Perspektiv på friidrott, juni 2013
Bengt Skött
Psykologisk balansakt på spänd lina
Tårar. Eufori. Besvikelse. Stjärnglans. Brådska. Ilska. Tystlåtenhet.
Som intervjuare och nyhetsreporter för Radiosporten ute på svensk och internationell friidrott sedan 1994 har jag fått uppleva – och försöka ta hänsyn till – ”alla” psykologiska tillstånd som finns. Det har varit helt otroligt!
Det har känts som ett äkta privilegium att, nära huvudpersonerna själva, få uppleva den där fabulösa svenska framgångseran som vi såg ett embryo till på plats i Edmonton 2001 – och som sedan exploderade i München 2002, gnistrade i Paris 2003, sprakade i olivkransarnas Aten 2004, sköljde fram i regniga Helsingfors 2005, blänkte i Göteborg 2006, fortsatte i Osaka 2007 och planade ut i Peking 2008.
Varsågod. Du får en gratisbiljett in i mitt galleri av fascinerande personligheter som jag fått möta i all världens intervjuzoner. Och för skojs skull låter jag minnesbilderna ploppa fram utan kronologisk ordning.
Och visst, jag bjussar också på en bit av ”relationen” med Cathy Freeman, som ju hmmm… blivit lite väl mytomspunnen.
Ok? Redo? Bara att hänga med!
Robert Kronberg…
Finurlige och gladlynte ”Robban” har varit härlig att träffa i alla år. Men mest bisarr var en intervju under inne-VM i Lissabon för drygt tio år sedan då han mitt i sina intervjusvar, vid flera tillfällen (!), petade in frasen ”Fanta är gott”. Jag blev ju helt skrynklig av förvåning, men jäkla Kronberg, det har varit ett nöje! Och bara att nå de semifinaler och finaler du lyckades nå….!
Kajsa Bergqvist…
Förlåt – igen! – för att jag ”tvingade” ner dig till receptionen på ditt hotell kvällen före din mästerskapsfinal där i Lissabon, för att göra om den intervju vi redan hade gjort. Du var kanske redan halvt om halvt i sängen, och så kom telefonsignalen från mig med budskapet att den första intervjun absolut inte hade fastnat i min bandspelare. Och visst kom du! En proffsighet och generositet som var enorm, då och senare!
Michael Johnson…
Det normala är ju att vi reportrar i intervjuzonen, kanske med utsträckt mikrofon och vädjande blick, tydligt signalerar viljan att få prata med de allra största stjärnorna. Flera går förbi, i en stil som är allt från hetsig till arrogant.
I Göteborgs-VM 1995 var jag nedhukad mot marken och fipplade med min bandspelare under 400 m-heaten när jag tittade upp, kisade mot solen och såg en mörk kille stå och bara vänta på mig… Jag hade inte gett minsta hint om att jag ville intervjua någon.
Killens namn: Michael Johnson. Mitt snabbval i den situationen: Att intervjua Michael Johnson.
Carolina Klüft…
Sju grenar. Nerver, poängdramatik, snabba kast, nedjogg, uppvärmning, snabb näring…
Intervjuer med mig? Mitt under tävling? Mellan grenarna? I stora mästerskap? Längs vägen till alla guldmedaljer?
Svar: Jaaa då. ”Carro” fixade det också. I rödaste rappet. I flygande fläng. Med detaljer om centimetrar och hundradelar.
Dock: friidrottsgudarna och dina föräldrar vet att vi har snackat stressfrakturer och bekymmer också. Men lyckligtvis långtifrån lika ofta!
Mike Powell…
Regerande världsrekordhållare i längdhopp (lysande 8,95). Nej, under hans aktiva tid fanns jag inte i närheten, men då och då har han synts till på arenorna också på senare tid. Som i Osaka när han glatt ställde upp på en lång, spännande träff.
Om Bob Beamon. Om ”Carro”, som han hyllade i alla tonarter. Och om sin tid som ung grabb, då han bl.a. som OS-volontär i Los Angeles 1984 var Radiosportens egen chaufför (!) från hotellet till de olika arenorna.
Christian Olsson OCH Stefan Holm…
Var och en är värd ett eget rejält kapitel här, men jag nöjer mig med det sanslösa minnet av deras guldprestationer SAMMA magiska kväll under de vackra vita olympiska stadionbågarna i Aten. Deras high-fives och svettiga kramar, draperade i svenska flaggor, när de kom ut i intervjuzonen ungefär samtidigt… Will never forget!
Och sist (de mest underbara…)
Cathy Freeman…
Vi var fler än 100 000 som inne i Sydneys maffiga olympiastadion år 2000 såg aboriginernas, ja hela Australiens, superikon Catherine ”Cathy” Freeman hålla för det fruktansvärda trycket och vinna finalen på 400 m. I intervjuzonen var hon självfallet hetare än glödhet.
Så gissa om jag blev överraskad när hon helt ostressad nästan motade bort arenans pressattachéer och svarade på mina frågor om allt från invigningen, där hon varit sista fackelbärare, till vad hon åt till frukost den där 400 m-morgonen.
Klart man ville träffa den tjejen igen – och så blev det! (Men den historien tar vi till kaffet.)
Susanna Kallur…
”Jag tröck på som en galning mot första häcken och kom inte ens över utan… foten kom under den första häcken så jag bara stöp… På en millisekund så satt jag bara där…”
Susanna kom storgråtande fram till mig efter semifinalen på 100 m häck i Peking-OS. Hon fick välja om ville prata eller vänta, men svarade ”Nej kör du, det går bra”.
Hon snyftade så det stänkte de första 45 sekunderna av intervjun. Men så småningom blev svaren allt längre och mer detaljerade. Usain Bolt gav en klapp på hennes axel medan vi snackade.
Det sjungande dalmålet kom fram alltmer trots att ”Sanna” just upplevt sitt idrottslivs värsta sekunder.
Den intervjun, nej… det samtalet, lär bli min journalistkarriärs mest vibrerande, om jag någon gång skulle blicka tillbaka.
Så vad innebär det att vara sportjournalist och jobba med svensk friidrott? Jo, allt från sköna garv till psykologisk balansakt på spänd lina.
Bengt Skött
Radiosporten
Arkiv