saker i livet skall man välja att se dem som medel för framgång och möjligheter för utveckling i idrottsutövandet. Något som enligt friidrottens kravanalys uppenbarligen också är av värde. Oavsett om man väljer att kalla det uppoffringar eller medel för utveckling tror jag i slutändan man måste ställa sig frågan "Varför gör jag det här?"
Varför springa?
Mig veterligen finns det lika många motiv till en satsning på sin idrott som det finns utövare. Under min elitaktiva karriär har jag varit fullt upptagen av motivet att testa min egen potential och kapacitet för att se hur mycket jag kan få ut av mig själv.
I höstas upplevde jag dock att jag nått klimax. Om allt stämmer är jag väl medveten om att det säkert finns en hel del sekunder att kapa på flera av mina personbästa. Jag tror ändå att optimeringen av min fysiska och mentala kapacitet under 2010 blir svår att överträffa.
Sedan i höstas då den officiella elitsatsningen lades på hyllan har jag emellertid upplevt att livet utanför bubblan blivit svårare att strukturera. Alla oceaner av tid som förväntades frigöras uteblev. Vardagen blev mest jobb och fritid som försvann till, ja vad försvann den till egentligen?
Visst det har varit grymt värdefullt att slippa optimera varje minut av dygnets timmar för att få dem att räcka till. Men livet utan en idrottslig satsning som drivkraft i vardagen blev inte riktigt vad jag förväntat mig.
När jag nu gett mig själv en ärlig chans att pröva andra saker i livet, så är jag glad över att kunna konstatera hur mycket annat meningsfullt det finns att göra av sin fritid - men att löpningen är något som skapar ett överlägset välbefinnande i tillvaron. Oavsett ambitionsnivå är det väldigt enkelt att ge sig ut och löpträna och dra nytta av den glädje, struktur och kontraster i vardagen som jag beskrivit ovan.
Löpningen en livsstil
Den stora skillnaden idag gentemot förra våren är att jag idag kan anpassa löpningen efter livet och inte tvärtom. Jag måste inte sticka ut och springa klockan 06.30 varje morgon, jag kan välja att gå på café efter jobbet istället för att samla ihop 15 kilometer extra till veckomängden. Många gånger väljer jag ändå löpningen, just för att det är en livsstil jag älskar.
För att sammanfatta mitt perspektiv har jag efter detta halvår utan elitsatsning kommit fram till att jag inte kommer eller vill sluta träna löpning. Ambitionsnivån för en fortsatt elitsatsning låter jag dock vara osagd, men nu när jag vet varför jag tränar igen så känns det som en enorm lättnad.
Som gammal fotbollsspelare så pratar Mustafa Mohamed om att hans löparkarriär nu har gått in i andra halvlek. Som meriterad Lidingöloppslöpare får jag väl dra till med att min karriär precis kommit in på sista milen, och är det inte då man ska springa som fortast …
Oskar Käck
löpare Hälle IF
Arkiv