Perspektiv på friidrott, juni 2008
Kajsa Bergqvist
Oj, säsongen har visst startat ....
- Wow, vilka tävlingar!, sa en kompis till mig häromdagen.
- Vilka då? svarade jag och insåg ett ögonblick senare att jag totalt missat Golden League-premiären i Berlin. Snacka om att ha noll koll!
Att vara mitt uppe i en friidrottskarriär är som att forsa fram på ett snabbtåg genom tillvaron. Det går så fort att världen utanför fönstret ibland tappar sina färger och konturer. På tåget sitter hela friidrottscirkusen med konkurrenter, landslagskompisar, agenter, tränare, vänner och ovänner.
Vi far runt till världens alla hörn och får vara med om fantastiska saker tillsammans men också dela sorger, nederlag och prestationsångest. Efter säsongen 2007 började jag känna mig rätt åksjuk. Jag drog i nödbromsen och hoppade av. Tåget for vidare mot horisonten och jag vinkade ett nöjt men lite vemodigt farväl.
Det har gått ett bra tag nu sedan min sista höjdhoppstävling men bara ett par veckor sen min senaste tävling. Efter att jag tränat i princip varje dag i hela mitt liv blev jag förvånad över hur snabbt det gick att ställa om sig till att bli en riktig soffpotatis.
Behövde ett mål
Jag behöver röra på mig för att må bra, men utan något hägrande VM, EM eller OS räckte inte motivationen till för att jag skulle masa mig iväg till gymmet. Det jag behövde var ett mål, frågan var bara vilket.
Min goda vän Malin Ewerlöf Krepp kom på det geniala förslaget att jag skulle satsa på gammal hederlig långdistanslöpning. Jag började min friidrottskarriär som löpare så det kändes rätt logiskt att få runda av den på samma sätt.
Malin anmälde mig således till tävlingen Milspåret som skulle gå på Djurgården i Stockholm den 20:e maj. För att undvika oönskad uppmärksamhet anmäldes jag under mitt andra namn, Margareta Bergqvist.
Maggans Mål: Springa milen under 50 minuter!
Nu hade jag äntligen något att satsa mot och under våren kämpade jag runt elljusspåret i såväl strålande sol som bitande minusgrader. Det visade sig svårare än jag trott att omvandla mina explosiva höjdhopparmuskler till att bli långsamma och uthålliga istället. Vaderna har krampat och låren känts som betongfundament.
Under månader kändes det som jag stod och stampade på samma ställe samtidigt som tävlingspremiären kom allt närmare. Vilken förnedring om jag skulle misslyckas! 50 minuter är ju inte ens särskilt bra!
Samma pirr som inför en VM-final
På tävlingsdagen vaknade jag upp med samma pirr och skräckblandade förtjusning som inför en VM-final i höjdhopp. Jag gick och skakade benen hela dagen och fokuserade allt jag kunde på att klara dröm-50.
Klockan 19:00 gick startskottet och jag kutade på allt jag orkade. Jag kände mig äntligen lite lätt i benen och kilometrarna susade förbi klart under 5 minuter. Det var underbart att få tävla igen! Det härliga med loppet var att man tävlade med varandra och inte emot som tidigare under min karriär.
Sista biten av loppet var jag helt slut men jag lyckades ändå stappla över mållinjen på 48:40. Att jag skulle kunna vara så himla glad över att ha kommit på 20:e plats i ett motionslopp skulle jag nog inte kunnat drömma om för ett år sedan. Men jag hade krossat dröm-50 och det kändes nästan lika skönt som att segla över 2.00 i höjd. Nu funderar jag på nästa utmaning. Veterantouren i tennis kanske…
I sommar ska jag bara njuta av min första ledighet sen jag var barn. Det blir nog mest sol, bad och fixande i trädgården. En del friidrott lär det också bli men den här gången från TV-soffan och på läktarplats på DN Galan.
Lycka till allihop från pensionären!
Kajsa Bergqvist
världsrekordhållare höjdhopp inomhus
Arkiv