De där extra 40695 meterna
foto: Deca Text & Bild
Finns det månne några framtida marathonlöpare i det här
gänget av SM-finalister på 1500m i somras i Falun?
En av friidrottens traditionella grengrupper är som bekant "medel/lång" - men man kan fundera på om det inte är ett alltför brett hopbuntat begrepp. I det gängse mästerskapsprogrammet ingår ju alla distanser från 800m till marathon.
Mellan ytterligheterna handlar det alltså om en multiplikationsfaktor på drygt 50 gånger om man ser till avverkad distans - och omkring 75 (!) gånger om ser man till utförandetid. Dvs hur mycket har egentligen kort medeldistans och lång långdistans med varandra att göra?
Frågan fick nyligen en ny aktualitet när Hammarbys Per Synnerman - med en bakgrund som SM-medaljör på 1500m för ett drygt decennium sedan - gick ut i löparkretsar med att han skulle göra en satsning mot SM-medalj på årets Stockholm Marathon.
Det gav upphov till en intensiv debatt i "branschen" om målsättningen verkligen var realistisk. Kunde en 38-årig f d elitlöpare nationellt på medeldistans på mindre än ett år bli en elitlöpare nationellt på marathon?
Stockholm blev New York
Nu gav Stockholm i början på juni aldrig något klart svar eftersom Per p g a skada inte kunde komma till start. Men sedan skadan läkts återupptogs satsningen nu med New York Marathon som "examen". Även debatten mellan tvivlare och optimister vaknade till nytt liv och levde ända fram till starten i NYCM.
I princip direkt efter skottet visade det sig dock att den uttalande målsättningen 2:19 var helt utom räckhåll, vilket i och för sig med tanke på New Yorks rykte som inte speciellt snabb bana var ganska väntat. Faktum är att det till slut var bara 16 av närmare 50.000 deltagare som klarade att göra 2:19 eller bättre.
För Per kom loppet snabbt att handla om att bara fullfölja, inte om att jaga tid och han nådde målet efter 2:58. Nu bevisar aldrig ett enda lopp någonting om vilken kapacitet en enskild löpare har eller kan tänkas uppnå. T ex säger de 2:32 Mustafa Mohamed gjorde i sin debut för några år sedan i Sevilla föga om hans reella förmåga som marathonlöpare.
Är det möjligt?
Men det finns en mer generell fråga värd att titta härmare på, nämligen "Vad visar historien om möjligheterna att gå från framgång på 1500m till framgång på marathon?". Vilka har prövat att ta det 40695m-steget tidigare och hur har utfallet blivit för dem?
På nationell nivå kan man börja med att jämföra vår genom-tiderna-statistik på 1500m med den på marathon. Finns några namn som figurerar högt upp i båda? Om vi begränsar oss till 1500m-löpare ned t o m Per Synnermans 3:42.21 blir listan faktiskt inte speciellt lång.
Av de 47 personer det handlar har inte ens tio gjort något seriöst försök på marathon. Fast är det så konstigt egentligen? Om du haft en karriär av landslags/SM-medaljklass som medeldistansare - vilken anledning finns att därefter satsa på en helt ny karriär som marathonlöpare?
Dvs att man inte prövat på allvar handlar nog i grunden främst om bristande motivation. De nödvändiga fysiska förutsättningarna kan mycket väl ha funnits där, men inte ambitionen att seriöst utforska sina möjligheter närmare.
Åtta som testat
Till "mättnad" efter en vanlig karriär kommer säkert också de psykiska förutsättningarna. Det temperament som gynnar den intensiva men kortvariga kampen i hög fart på 1500m är inte självklart omformbart till det tålamod-i-över-två-timmar som skall till på marathon.
Johan toppar statistiskt ....
