Våren är här och därmed även den efterlängtade utesäsongen! Åtminstone är den här om man tittar i kalendern och undviker att titta ut eller titta på termometern. Varje år, samma tid, börjar det spritta i benen - det är dags för utesäsong och friidrottens omstart! Äntligen dags att ta steget från grundträningen och gå ut för att få träna ”på riktigt”, gamla rekord ska slås och nya personbästan ska sättas. Sommaren är, enligt mig, friidrottens höjdpunkt och alla vi friidrottsintresserade ser nog fram emot den lika mycket.
Men det är inte bara friidrottsintresserade som blir glada då almanackan visar vår utan det känns som alla blir mer glada över att få börja vara ute igen. Folk på stan börjar le, armbågarna i busskön blir lite mindre vassa, alla kommer ut ur sina hålor och fler börjar röra på sig.
Utesäsongen bjuder alltid på en positiv tillströmning i träningsgrupperna och vi får in som flest nya anmälningar då våren och utesäsongen börjar närma sig. Förmodligen beror tillströmning just på att alla vill komma ut – föräldrar vill att barnen ska komma ut och de får själva en anledning att komma ut. Tillströmningen leder även till mycket glädje för oss tränare. Att få träna barn och se dem utvecklas är en sådan glädje och något jag kan leva länge på. En dag där jag, helst ute, tränar en grupp barn är en perfekt dag.
Då jag själv var aktiv minns jag hur det nästan pirrade i kroppen då utesäsongen började närma sig. Första sprintpasset på banorna ute var en sådan glädje. ALLA log och det var som vi inte kunde bli trötta. Vad fantastiskt det hade varit om även känslan av att inte bli trött hade stannat kvar. Tyvärr försvann den känslan rätt fort men glädjen över att få träna ute fanns kvar. Det positiva med att nu bara vara tränare är att jag helt får känna glädje, tröttheten har jag lämnat över till barnen.
En annan fantastisk aspekt med att få träna barn istället för att själv vara aktiv är att jag kan ha regnkläderna på utan att vara för klumpig. Samtidigt verkar det ibland som att dåligt vädret inte påverkar barnen. De är så lyriska över att få vara ute att de glatt springer på trots att det regnar. ”Det är så bra att det regnar för då blir vi blöta och behöver inte duscha” är en av alla fantastiska, positiva kommentarer jag minns från en träning under en av sommarens förmodligen sämsta dag vädermässigt.
Det var 2014 som jag fick frågan om jag ville börja som tränare för en grupp barn födda 05/06 och frågan kom verkligen i helt rätt tid. Efter en väldigt lång skadeperiod började jag inse att jag skulle bli tvungen att acceptera att jag inte skulle kunna börja träna friidrott igen. Jag hade börjat fundera på hur jag kunde vara kvar i friidrottsvärlden trots att jag själv inte tränade. Att börja som tränare gav mig ett nytt perspektiv av friidrotten. Till exempel förstår jag nu vikten av att springa de där intervallerna som ger en känslan av att man ska dö där och då. Jag förstår och ser sådant som jag när jag själv tränade inte tänkte på och det är fantastiskt att se andra utvecklas. Sådana saker som man som aktiv lätt glömmer bort att glädjas åt kan jag nu glädjas åt å barnens vägnar. Och jag kan påminna dem om att de också ska glädjas åt alla små saker som gör att de utvecklas.
För det är verkligen lätt att glömma bort att njuta när man själv är i friidrottsbubblan. Det är först nu när jag fått lite distans till den och tagit ett kliv ifrån som jag inser hur mycket jag uppskattade att själv vara aktiv. Sådant som andra inte förstod att man orkade med, saker man själv höll på att kräkas på ibland. Springa tills benen inte bar längre, göra 100 övertramp för att tillslut träffa plankan en gång, nöta teknik tills man drömde om det på natten. Det är sådana saker jag lärt sig uppskatta nu när jag fått ett annat perspektiv på friidrotten. Och det är sådant (även om ni som är mitt i bubblan nu har svårt att förstå) jag saknar när jag har lämnat bubblan.
Nu ser jag fram emot att utesäsongen ska dra igång på allvar. Men mest av allt ser jag faktiskt fram emot en av de sista tävlingarna på säsongen – Finnkampen 2-3 september.