Så här ser vår alltså korta manliga topplista för kombinationen 1500m och marathon ut:
| Namn |
f |
1500m |
år |
Marathon |
år |
| Johan Engholm |
62 |
3:39.31 |
87 |
2:19:42 |
91 |
| Lars Ericsson |
57 |
3:39.69 |
78 |
2:20:27 |
89 |
| Peter Koskenkorva |
67 |
3:41.05 |
90 |
2:20:14 |
00 |
| Ove Berg |
44 |
3:41.1m |
68 |
2:30:38 |
83 |
| Pär Wallin |
55 |
3:41.26 |
78 |
2:13:15 |
86 |
| Rolf Kårevik |
52 |
3:41.43 |
77 |
2:26:50 |
76 |
| Mats Erixon |
58 |
3:41.49 |
81 |
2:13:29 |
85 |
| Claes Nyberg |
71 |
3:42.14 |
93 |
2:23:28 |
03 |
Anm: De som sprungit någon enstaka mara på ren motionsnivå flera år efter avslutad elitkarriär, t ex Anders Gärderud som gjorde 2:48 år 1984, har inte tagits med.
Tittar man till att börja med på tidsspannet mellan persen på 1500m och marathon varierar det stort från 15 år som högst (Ove Berg) till minus ett som lägst (Rolf Kårevik). Snittet ligger runt åtta år.
Åtta olika individer
Fast tittar man närmare på de åtta löparna individuellt inser man snabbt att de är alldeles för olika för att den typen av medelvärdeskalkyler skall vara meningsfulla.
Börjar vi med Ove Bergs marathonlopp så var dessa inte följden av någon elitsatsning utan bör hänföras till kategorin "elitmotionerande" av samma typ som att han höll igång med Vasaloppet på vintern. Typiskt är att Oves pers 2:30 gav en mycket diskret 78:e plats i Stockholm Marathon 1983 (i år hade han blivit 19:e ...).
För den andra ytterligheten i tidsspann - Rolf Kårevik som satte marathonperset året före sitt bästa år på 1500m - handlade det egentligen bara om en illustration av hur mängdtränade alla medeldistansare var för 25-30 år sedan. (Det visas också av de många medeldistansare som då sprang Lidingöloppet kring 1:45.) Så Rolfs 2:26 på maran berodde inte på någon specialträning för distansen.
Aldrig medeldistansare
Vad gäller de övriga på listan kan man direkt notera att tre - Pär Wallin, Mats Erixon och Claes Nyberg - trots sina goda 1500m-pers aldrig var medeldistansare. Deras bankarriärer var i stället hela tiden inriktade på 5000m/10000m, samtidigt var de så bra tränade att de kunde hänga med till 3:41/3:42 när de ibland gästspelade på 1500m.
Av dessa tre var det dessutom bara Pär som också hade en egentlig karriär som marathonlöpare. Mats fortsatte att fokusera på banlångdistans och för Claes gav de två marathonstarterna våren 2003 aldrig någon mersmak utan han återgick till kortare distanser på bana, i terräng och på landsväg.
Ännu kortare var Lasse Ericssons marathonkarriär. Stora banframgångar tidigt (perset 3:39 kom redan innan han fyllt 21) följdes av att han fick sina bästa år ganska rejält sönderhackade av skador. Litet motvilligt flyttade Lasse efter några år satsningen till 5000m där hans slutliga 13:39-pers egentligen inte alls speglar kapaciteten.
En gång och aldrig mer
Lasses liv som marathonlöpare kom att bestå av ett enda försök. Hösten 1989 ställde han - som aldrig sprungit ens 10000m bana - upp i New York och demonstrerade med 2:20 både fallenhet och den distansträningsgrund som var självklar för hans generation löpare även när fokus låg ned mot medeldistans. Någon fortsättning på maran blev det ändå aldrig.
EM-året 1990 gjorde Lasse en sista elitsatsning men det var på bana och han noterade då som 33-åring 3:45 på 1500m och 13:42 på 5000m. I den samlade meritlistan hittar man två SM-silver vardera på 1500m och 5000m. Intressantast av dessa när han 1984 förlorade med 0.03 mot Mats Erixon som samma sommar var i OS-final på distansen!
Han som toppar kombinationen 1500m + marathon i tabellen ovan, Johan Engholm, gjorde däremot litet mer av en satsning på distansen även om också hans pers 2:19 kom i New York 1991när han fortfarande hade fokus på bana. Men åren 1994-1996 följde sedan sex maror varav fem - bl a två i Stockholm - på 2:20-2:23.
Till att som på 1500m ta någon SM-medalj räckte det dock aldrig riktigt utan mot tre silver och ett brons på 1500m fick Johan en 6:e och en 9:e plats som bäst på maran.
Kosken ende dubbelmedaljören
Faktum är alltså att den ende i gänget som erövrat SM-medaljer på både 1500m och marathon är Peter Koskenkorva. I sitt "första liv" som medeldistansare stod han 1989-1994 på 1500m-prispallen fem gånger av sex: Två guld, ett silver och två brons!
I sitt "andra liv" som marathonlöpare ungefär ett decennium senare fick Peter p g a skador inte alls samma kontinuitet men 2000 tog han ändå hem SM-silvret och 2004 bronset. Men de 2:20:14 han noterade i debuten i Sevilla i februari 2000 blev aldrig överträffat.
... men Kosken är ensam om att ha tagit
SM-medalj på båda distanserna!
Men vad ger då allt detta för svar på vår inledande fråga Vad visar historien om möjligheterna att gå från framgång på 1500m till framgång på marathon??
Jo, att få har ens försökt men att det kan lyckas i viss utsträckning. Det avgörs dock helt av varje individs unika egenskaper fysiskt. När man ögnar igenom 1500m-statistiken och visualiserar löparna för sitt inre öga är det många - kanske en merpart - som nog helt enkelt var konstruerade för just medeldistans och absolut inte lång långdistans. Det var precis därför de hade koncentrerat sig på och blivit framgångsrika på 1500m.
Förutom den individuella fysiken finns samma talangkrav - om än inte lika synliga - vad gäller psyket. Man måste passa mentalt in på den kravprofil som varje gren har. En ytterligare komplikation är förmodligen också "hungern", dvs om man haft en hyggligt framgångsrik karriär som medeldistansare kan det vara svårt att gå in för en marathonkarriär med samma inre glöd.
Värt att notera är också att de duktiga 1500m-löpare som trots allt tagit klivet uppåt aldrig blev lika framgångsrika på maran.
Internationellt PS
Vidgar man analysen från det nationella till det internationella blir bilden inte mycket annorlunda faktiskt. Dvs de som lyckats på medeldistans kan med framgång gå upp mot långdistans på bana men steget till maran har ingen riktigt lyckats ta.
Haile Gebrselassie kan tyckas vara ett motexempel - 3:31 och även IVM-guld på 1500m och nu världsrekordhållare på maran - men han tillhör egentligen samma kategori som Mats Erixon och Pär Wallin hos oss. Dvs aldrig varit medeldistansare utan alltid satsat på 5000m och uppåt, däremot har talang och träning ändå räckt för att visa världsklass i enstaka gästspel på 1500m.
Det finns dock förstås alltid ett par regelbekräftande undantag i form av "verkliga" medeldistansare som sadlat om och lyckats väl på maran.
* Amerikanen Paul Cummings som gjorde 3:37 på 1500m 1979 sprang sju år senare maran på 2:11. Dessutom var det han som satte fart och färg på Stockholm Marathon 1983 genom att springa milen mellan 25 och 35 km på under halvtimmen! Sedan fick han stanna och stretcha på Odengatan och blev till slut trea på 2:13.
* Kenyanen Mbarak Hussein började på tidigt 1990-tal som medeldistansare (1:46/3:37), sprang första maran 1993, gjorde 2:08 elva år senare och hade - 45 år gammal - 2:16 så sent som för någon månad sedan.
* Nya zeeländaren Rod Dixon är dock det allra mest lysande undantaget: OS-brons på 1500m som 22-åring 1972, pers 3:33.89 två år senare, OS-fyra på 5000m 1976 och senare övertalad av Fred Lebow att springa New York Marathon 1983. Som Dixon sensationellt vann på 2:08:59! Så det blev maran på OS 1984, där han slutade 10:a.